Jag träffade mitt EX i helgen...och precis som väntat så fanns där en hel del känslor kvar!! Faktum är att jag aldrig slutat tänka på oss. Mina känslor har alltid funnits kvar även när jag gått vidare. Jag visste det redan när vi separerade att vi inte var helt 100% överrens, men jag tänkte att det nog alltid känns så. Man glömmer med tiden. Minnena finns alltid kvar men att saknaden avtar med tiden.....

Så blev det inte.... Jag kunde aldrig riktigt släppa allt den här gången. När vi träffades för första gången så var det kärlek vid första ögonkastet. Sedan gick det undan...i ett rasande tempo. Kärleken växte, banden blev otroligt starka och jag trodde redan här att detta var mitt livs stora kärlek!!
Men jag tror att det är vanligare än man vågar erkänna att man efter en tid, när första förälskelsen lagt sig, börjar fundera....är det såhär jag vill leva resten av mitt liv? ...finns det kanske något annat, bättre därute?.... Alla har säkert någongång undrat om inte gräset är grönare på andra sidan?

Ingen är ju perfekt och tillslut så blev bristerna det enda jag tänkte på, man hakar lixom upp sig på dom. Man såg ju andra därute UTAN dessa brister! Gud vad lockande!! Varför inte få uppleva en ny...bara för en kväll!! Jag VET...så får man inte tänka, men jag var nog fräckare än så...jag tog det förödande steget. Å jag SKÄMS!!! Men jag erkänner...jag gjorde det, å jag gick dessutom längre än så! :/ Jag hade två samtidigt...under en period.... lite som för att försäkra mig om att jag skulle ha någon annan innan jag bestämde mig för att göra slut.
Ett typiskt "säkert kort" syndrom och jag är nog långt ifrån ensam om att tänka så. Människan är rädd för att bli ensam, rädd för förändringar så de tar det säkra före det osäkra. Jag var uppenbarligen inget undantag här.

Jag levde i den där osäkerheten i närmare 6 månader innan jag vågade ta beslutet. Under 6 månader hoppade jag mellan dessa två, ovetande om varandra. Jag måste säga att jag skötte ändå mina kort ganska väl. Jag var diskret och såg till att dom aldrig kände till varandra. Den ena träffade jag hemma, och vi var ute på stan tillsammans, det var "vi" offentligt. Den andra träffade jag när tiden fanns, och BARA innanför hans 4 väggar. Vi gick aldrig utanför dörren. Det var en tuff men speciell tid, jobbig men underbar på många sätt och vis...

Tillslut bestämde jag mig ändå för att göra slut...jag klarade inte av att hoppa emellan. och det blev inget lätt avsked. Det hade jag vid gud inte förväntat mig heller. Jag tror att jag var den som kämpade mest med att behålla fattningen, även om det var mitt beslut. Slutet var definitivt väntat men det var ändå jag som led mest av att se en stor del av mitt liv lämna hemmet. Jag vände till och med ryggen till för att slippa få det där allra sista minnet, att se någon lämna ens liv för gott.

Det var en svår tid som följde. Läkningsprocessen ville aldrig ta slut....jag led och undrade gång på gång om jag verkligen gjort rätt. ://
Jag fick aldrig riktigt samma kontakt med han den nya. Det var inte kärlek vid första ögonkastet men drömmarna var stora så jag höll mig fast vid dom. Men under natten kom alla gamla minnen tillbaka igen, om och om igen. Det var som att ha sex med en, men fantisera om en annan. Hur länge kan man ljuga för sig själv...hur länge kan man låtsas att man gått vidare och är lycklig, när man egentligen inte är det??

Det höll inte särkilt länge...efter knappt ett år gjorde jag slut även med honom, den nya och träffade ganska snabbt en ny. Den här gången var jag ganska säker på att det inte var för det rätta känslorna vi blev tillsammans. Det var mer ett plåster, men det roliga är att det inte var ett plåster för den senaste, utan mest för den innan.
Jag har alltid tyckt att man ska gå på sin magkänsla, att man ska följa sitt hjärta... jag var ung och naiv och hade drömmar om det perfekta livet. Jag trodde att det enbart handlade om det yttre, om vad man åstadkom här i livet, oavsett om det handlade om kärlek eller inte.

NU vet jag bättre. Jag blev aldrig riktigt lycklig med någon av de andra... det var alltid hon, den första STORA kärleken som jag tänkte på och drömde om....

I helgen träffades vi igen!!!!

Det var som om tiden hade stått still....som om vi aldrig hade varit ifrån varandra. Känslan som for igenom mig när jag smekte hennes bekanta former!.... Jag var förlorad.....igen!!!

Det var som den allra första gången...då för 3 år sedan.....det var återigen kärlek vid första ögonkastet!!!
Nu står hon på min parkering...igen....och jag är den stoltaste tjejen i hela världen som har fått tillbaka mitt livs STORA kärlek!!! :) Jag tänker aldrig mer låta någon komma emellan oss igen!!!..........JAG ÄR SÅ LYCKLIG!! <3

<3 CARBON<3