Blogg
Nu vet jag varför... 20 januari 2010, 20:30
...jag länge trott att jag inte kan meka med bilar. Jag drog alltid sönder skruvar, slog mig själv blodig och fick ooont i ryggen. Ofta slutade det med att jag ändå fick lämna bort det till nån som kunde, och inte sällan kostade det då mer p.g.a. allt jag ställt till med mitt mekande.
Det var inte så konstigt. Jag kunde hålla på till tre på nätterna, samtidigt som jag jobbade på dagarna. Jag tog aldrig paus, jag åt och drack inte under långa tider. Stötte jag på problem på grund av bristfälliga verktyg t.ex. så gav jag mig inte. Jag skulle bara bli klar och slet skiten ur mig, hade inget tålamod. Och det förstår ju vem som helst att när hjärnan slutade fungera för fem timmar sedan blir det inget bra jobb gjort.
Nu när jag plockat upp verktygen igen, efter nästan 10 års personlig utveckling i ett 12-stegsprogram, är det på ett helt annat sätt. Tusentals möten med tålmodigt lyssnande på den ena långrandiga tokskallen efter den andra har lärt mig tålamod. Jag har lärt känna mig själv och respekterar numera mina behov, både fysiska och psykiska. Alltså arbetar jag i korta pass, stöter jag på problem så stannar jag och funderar. Visar det sig då att jag saknar rätt verktyg så bryter jag för dagen och skaffar det som behövs. Jag är uppmärksam på hur jag känner mig, är noga med hörselskydd o. dyl. när det behövs. Jobbar lugnt och metodiskt, är påläst om det är något komplicerat som ska göras. Och slutligen ger jag mig inte på sånt jag inte klarar.
På så sätt har jag nu åstadkommit att bakfjädern har nya blanka skruvar i ändarna, med polyuretanbussningar i stället för gummi. För den som inte är Corvettenörd sitter det alltså en tvärställd bladfjäder i glasfiber både bak och fram på dessa bilar. Bromskivorna bak är blästrade, målade med värmetålig färg som ugnsbakats, slutligen svarvade och nu monterade. Jag är riktigt nöjd, det återstår bara att byta klossar också, sedan är jag klar därbak.
Jag stötte dock på problem med den gamla fjäderskruven på höger sida, muttern var fastsvetsad på skruven. Jag kände lite, skrapade och tittade för att raskt konstatera att en vinkelkap borde funka bäst. Jag valde bort att sätta en kapskiva på min gamla borrmaskin, det kan bli rätt farligt, och frågade på FaceBook om någon kunde låna ut en riktig vinkelkap. Det dröjde inte länge förrän jag fick napp och idag kapade jag av nästan halva muttern, avlastade fjädern och skruvade lugnt av muttern, tog ur och ersatte den gamla skruven med den nya, inklusive brickor och bussningar. Justerade höjden så att den stämmer på båda sidor, vet inte om polyuretanbussningarna sätter sig något men är beredd på att kanske efterjustera höjden efter några mils körning. Vi får se.
Inget arbetspass har varat längre än nån timme. Jag får fortfarande ont i ryggen, men jag tar hand om den då, vilar, tränar och dricker mycket vatten. Har inte slagit sönder mig nånstans, använde öronproppar, handskar och skyddsglasögon när jag körde vinkelkapen. Och andningsmask när jag målade, se tidigare blogg, he he!! Kan väl inte säga att jag älskar att meka med bilar men det är ju betydligt trevligare nu när jag gör det på ett bättre sätt, än det nånsin har varit tidigare.
Ett par bilder jag använt förut men tillsammans så att man kan jämföra före och efter, här alltså före...
...och voila, efter.
Nu återstår som sagt bara att byta belägg så är jag klar där bak. Sen får jag väl vända på bilen och ta en titt på framändan också, när jag ändå är igång. Ha det gott så länge!
