Hondan står mest nuförtiden. 3000 per år i skatt. 2500 per år i försäkring. Och det för att ha tillgång till en kombi med krok. Och igår drabbade vansinnet mig så jag gick ut och rev bakbromsarna för att motionera oken eftersom stillestånd obönhörligt leder till anliggande broms. Fyfan. Kallt o jävligt var det. Men nu är den klar för besiktning vilket bör gå bra.

Sedan då? Sälja? Ja den måste bort och pengarna kan lika gärna läggas på min svarta Vitesse som också är en kombi/fastback och som dessutom har krok. Skattefri.

Mm. Planer.

Nån som vill köpa en skabbig Accord Tourer billigt?

Marlboroman’s stört fina 240 inspirerar! Fan vad sugen jag är på att få min RetroRäser klar. Måste jobba mer med den!
Nästan klar för den första besiktningen på 8-9 år. Lite olja, något filter, lite bromsgymnastik... Visst kommer den få nedslag men då vet man ju var man står med det hela.

En pigg rackare är det minsann. Hade ju chansen att köra den några kilometer till verkstan för att byta bromsvätska. Bra klipp för åldern. Så, fixa, godkänna och sedan stressa BMW-pojkarna.

Tiden går långsamt när man har kul.

Bara 6 veckor in i ägandet av Lexus hybrid så finns inte mycket att anmärka på. Bränsleförbrukningen ligger på rätt sida om 0.8l/mil och även om jag inte kör lika mycket numera så är funfactorradarn på max.

Bilen har tre körlägen. Eco, normal och sport. EV-mode (electric vehicle) funkar i alla tre. Man kan sammanfatta det med att eco-läget gör bilen tråkslö att köra. Absolut inget händer när man gasar. Såvida man inte planterar foten men det är ju inte så mycket eco...

Sportläget gör bilen till en galen samuraj. Minsta tryck på gasen betyder ”allt och inget mindre” vilket är kul - men dyrt! För djävlar då surplar den 3.5liters stora sexan i sig sås...

Normalläget känns ganska bra. Jag styr med högerfoten. En massa effekt finns men bara om jag gasar liite till.

Långresa idag. Testade lite. 130 på farthållare gav 0.8l/mil. När man kommer av motorvägen faller förbrukningen och vid genomfart av små samhällen så kopplas EV-mode in automatiskt. Sedan glider man fram i 50-65km/h ”gratis”. Väl hemma landade vi på 0.69.

Jag hade en Nissan Primera en gång i tiden. Den hade 115hk, gjorde 0-100 på 14s och toppade 180km/h. Det var den snålaste bil jag ägt fram till idag. Nu har familjebilen exakt 3ggr så hög effekt, gör 0-100 på 5-6s och drar mindre soppa. Sjukt.

Om man nu får det åååå funka...

En liten kort delrapport efter ca 2 veckors körning med Lexus Gs450h.
Den mest intressanta jämförelsen med den gamla modellen är att denna uppträder betydligt mer direkt i styrning och på vägen. Den förra var ganska vag i styrningen och inte alls lika stabil som min gamla Accord. Eller jo stabil, men man åkte mer i den än att man körde den. Den här är betydligt mer direkt. Sportigare är väl kanske ordet många skulle välja.

Hittills har den dragit 0.75l/mil vilket är 2-2.5dl mindre än den gamla. Då kan jag även räkna in en del buskörning. Och då drar den iväg rejält i förbrukning.

När man glider in i samhället så byter den runt 50km/h till att gå på el och så kan man rulla fram ett par kilometer. Förbrukningen påverkas såklart väldigt mycket av detta. Däremot är den tokslö när man håller sig inom elområdet på ”eco-mätaren”. De bakom tycker nog det är lagom kul.

350hk i kranen gör såklart så att bilen rör på sig. Lite märklig känsla med cvt-lådan som går upp på maxvarv och tjuter. Vid 110är det som om den mappar om. Det känns som en extra kick kopplar på och den knuffar då på ganska bra. Samtidigt är inte bilen inbjudande att gasa med. Det är en glidare.

Designen på inredningen och panelen är betydligt snyggare än den gamla modellen. Klockrent designat. Kvalitet så det stänker om det. Ergonomiskt och inte ett minsta ljud från något. För övrigt är denna ännu tystare än den gamla modellen.

