Bloggfunktionen på Garaget är inte längre aktiv, men alla tidigare inlägg finns kvar att läsa på respektive användares sida. Nya inlägg hänvisas till forumet.
Att inte orka - 110111
11 januari 2011
1059
Häromveckan upptäckte jag vart min gräns gick. Den där gränsen som ett par år nu har varit ganska suddig, om inte genomskinlig.
Jag hade sett fram emot att börja jobba lite dag. Köra budbil. Visst. Det är aldrig i närheten av att vara likt en lastbil - vilket jag egentligen vill men inte får köra - men man tänkte att det måhända åtmindstone kunde bli som ett sorts substitut för det.
Sträckan var lång. 37 mil drygt, och över etthundra ställen att stanna på. Plus att man skulle vara på ett visst ställe en viss tid. Tack vare det stället var man tvungen att vara iväg en viss tid på morgonen för att hinna.
Vet inte om det var stressen, eller något annat som fick mig att dra i nödbromsen.
Sista gången jag skulle öva, så stod jag bara och skakade när jag skulle packa. Tror att det märktes, för jag fick en liten försiktig kommentar om att "..men om du känner att du inte orkar så kan vi ju ordna nåt annat..".
Så jag började gråta - tro det eller ej - stora starka karln - och sa som det var, att jag orkade inte detta. Hjärnan pallade inte.
Så jag fick åka hem.
Inga problem. Ingen har sagt nåt opassande. Tvärtom. Allt har på nåt mystiskt vis bara glidit förbi, som en hal ål genom nätet. Trodde det skulle bli jobbigare. Alla blickar. Gliringar. Klappar på axeln. Men icke.
Tror jag är på världens bästa jobb.
I övrigt så har man förbrukat stämpeldagarna, så nu är det extra välkomna tillskottet tilltäppt. Inget mer, såvida jag inte gör mig själv helt arbetslös då det vill säga. Men. Inte fasen vill jag göra det heller. Så jag ska fortsätta avbetala bilen, men det kommer förmodligen gå lite saktare.
Sen så. Sen blir det sommarfälgar. Sen blir det..och sen..ja jisses.
Sen har jag en fråga som snurrar runt i mitt huvud:
Vad vill jag göra i jobbväg egentligen?
Jag är snart 26 år, och jag vet inte längre vad jag vill göra. Trodde budbilsförare var jobbet för mig, när man ändå inte får göra det man drömmer om. Men icke. Det gjorde bara saken värre. Blev bara mer avundsjuk på er alla som får köra lastbil eller buss.
Varenda natt när jag möter en tradare med alla positionsljus, så känns det som en nål i hjärtat.
Varför får jag fan inte köra lastbil för??
Jag hade sett fram emot att börja jobba lite dag. Köra budbil. Visst. Det är aldrig i närheten av att vara likt en lastbil - vilket jag egentligen vill men inte får köra - men man tänkte att det måhända åtmindstone kunde bli som ett sorts substitut för det.
Sträckan var lång. 37 mil drygt, och över etthundra ställen att stanna på. Plus att man skulle vara på ett visst ställe en viss tid. Tack vare det stället var man tvungen att vara iväg en viss tid på morgonen för att hinna.
Vet inte om det var stressen, eller något annat som fick mig att dra i nödbromsen.
Sista gången jag skulle öva, så stod jag bara och skakade när jag skulle packa. Tror att det märktes, för jag fick en liten försiktig kommentar om att "..men om du känner att du inte orkar så kan vi ju ordna nåt annat..".
Så jag började gråta - tro det eller ej - stora starka karln - och sa som det var, att jag orkade inte detta. Hjärnan pallade inte.
Så jag fick åka hem.
Inga problem. Ingen har sagt nåt opassande. Tvärtom. Allt har på nåt mystiskt vis bara glidit förbi, som en hal ål genom nätet. Trodde det skulle bli jobbigare. Alla blickar. Gliringar. Klappar på axeln. Men icke.
Tror jag är på världens bästa jobb.
I övrigt så har man förbrukat stämpeldagarna, så nu är det extra välkomna tillskottet tilltäppt. Inget mer, såvida jag inte gör mig själv helt arbetslös då det vill säga. Men. Inte fasen vill jag göra det heller. Så jag ska fortsätta avbetala bilen, men det kommer förmodligen gå lite saktare.
Sen så. Sen blir det sommarfälgar. Sen blir det..och sen..ja jisses.
Sen har jag en fråga som snurrar runt i mitt huvud:
Vad vill jag göra i jobbväg egentligen?
Jag är snart 26 år, och jag vet inte längre vad jag vill göra. Trodde budbilsförare var jobbet för mig, när man ändå inte får göra det man drömmer om. Men icke. Det gjorde bara saken värre. Blev bara mer avundsjuk på er alla som får köra lastbil eller buss.
Varenda natt när jag möter en tradare med alla positionsljus, så känns det som en nål i hjärtat.
Varför får jag fan inte köra lastbil för??
Rapportera
Rapportera
Rapportera
Rapportera
Rapportera
Rapportera
Rapportera
Rapportera
Rapportera
Rapportera
Rapportera
Rapportera
Rapportera
Rapportera
Rapportera
Rapportera
Rapportera
Rapportera
Rapportera
Rapportera