Montering påbörjad... 14 januari 2010, 16:33
Efter att ha fått skivorna svarvade var det dags att jobba lite själv också. Skruvarna till fjädringen hade ju kommit från Amerika också. Så det var bara att sätta igång, trots kallt och trångt garage.
Fina bitar och julklappsboken... i fall, i fall...
Väl i garaget upptäckte jag att jag inte hade rätt verktyg. Trodde jag hade allt som behövdes där men det var bara att dra hem igen och hämta mer. Sen gick allting enkelt, nästan för enkelt. Undrar just om polyuretanbussningarna trycks ihop något då dom belastas? Kanske får vara beredd att efterjustera höjden efter några mil. Så här snyggt blev det:
Nymålad och svarvad skiva, fungerande fjädring, nu med polyuretanbussningar i stället för gummidito.
Kollade beläggen och bestämde mig för att byta dom fast dom inte är helt slut. Nya är beställda av Rogers Custom. Nöjd med resultatet av mitt arbete kostade jag på mig en liten garagedans, lite försiktigt sådär... ;-)
Äkta sovjetisk pilotjacka, ena fickan är formad för en pistol, där passar telefonen bra...
Nu är det bara resten kvar... Ha det, så länge!
Hur går det då med mina bromsskivor? Och ett och annat... 7 januari 2010, 16:59
För er som med spänning har väntat på hur jag ska göra med ytbehandlingen av mina bromsskivor till Vetten kommer nu den spännande upplösningen. Efter att frågat runt och fått diverse olika förslag bestämde jag mig till sist för det som jag tänkte från början. Jag ringde en föreslagen galvfirma men dom lät tveksamma själva och då en högt respekterad gorgare föreslog "headersfärg" fick det bli så. Dessutom hade jag redan en burk hemma. Har tidigare erfarenhet då jag målade Alfans grenrör vita och flera år senare då jag såg den med sin näst-nästa ägare var dom fortfarande skinande vita.
Tänk att en liten sprayburk och några skvättar thinner så totalt kan fylla ett helt fyravåningshus med hälsovådliga gaser.
Så ner med skivor, burkar och gamla tidningar i källaren och raskt till verket. Svabbade av så gott det gick med thinner så färgen fäster bra. Trassel var inte bra på nyblästrat stål, fick plocka ludd en bra stund. Sen sprayade jag på dom ytor, centrumen, kanterna och inuti kylkanalerna som jag vill rostskydda. Det fick komma en del på själva anliggningsytorna också, det lär ju slitas bort. Fast jag ska nog svarva dom först så då går ju överskottsfärgen bort. Det viktigaste tillbehöret hade jag också hemma, en urgammal kolfiltermask, tror jag bytte filter för c:a 10 år sedan. Men tack vare att jag förvarat den i tättslutande plastpåse fungerade den fortfarande. Utan den tror jag inte jag hade överlevt för harrej*vlar vad det luktade. Långt upp i svalen (trappuppgång på sveamål) stank det, funderade på att anmäla mig själv till störningsjouren.
Vacker är den inte, men effektiv. Är såå tacksam.
Skivorna blev vackert svarta, temperaturen i källaren är nog bara 10-15 grader och det bör vara 20° enligt anvisningarna. Men jag hoppas det går ändå, det bör väl bara betyda att torkningen tar längre tid. Låter dom ligga nån dag, sen är det dags för ugnsbakning, det är då färgen härdar ordentligt.
Fick användning för mitt gamla fälgkors. För hjulmuttrar har jag numera bättre grejer tack vare Ellen...