Efter åratal av trånande så blev det så till slut verklighet. En Lexus Gs450h av senare modell pryder numera garageuppfarten. Utrustningsnivån på denna är relativt låg men det mesta som finns i de flesta bilar är inkluderat. Ny gimmick för mig är rattvärme. Är nog ganska skönt.

Sedan själva driften, intressant. Man får nog sätta sig in lite i hur den fungerar för huvudteorin med bytet har varit att få ner förbrukningen något. Inte för att vår gamla Gs300 var speciellt törstig men några deciliter färre skadar inte.

Eller nu ljög jag lite. Huvudteorin i bytet var inte förbrukningen utan den kommer som en trevlig silvermedaljör. Huvudteorin är att det ska bli lite kul med en 2ton stålhög som klipper 0-100 på under 6s och ledigt fortsätter upp till 250 där den begränsas elektroniskt. Lite kul som sagt.

Nåja. Vi får se om det blir någon långresa i helgen så ny rapport kan lämnas.

Nej egentligen inte. Men när värmepaketet på min Rover Eight Twenty Vitesse Coupe gick i tusen bitar så innebar det inte bara en massa arbete utan även en chans till förbättringar.

Att det inte var kul att riva ur hela inredningen inklusive instrumentpanel förstår alla som arbetat med moderna bilar. Det är en del jobb, även om det sannolikt nu skulle gå på halva tiden eftersom man ju så att säga övat...

Under arbetets gång monterade jag loss och renoverade kopplingspedalen då pivotpunkten för huvudkopplingscylindern helt tappat formen. Dessutom plockade jag isär ACC-kontrollen och bytte de trasiga lamporna där. Även instrumentklustret fick sig en ny lampa. Ytterligare en finess jag gjorde var att dra en strömbrytare till ACC-kontrollen som nu gör att jag kan välja om belysningen ska ha starkt eller svagt sken. Det är nämligen så att när man tänder halvljuset så dimmas belysningen automatiskt och då ser man inte vad temperatur etc står på. Mycket fiffigt.

Generellt sett så var det en ganska trevlig operation även om det är svårt att riktigt finna tid för att meka numera. Och semester och sommar står i antågande. Härligt!

Eureka! Hela panelen ur och värmepaketet ligger i garaget och väntar på att lagas. Eller om det blir ett begagnat. Beror lite på hur många pengar som ska byta händer.
Kupén har under tiden fått ett par extra mattor bitumen och en del små förändringar i eldragningen för att underlätta med vissa finesser. En grundlig koll av alla lampor och dioder får det också bli. Nu får vi bara hoppas skiten går att sätta ihop igen.

Så slutligen hände det. Min Rover Eight Twenty Vitesse Coupe råkade ut för ett rejält nederlag. Det var häromveckan som plötsligt värmepaketet bestämde sig för att säga upp sig och det med besked. 3liter glykol behagade fylla bilen vilket gjorde att leendet försvann.

Steg 1 var att koppla bort värmesystemet. Inget större problem, bara en U-slang mellan de två in- och utgående rören från vattenkanalen.

Steg 2 var att riva ur all inredning ner till golvet, torka och tvätta. I det skedet bestämde jag mig för att addera på bitumenmattorna på golvet och där det var naken plåt. Detta är ett synnerligen givande arbete då ljudvolym påverkas märkbart under körning.

Nu befinner jag mig i steg 3. Helvetets steg. Att riva ur instrumentpanelen. Tack vare kloka råd via mer kunniga människor än mig själv så utförs nu uppgiften som väntas ta ganska lång tid pga ryggskada, arbete och allt annat jävla elände man ska företa sig på de minuter per dygn som de andra i familjen kallar ”Fritid”.

Men trägen vinner. Snart ska jag ut o rulla igen. Med en tystare bil och med ett tätt värmepaket. Däremot lär jag ju ha en näve bult och skruv över som jag aldrig förstod var de kom ifrån...

Hujedamig.
Jag minns tillbaka till 2007 då jag köpte den mest pålitliga bil jag tror går att äga. En Honda Accord Tourer med 6-7000mil på mätaren. Eftersom syftet var familjebil så sköttes den delvis om. Dvs den tvättades på våren, fick ny olja, lite kärlek. Sedan till hösten fick den en ny tvätt.

