När en borgerlig samlingsregering fick makten sist så var det främst två saker som såg till att det inte gick så bra som de säkerligen önskade. För det första var såväl Sverige som omvärlden på väg in i en lågkonjunktur och för det andra var det på den tiden en samlingsregering där ett flertal partier delade på makten och alla fick kompromissa med varandra för att få någonting uträttat. Snacka om dåligt utgångsläge.
När socialdemokratin med samarbetspartierna sedan tog makten med en minoritetsregering så hade de också ett dåligt utgångsläge, vilket knappast var överraskande. Skillnaden då var att botten var nådd, och när man nått botten kan saker bara bli bättre. Att botten nåddes beror dock mindre på den borgerliga regeringens politik än på deras verkliga åtgärder och framförallt omvärldens förändring i ekonomiska termer.
Nu är läget annorlunda. Vi är väldigt nära toppen på en högkonjuktur och dessutom har vi nu en alliansregering som har mer likartade åsikter om vad som ska åtgärdas och hur det ska göras.
Man blir smått bestört när man åser hur många som verkar tro att de borgerliga går in för att "köra Sverige i botten", vilket är en fras man ständigt återkommer till. Försök se det från deras synvinkel... Om de inte gör ett bra jobb blir de inte omvalda. Och vilken regering vill inte bli omvald?
Under tidens gång har mänskligheten gång på gång fått lära sig att historien ofta upprepar sig. Tror nog inte det finns någon upprepning som varit exakt likadan, så jag har gott hopp om att även om historien om en borgerlig mandatperiod upprepar sig så gör inte nödvändigtvis resultatet av deras politik detsamma.
Syftet med den borgerliga politiken är inte att försämra levnadssituationen för den majoritet av svenska folket som inte är höginkomsttagare, utan snarare att se till så att fler får chansen komma ifrån bidragsberoende.
Många (observera att jag inte säger alla) som är sjukskrivna kan, som ovan nämnts, säkerligen utföra vissa typer av arbete eller många typer av arbete under begränsade tidsperioder.
Att jag själv har en kroniskt trasig handled som ibland gör mig oförmögen att hålla i en kaffekopp hindrar inte mig från att jobba som lastbilschaufför, eftersom jag hittat ett arbete som påfrestar handleden så lite som möjligt, och när jag väl tvingas påfresta den (under lastning/lossning) så handlar det om en begränsad tidsperiod.
Självklart finns dem som inte kan utföra någon sorts arbete och de ska inte behöva lida för det, och jag tror inte att en borgerlig regering kommer ignorera deras situation heller eftersom det är en typisk sådan sak som skulle skapa den våg av missnöje hos allmänheten som gör att de skulle förlora regeringsmakten.
Å andra sidan så finns det många (än en gång säger jag inte alla eller ens de flesta) som utnyttjar bidragssystemet samvetslöst. Jag har bekanta som utnyttjar hel- eller delvis sjukpension för att håva in pengar så att de istället kan jobba svart eller ägna sig åt fysiskt krävande fritidsaktiviteter vid sidan om. Jag känner till människor som inte har arbete och som har som livsmål att aldrig behöva arbeta i hela sitt liv, och den enda energi de lägger ned på något i sina liv är att söka alla bidrag som finns. Dessa så kallade "slackers" är fler än vad gemene man tror.
Jag är inte född med silversked i mun, och jag är heller inte rik på något sätt. Jag anstränger mig däremot allt jag kan och lite till för att nå upp till den standard jag anser mig vilja ha i mitt liv. Jag har flera år av arbetslöshet bakom mig, och även en del sjukskrivningar (på grund av trasig handled som beror på en förslitningsskada i arbetet).
Trots det har jag idag ett jobb på mer än heltid, eget företag vid sidan om samt även lägenhetsrenovering på den lilla fritid som återstår. För två år sedan hade jag ingenting mer än arbetslöshet, arbetsskada, skulder och en hel del fritid som jag inte hade råd att utnyttja eller fantasi nog att veta vad jag skulle göra av den.
Alla människor är ytterst ansvariga för sitt eget liv. Naturligtvis anser jag att man ska visa medmänsklighet och i yttersta mån hjälpa andra som har det svårare än en själv. Men det är viss skillnad på att hjälpa andra och att sörja för andra.
Jag ställer mig inte bakom uttrycket "var och en sig själv närmast", men däremot ställer jag mig bakom uttrycket "var och en hjälper sig själv bäst". Ska bli spännande att se hur många som uppskattar skillnaden på innebörd i den frasen...
Senast redigerat av Alecci (18 september 2006)
00-02: BMW/Alpina B7 Turbo '80 - 05-06: Nissan Skyline R33 GTR '95 - 06-XX: Nissan Skyline R34 GTR '99
09-09: Ford Sierra Cosworth 4x4 '92 - 09-11: BMW/Alpina B10 V8 '97 - 11-xx: Maserati 3200 GT '99
Commodum Habitus Ex