Lämnar skivorna på tork där och går över till bruksbilen, Citroen C3 av årsmodell -03. Att köpa en bilmodell första året den kommer ut kan vara vanskligt har jag läst nånstans. Numera vet jag det av egen erfarenhet. Problemen har avlöst varann, dom första åren var det garantireparationer på hjulupphängningar, flera datakrascher, tills slut byttes hela huvuddatorn! Och diverse irriterande småfel. Förra året bestämde sig dörrlåset i höger bakdörr att ta semester. Fick stå och slå i dörren i typ tio minuter innan det behagade hålla kvar dörren i stängt läge. Har smort och pillrat så gott jag kunnat men problemet kvarstår. Nu är det inte så ofta jag använder den dörren (funderar faktiskt på att köpa en tvåsitsig bruksbil nästa gång) så jag hinner glömma mellan gångerna och så står jag där på nån gata och slår och slår... Men nu tror jag jag har löst DET problemet...
Återstår att lösa det verkliga problemet.... suck!
Tillbaka till Corvetten, det är roligare. Från och med årsskiftet behöver vi inte längre kladda med klistriga kontrollmärken på nummerskyltarna. Så jag försökte ta bort mitt gamla och lyckades så väl att färgen på skylten följde med. Varning för thinner alltså. Men det gjorde ingenting för det billigaste av alla biltillbehör är nog just nummerskylten, 60:- gav jag och nu efter årskiftet kostar dom 80:- men det är fortfarande billigt för en "custom made" aluminiumrelief lackad i två färger. Den nya blir betydligt snyggare då den inte HAR nånstans att fästa märket, den är helt symmetrisk. Vad tycks?
Den nya.........och den gamla.
Julen är snart slut, "tjugondedag knut åker granen ut", fick jag lära mig som liten. Då innebar det en höjdpunkt med julgransplundring, massor av godis blev det. Numera har jag en mera blygsam julgran, komplett med medföljande tomte men inget godis. Innan den åker in i skåpet tänkte jag att ni skulle få se hur mysigt jag har det. Och enkelt att julpynta är det.
Tomte och gran, allt i ett. Hm, dags att damma ser jag...
Ha det gott nu mina vänner, tills vi ses igen!
Goda råd önskas! 10 december 2009, 16:29
Har nu hämtat mina bakre bromsskivor från blästring. Dom blev så fina så. Nu funderar jag på hur jag ska ytbehandla dom. En idé är att spraymåla dom helt med t.ex. motoremalj eller "heat proof" och sedan svarva anliggningsytorna. Det borde ju vara enklare att svarva bort överflödig färg än att maskera dom svarvade ytorna. Misstänker att det inte är så bra att få färg på beläggen.
Min nya stekpanna... ;-p Var annars än i köket hör bildelar hemma? He he!!
Men jag är novis på det här med att meka.
Det kanske finns nån annan ytbehandling som är mycket bättre?
Kanske nån färg som är lämpligare?
Kanske är det bättre att göra sakerna i en annan turordning?
Kanske riskerar jag att försämra bromsarnas funktion?
Det jag vill åstadkomma är ett bra rostskydd med bibehållen eller förbättrad kylförmåga, utseendet kommer i andra hand.
Alla förslag och funderingar är välkomna.
Vad tycker du? 26 november 2009, 11:41
Jag tror jag har gjort ett misstag. Då jag köpte Corvetten i våras passade jag också på att hastigt och lustigt gå med i Club Corvette Sweden utan att tänka igenom det särskilt noga. Har alltid varit med i märkesklubbar alltutifrån dom bilar jag haft, Alfaklubben, FIAT-registret och Lotusklubben som jag fortfarande är med i. Avgiften var lite hög men jag hade gott om pengar, hade fått bra betalt för Lotusen. Så i maj pyntade jag in 695:- i medlemsavgift plus 600:- i inträdesavgift. Sen hann jag vara med på en onsdagsträff med åktur som landade vid Triumfglass där det bjöds på glass. Trevligt för all del.
Därefter fick jag besked av verkstan att växellådan behövde renoveras eller bytas, en affär på minst 20 000:- Det tyckte jag var lite väl häftigt så jag frågade Rolf om han hade nån idé. Sålunda kom det sig att min fina sexväxlade ZF växellåda spenderade hela sommaren och lite till i en verkstad på Hisingen. Hos en specialist på växellådor som hade det ena problemet efter det andra med att få ihop min låda. Så småningom gick det i alla fall, det visade sig att den var i bra skick men vi bytte tre lager på ingående axeln ändå för säkerhets skull.