Åren gick och den årliga servicen inklusive säsongstvätten började tummas på. För ett par år sedan började något rassla under uppstartsögonblicket. Undertecknad kände en viss ånger över att oljebytena kanske inte hade varit så frekventa som de borde.

Ett besök hos Honda avlades och med skam i blicken rådfrågade jag mekanikern huruvida det fanns en risk att min kamkedja fått sona för mina brott.

Han tittade på mig med stora ögon och sa:
-Det är en Honda. Du har nog inga problem med din kamkedja.
Jag replikerade med sanningen att det kanske hade varit både 2-3000mil sedan oljan byttes. Mannen bakom disken såg inte speciellt oroad ut utan menade att det nog var lugnt.

Honda fick in bilen, för översyn. Parallellt undersökte jag hur fonderna gick och hur mycket kontanta medel jag kunde dra fram för att lösa detta. Efter en timme ringdes jag upp. Det hela visade sig vara en värmesköld som satt ovanför katalysatorn. Fästena hade rostat sönder och plåten skramlade när bilen startade och riste till.

När jag hämtade bilen betalade jag ingenting. Bilen var tvättad och även städad på insidan. Och den går ungefär lika bra nu som då, 4-5 år senare.

Konstigt det där. Kvalitet. Så lätt för vissa, så svårt för andra.

Idag blir jag med bil igen. Exakt denna modell, fast en svart. Och med ratten på fel sida vilket trots allt är ganska praktiskt. Ska bli kul att skaka liv i den, det var en snabb jävel 1989.

https://www.youtube.com/watch?v=GeIfgNUDG1k

Den eviga vintern verkar äntligen släppa sitt tag och i helgen fick så min nyinförskaffade leksak smaka på sportfälgarna. Tänk hur mycket ett par fälgar förändrar utseendet på en bil. Att sedan polermaskinen fick ta hand om de blekta dörrarna på ena sidan och framflyglarna gjorde ju inte saken sämre. Egentligen gillar jag inte röda bilar men en Rover 820 med sportfälgar och i Flame Red är tamejfan Sex On Wheels. Bra väghållning har den också. Makalöst bra faktiskt. Fem tusen spänn. Sanslöst.

Provkörning: Mercedes R320CDI.
Ganska skönt klipp för att vara så stor, men jisses vilken dålig komfort. Och plastigt. Ja, alltså sån där hård blank plast. Njaaeeeeee. Och så långt har den inte gått heller trots att den gungar som en sjösjuk, påtänd anka som går balansgång på slak lina i storm. Minnet från en horribel upplevelse i en BMW X5 gjorde sig direkt påmind. Och så har de där som kör sånt skit mage att skratta åt Volvofolket och kalla deras bilar för "traktorer"...

Nåja.

Eller som den hette när den såldes här, Rover 820ti. Ja varför inte utöka bilparken med en fullständigt meningslös vagn just nu, när vintern är i antågande?

Historien är inte så lång så jag tänkte drabba de som efterfrågar bloggtrams med ännu ett litet putsbögspekoral.

Min vän hade skaffat sig en fantastisk vagn som behövde lite extra kärlek långt hemifrån. Frågan kom om jag ville vara med och köra denna fantastiska vagn till vägs ände, och undertecknad tackade såklart ja.

Eftersom felet på vagnen var växellådsrelaterat så tog den 650km långa resan abnormt lång tid, men det var emellertid tyst och bekvämt i kupén. Långtradarna som låg 2cm bakom oss på 2-1 vägarna blev smällar man fick ta...

Hemresan var dock inte lika planerad. Hur fraktar man två vita medelålders (nåja) anglofiler 650km norrut på bästa sätt?

-Tåg! hör jag någon i bakre raden skrika.
-Buss! vrålar visst någon därute till vänster.
-Du ska ju flyga, gubbjävel! ekar i närheten, för nära för att jag ska kunna se hånflinet utan mina ÖB-läsglasögon.

