Vad händer med människans psyke när man kommer ut till parkeringen och ser att ens bil blivit repad och att den som orsakat det smitit från platsen?

Svårt att säga. I mitt fall genomled jag ungefär samma faser som när man får ett dödsbud. Detta var vad som hände mig tidigare ikväll:

1. Chock: Jag stod länge och bara stirrade. Visste inte vad jag skulle göra.

2. Förnekelse: Det här är fan inte sant! Det kan inte vara möjligt! Det här är bara smuts eller någon som spelat mig ett spratt...

3. Reaktion: Svordomar. I alla former. Från mildaste okvädingsord till den mest svavelosande förbannelse. (tänker inte nämna dem här) Knyta nävarna tills knogarna vitnar. Känna hur pulsen ökar och tryckkokaren jobbar på högvarv.

4. Bearbetning: Försökte ta reda på vad som hänt. Konstiga breda, men korta hjulspår vid platsen. Ingen i närområdet tycks ha sett något. Försökte/försöker fortfarande intala mig om att det här går att åtgärda. Lite svårt att se omfattningen när det är kolsvart ute. Försöker också lugna ned mig. Mest för min sambo och mina husdjurs skull. De känner sig rätt obekväma med pappas humör just nu.

5. Åtgärden: Just nu ser det ju hopplöst ut att få tag på den/de som gjorde detta, men skulle jag få reda på vem som gjort det här mot min ögonsten, kommer jag att tömma vredens bägare över den skyldige så till den grad att den ångrar att den fötts. Någon måste få ångra att de inte lade en lapp i rutan, eller gav sig till känna. I de allra lugnaste av människopsyken lever det en psykopat som skulle gå över lik för att få hämnas...

Det är inte konstigt att människor blir massmördare. Spånga församling har just ökat sin kvot med en totalt livsfarlig sådan.

//Jeppe