I tag kom verkligheten ifatt och grabbade tag i mig.
Hur dåligt det än har varit så har jag sen jag var 18 haft mitt fast jobb att falla tillbaka på, alltid!
Men nu är det slut med det, i dag sattes företaget i konkurs och jag har bara jobb i 4 veckor till.

Vet inte vad som händer, vad som ska göras, hur jag ska klara mig - allt känns bara som kaos.
Jobbigt att behöva stå och jobba i butiken mitt i kaoset med och få svara till säg 30+ kunder varje dag att det är i konkurs och inga varor kommer tas in och bla bla bla...
Jag är så trött att vara den som står med ett leende och har svar på allt åt alla, jag var det när min syster son dog, jag orkar INTE vara det i denna stormen också.

Jag har ju tänkte söka nytt jobb men trodde aldrig jag skulle behöva hamna i den här sitsen, att jag skulle behöva gå och bli arbetslös. Arbetslös, skrämmande ord, jag som tyckte sjukskriven var hemskt men arbetslös skrämmer mig mer, mycket mer!

Jag erkänner jag är rädd!
Jag blir rädd när jag tappar kontrollen, när jag inte känner mig behövd!
Jag som just hade börjat leva igen, fått känna hur det kändes när pengarna räckte till, ska jag behöva stå där igen och inte veta om mina pengar räcker till räkningarna, inte veta om jag har råd att existera.
Jag har levt på existensminimum i 2 år, fick leva vettigt i 6 månader ungefär sen var det roliga slut. :(

Nu har vi iaf stängt idag och i morgon, sen öppnas det igen med konkursförvaltaren på fredag, jag slipper dom 3 första dagarna med värsta frågorna, värsta attackerna.
Medans mina kollegor får ta emot det så flyr jag samhället, kommunen, länet, landskapet.
Jag far ner till mina älskade vänner i Blekinge, får bara finnas, ha det trevligt och andas, sen får vi se om man lyckas reda ut kaoset i huvudet!

Var bara tvungen att lätta!