Varför vänder allt mig ryggen?
Känns som allt hänger på en skör tråd och dinglar och när den går sönder faller allt, frågan är om jag hinner klättra över kanten innan det sker?

Just nu har jag tappat lite motivation att ha häst, inte så konstigt på vintern, men orkar helt enkelt inte rida henne - har ingen energi över till det.
Och då börjar jag fundera på om man skulle sälja henne trots allt - men bara tanken gör att det skär i hjärtat på mig, och när jag blir så egoistisk att jag behåller henne ändå så blir jag ännu mer velig - är det rätt mot henne, rätt mot mig?
Nej vill inte tänka mer på det, gör så ont!
Iaf jag har tänkt begrava den tanken till hösten, kan tänkas att motivationen kommer tillbaka i vår och sommar och då vore dumt att sålt sin bästa vän!

Efter nån hade lossat mina hjulbultar är inte körning nån direkt nöje för mig, jo när jag klarar av att slappna av och inte tänka på det.
Men så slår någon sjukt paranoid tanke in i huvudet på mig och jag ägnar bilfärden åt att lyssna efter fel, inbillar mig höra fel, kollar det och hittar inga fel. Så kör jag lugnt igen i kanske 15-20 min tills tanken slår till igen.

Jobbet som jag har saknat och älskat att komma tillbaka till ska säljas.
Så mitt jobb ligger osäkert till, framtiden är osäker, kommer jag ha jobb eller inte ha jobb.
Kommer jag klara mig eller kommer jag behöva leva på existensminimum igen som jag gjort senaste 2 åren?
Vad ska jag göra? Vart ska jag ta vägen? Vad kan jag?

Anledningen till jag skriver allt här är för att det är för mycket i huvudet för att jag ens ska kunna prata om det med någon, orkar helt enkelt inte för ett samtal om det kan vara saxen som får tråden att gå av innan jag når kanten.
Detta är något jag måste kämpa mig igenom ensam - som jag alltid gör - men måste bara ventilera.

Jag stiger upp på morgonen, men det är knappt.
Jag går och lägger mig i tid på kvällen, men kan inte somna.
Jag äter någorlunda som jag borde, men får ändå ingen ork.
Jag är hemma, men ändå känns det som jag inte är det!

Vet inte vart jag borde vara, VEM jag borde vara!
Vad ska jag göra?
Vad är mitt liv?
Vem är jag?
Vem kan man lita på och vem ska man sky som elden?

Alla har väl nån gång bränt sig på glöden och även jag känner det, men orkar inte bry mig längre!
Orkar inte känna, orkar inte...
Koncentrera mig på att existera, försöker leva för det lilla!

Livet var fanimej lättare förr, då visste jag iaf vem jag var!