Så i början av oktober började min Corvettesäsong och nån vecka senare kom ett inbetalningskort till Club Corvette Sweden, 695:- i medlemsavgift för 2010 och 100:- straffavgift om jag inte betalade inom en månad. Jobbet var slut och både bilen och hojen hade kostat en del, dessutom kom räkningen för böcker och boende på skolan i Hudiksvall där jag pluggar på distans. Sju resor tur och retur har det blivit, en kvar. Min ekonomi var alltså inte lika god som i våras, minst sagt.
Så jag ringde kassören i klubben och förklarade min situation, föreslog att klubben kunde bjuda på nästa års medlemsavgift eftersom jag inte hade haft något utbyte i år. Tyckte att 1990:- är lite mycket på fem månader för några klistermärken och tidningar. Men icke, några månaders anstånd kunde jag få. I min värld känns det mer som om jag har med en myndighet eller ett stort företag att göra. Inte en klubb av vänner med gemensamma intressen. Med facit i hand skulle jag väntat med att gå med till nästa år, åkt med nån gång och känt mig för. Tagit det lite lugnt. Nu tror jag att jag går ur i stället.
I ärlighetens namn ska jag väl säga att jag tror inte denna klubben är rätt för mig annars heller, ett enkelt register med ett stencilerat infoblad och 200:- i årsavgift skulle passa mig bättre. Jag är faktiskt inte nån hängiven Corvette-älskare, jag gillar sportbilar och det här är en typ som är ny för mig, lite tyngre och motorstarkare än jag är van vid. Det är kul. Och jag är redan med i Sportvagnsklubben Göteborg som ordnar bankörningar och bjuder in CCS. Dom har ö.h.t. tillräckligt med aktiviteter och dessutom större variation av bilar.
Men jag vill gärna höra andras synpunkter och erfarenheter. Är jag fel ute? Är regler till för att följas i alla lägen? Kunde man löst det på något annat sätt?
Och när jag ändå frågar om andras åsikter så kan jag inte låta bli att visa en bild jag hittade på en katalog. Smaken är som röven, klöven, sa en god vän på klingande västgötska häromdan (egentligen chattade vi men jag "hör" liksom dialekten ändå, he he!) Någon har lagt en massa jobb och pengar på att bygga om den här C3:an till i mitt tycke något av det anskrämligaste jag sett på länge. Alltså måste minst en person tycka att den är snygg. Är det någon mer som tycker det?
Snygg eller ful?
Corvetten sjuk igen 25 november 2009, 17:47
Häromdan när jag kom körande smällde det till där bak och plötsligt satt jag några cm lägre. Muttern som håller den tvärställda bladfjädern i kontakt med hjulupphängningen var borta och fjädern släpade i gatan. Tur i oturen var att det hände i låg fart alldeles utanför AA-lokalen som jag var på väg till. Vågar inte tänka på hur det blivit om det hänt i högfartsböjen under bron på Kinnekulle Ring. Nu både överlevde jag och fick mig ett möte. Plånboken blev visserligen 1000:- tunnare för bärgningen.
Jag har nu efter en del funderande bestämt mig för att försöka reparera skadan alldeles själv. Jag avskyr att meka, har vänstertummen mitt i högerhanden men känner att jag behöver hålla igen på utgifterna så jag ska i vart fall försöka innan jag lämnar bort det. Det ser faktiskt görbart ut nu när jag hissat upp och inspekterat eländet.
Vänster bakhjulsupphängning med bladfjäder på rymmen och rostig bromsskiva.
Bulten måste ersättas och kompletta kit till båda sidor med polyuretanbussningar och nylocmuttrar ligger på 30-40 dollar enligt några kataloger jag kollat. Tror att nyloc är bättre än saxsprint-lösningen som satt där innan. Polyuretan gör nog bättre nytta på andra ställen men bör styva upp fjädringen en aningens gnutta.
