Men problemet ligger inte hos den ena eller andra regeringen. Det är ett mer långgående problem än så.
Jag är en handfull år äldre än många av er andra på detta forum, 32 för att vara lite mer precis.
Jag gick ut skolan med en yrkesdröm, och började också jobba direkt. Tyvärr utan fast tjänst, men jag tog alla inhopp och vik jag kunde få. Och så slet jag i åtta år. Ett par månader innan jag skulle fylla 25 sa kroppen tvärt ifrån.
Jag blev snurrig, svimmade, kräktes, magen pajjade, jag fick värk, visste inte i vilken stad jag befann mig, kunde inte mitt eget telefonnummer längre... En del prover och utredningar gjordes, men man hittade inga fel. Alltså hänvisades jag till psyket, fast hela min ämnesomättning havererat!
Nu har jag varit sjuk i sju år utan att komma på fötter. På egen bekostnad har jag fått viss hjälp (det visade sig att jag var kopparförgiftad, och jag har hittils behandlats för cirka 120 000 kronor och fått viss hjälp, men nu verkar mina organ ha packat ihop för nu är det tvärstopp).
Nu kommer ett lite räkneexempel:
Efter några års sjukskrivning skulle jag flyttas över på pension. Obs - detta är under
sossarnas regeringstid!
Då fick jag alltså först min vikarielön, som vikarie står man kvar på ingångslön år ut och år in. Som sjukskriven fick jag 80% av denna vikarielön. När jag sedan skulle över på pension skulle jag få 64% av min inkomst. Men eftersom jag varit sjukskriven länge visade det sig att pensionen skulle räknas på sjukpenningen! Jag fick alltså 64% av de 80%, vilket blev cirka 50% av den lön jag hade när jag blev sjuk fem år tidigare!
Så idag sitter jag då, 32 år gammal, utan rehabiliteringsstöd och med en familj att ta hand om med cirka 6000 kronor i månaden. OK det är inte helt uselt, men med tanke på att den behandling jag nu hittat kostar mig 2000 per månad eftersom sjukvården inte anser sig kunna hjälpa mig, och jag dessutom har bostad och barn kan ni ju själva räkna på fingrarna och se...
Jag är tacksam att jag har en sambo som har jobb, annars hade vi gått på öronen här.
JAG har varit med och röstat fram en ny regering (röstade dock ej på M) för att jag tycker att man ska ha valmöjligheter. Jag tycker att man ska få lön för sitt arbete. Jag tycker att man ska ha rätt till den vård man ändå betalar för.
Det är inte bara rikt folk som tröttnat på bidragssystemet. Vi som vill välja själva har också tröttnat, även om vi har ont om pengar.
Jobben är det viktigaste av allt, utan fast jobb måste man hela tiden försöka bevisa att man duger och är värd en fast tjänst. Det tar sönder unga människor. Samma unga människor som saknar fast jobb har också svårt att komma igång med livet: Vem vågar skaffa familj när inkomsten är osäker? Hus är inte att tänka på, utan fast inkomst får man inga lån!
Undra på att sjukskrivningarna ökar när det inte finns några stabila faktorer att planera livet kring längre!
// Ellen