Nej nej. Nu ska jag lära er hur man gör. Man köper helt enkelt en bil på plats avsedd att brukas endast till hemdestinationen. En Alfa var det tal om. En Cheva med stor motor diskuterades. Inte helt koscher i en anglofils bok dock... Så till slut föll lotten på en Rover 820ti. Svensksåld 1996-97, tillverkad sent 1994. 200 hästkrafter via fyrcylindrig turbosnurra med vridmoment värdigt ett godståg från den amrikanska prärien.

Min vän köpte bilen. Vi rullade norrut och smilbanden bredde ut sig på undertecknad som satt bakom ratten. Efter några timmar hade helt enkelt bilen bytt ägare. Syftet är att transplantera hjärta till min Rover 820 Vitesse Coupe den dagen det behövs, men nu vete fan. Vilken kärra! 0-100 på drygt 7 och mer stabil än Dr Alban någonsin varit. Nej, den här är här för att stanna. 5 lappar gick nöjet på och det kan det ju vara värt för top of the line i aristokratin. Initialt var bilen fruktansvärt skitig invändigt. Odören kan ha varit kattpiss men även ett resultat av avställd ett år.

Vansinnet saknar sällan gränser för oss som skruvar och pular med bilar, men inte fan är det kul att Kung Bore snart ramlar in på besök. Gevalia får han fan inte. Numera är emellertid bilen ren både invändigt och utanpå. ”Elbow Grease” är visst termen.

Nåja

Jag skymtade en artikel om Ronnie Hellström, vår gamle stjärnmålvakt som spikade igen kassen under 70- och 80-talet i både Sveriges landslag och Kaiserslautern. Tydligen hade han någon östtysk avhoppad lagpolare därnere som eventuellt kunde ha blivit mördad av Stasi, och Ronnie menade att även han själv ibland skuggades av Stasi. Kanske. Konspiratoriskt värre, men säkert inte omöjligt med tanke på Herr Honeckers vilda syn på ordning och reda.

När jag var 9-10 bast tjackade farsan en relativt ny Volvo 244. Det var en ganska tjusig pjäs på många sätt och vis med automat, metalliclack, taklucka och tjock plyschklädsel, även om det "bara" var en DL med B21 och förgasare. Bilen var även utrustad med dragkrok och det är nu kopplingsanordningen till Ronnie Hellström kommer. Bilen hade nämligen tagits ut två år tidigare som ny av Rolf Hellström, Ronnies pappa. Med den bilen åkte sedan fadern runt i Tyskland släpandes på husvagn för att följa sonens fotbollsspel. Idag, med dagens fotbollsproffslöner låter det helt barockt, men tydligen var det vettigt att spara in några D-Mark på hotellrum, eller så var väl grabben förbannat snål?

Farsan, min egen alltså, köpte emellertid denna pjäs när den var två år gammal och hade gått 6000mil. Sedan kan man väl säga att 70-talets kvalitet vad gäller plåt och experimenterande med vattenbaserad lack började göra sitt. Bilen i sig gick ganska bra och det var sällan några problem. Kamremmen gick t ex av utan några skador på något men den drog däremot soppa som en berusad kamel och rostade så in i helvete. Redan efter 4-5 år från ny var det dags att börja slipa rost. Jag minns inte om vi även svetsade något men jag tror inte det. Bilen fick dock en helt ny hellack när den var ca 7år och hade gått 16.000mil, men egentligen var den utom räddning redan då. Den såldes 1987 och finns inte längre i registret, förmodligen för att masken hade grävt sig för djupt in i bilens själ.

En härlig nostalgisk avslutande tanke måste ändå bli att Ronnie Hellström kanske lånade sin farsas 244DL någon gång och i samma veva blev skuggad av någon hatt- och rockbeklädd Stasiagent som i vanliga fall rattade en senapsgul Wartburg på andra sidan Brandenburger Tor... Vem vet? Det jag med säkerhet vet är dock att den blåa 244 från -78 inte hade skämts om den tvingats jämföra sig med något annat samtida elände från valfri tillverkare runt om i världen. De var ungefär lika dåliga allihopa.


Fotnot. Ovan nämnda D-Mark är inte sångare i en pojkpopgrupp. Det var valutan som användes i Västtyskland efter andra världskriget och även i det "nya återförenade" Tyskland efter 1989 fram till Euron infördes.