Så hur får jag ihop det hela så att jag kan skruva dit den nya bulten?
Fjädern i läge medelst lånad domkraft.
Det ser ut som det ska gå bra att hissa upp fjädern med hjälp av domkraften min garagegranne var vänlig nog att låna ut. Sen i med bulten, bussningarna och muttern på plats och dra åt. Får akta så att inte fjädern halkar av domkraften och klipper av mig fingrarna eller nåt. Den gamla bulten ser rätt illa medfaren ut och har gått av vid sprinthålet. Det är bl.a. därför jag tror mer på nyloc-lösningen, då får jag på köpet ökade möjligheter att ställa in höjden.
Skrot.
Något som inte såg medfaret ut var stötdämparna, Bilstein gastryckstötdämpare, tror inte dom har suttit där i 17 år. Enligt en katalog jag har är dom det bästa som kan köpas för pengar. Är det nån som har erfarenheter eller synpunkter?
Made in Germany
Garagegrannen förresten, en engelsk gentleman, förtjänar ett omnämnande. Inte nog med att han har en Lotus Elise (den trivdes nog bättre tillsammans med min gamla Esprit), han har knölat in en kompressor i det minimala motorrummet. Jag vill minnas att han nämnde 240 hk, det borde räcka lååångt i den lätta bilen. Det är kul med bilar. :)
Trevligt sällskap
Wish me luck!
Amfibieflyg 11 november 2009, 18:07
Nu när vintermörkret lägrar sig kan det vara skönt att titta tillbaka på säsongen som gick. I mitt fall blev det inte mycket av bilsäsong eftersom min Corvette stod på verkstad hela sommaren. Däremot fick jag tillfälle att prova på ett annat trevligt fordon. Jag har varit flygintresserad så länge jag kan minnas, jag hoppade fallskärm, drygt 1000 hopp mellan åren 1990 och 2003, och drabbas då och då av en stark längtan upp bland molnen. Bara att vistas i lufthavet ger mig en slags inre tillfredsställelse av andliga dimensioner. Därför har jag vid olika tillfällen tagit provlektioner i flygplan, vanliga sportflygplan och ultralätt flyg. För ett par år sedan gick jag loss ordentligt i ett sånt här plan över Gunnilse strax utanför Göteborg.
Ikarus C42
I somras dök det som sagt upp ett tillfälle att flyga igen. Rolf, en annan Corvette-ägare är även delägare i ett Sea Max ultralätt amfibieplan och vi hade länge pratat om att ta en tur men det kom alltid nåt emellan, var det inte nåt landställ som var trasigt så var vädret dåligt o.s.v. Men nu skulle det äntligen bli av, samtidigt som vi för första gången skulle besöka bil och MC träffen vid Nääs slott skulle vi göra en ståndsmässig entré genom att dimpa ner från skyn och landa i sjön och köra upp planet på land och parkera bland övriga fordon.
Rolf och hans Sea Max
Vi lyfte från ett litet gräsfält i Fjärås och satte kurs mot nordost i en båge runt kontrollområdet kring Landvetters flygplats. Vi höll oss på c:a 300 meters höjd och min uppgift som navigatör var inte helt lätt då det gällde att inte komma in på kontrollerat luftrum. Vi lyckades ändå störa flygtrafiken en gnutta genom att glömma sätta på höjdmätaren till transpondern så att övrigt flyg inte såg vilken höjd vi befann oss på. Hörde i radion hur flygledaren förklarade för ett trafikflyg att vi rörde oss väldigt långsamt och förmodligen befann oss på låg höjd. Vi kontaktade då nämnda flygledare, bad om ursäkt och slog på höjdmätaren.
Navigatören med glasögon för att läsa karta och GPS och solglasögon eftersom vi var så oerhört nära solen... ;)
Så småningom började vi närma oss målet och gjorde först en överflygning för att rekognosera om det kändes säkert att landa i den lilla delen av sjön mellan själva Nääs slott och Mellan-Nääs där träffen var. Rolf konstaterade att landa skulle inte vara något problem, däremot var han osäker på om det gick att starta nu när vi var två i planet, alltså tungt lastade. Så vi fick överge vår storstilade entré och siktade istället på Nääs fabriker, ett stenkast bort. Att landa i vatten var en ny upplevelse för mig, det lilla planet med båtskrov tog en verkligen ner i vattnet, det stänkte upp på den stora lexanhuven.
Efter ett magplask i sjön Sävelången
Vi hittade en liten sandstrand och fällde ut landstället, spanade i vattnet efter stenar och gav full gas. Höll på att köra på en stubbe väl uppe på land, jag var säker på att Rolf hade sett den men det hade han inte. Nåja, det gick bra och jag fick leta upp lite stenar att lägga bakom hjulen så att inte planet skulle rulla ut i vattnet igen. Rolf lyckades efter mycket strul med dålig täckning få kontakt med en kompis på bilträffen som kom och hämtade oss i sin Pontiac Bonneville -70.
Kan man parkera här?
Sen var det som en vanlig bil och MC-träff, ni vet. Mitt stora intresse bevisas av att jag fullkomligt uppslukad totalt glömde bort att jag hade en kamera med mig. Lyckades i alla fall hitta Nina som hade åkt hela vägen på sin lilla Suzuki 650 Savage enkom för tilldragelsen. Trevligt kaffepladder och dräglande över diverse mer eller mindre åtråvärda fordon följde som sig bör. Hemfärden var oerhört vacker med solnedgången snett framför oss, ute över havet. Jag fick passa på att ta över spaken en stund och kunde konstatera en väldigt responsiv styrning, ungefär som min gamla Lotus för att tala biltermer. Landningen på gräs var stötig och dan, som det brukar vara att landa på buckliga gräsfält.
Där borta i änden av sjön Lygnern ligger fältet.
En liten reklamvideo jag hittade på Youtube visar känslan ganska bra.
SLUTA RÖKA, HUR OCH VARFÖR 8 november 2009, 00:55
Jag slutade röka den 18:e mars 2002. I september 2007 skrev jag den här texten för att dela med mig av mina erfarenheter till mina vänner. Nu har jag nya vänner här, kanske kan den hjälpa någon.
Det går faktiskt. Jag trodde inte det under många år. Inte att JAG skulle kunna sluta iallafall. Jag hade försökt ett par gånger, -78 och -86, och MISSLYCKATS!!! Sista gången höll jag i fem dagar, sen blev jag helt galen av abstinensbesvären. Så jag var verkligen ett "hopplöst fall" i mina ögon. Ändå är jag rökfri sedan 18:e mars 2002. Ytterligare ett par månader med nikotinplåster och sen var jag helt nikotinfri.
Jag närmade mig två års drogfrihet och skulle sätta in tandimplantat (titanskruvar). Röntgen visade att jag antagligen skulle behöva göra en bentransplantation först och för det krävdes total nikotinfrihet. Jag blev chockad och såg för mig ett liv utan tänder. När chocken lagt sig och jag började fundera på en lösning slog det mig att jag numera hade tolvstegsprogrammet och det kanske skulle fungera med rökning också. Så vad säger programmet? Ta det lugnt! Be om hjälp! Okej, jag ringde "sluta röka-linjen" (020-840000) och bad dom skicka allt material dom hade, jag frågade mina vänner i NA som hade slutat hur dom hade gjort. Och inte minst, jag bad Gud om vägledning och styrka varje dag. Jag har tidigare erfarenhet av långsam och försiktig nertrappning av benzodiazepiner på RFHL:s vis och ville även infoga dom kunskaperna i mitt "program". Jag bestämde mig för att det ska inte vara jobbigt, svårt eller förknippat med dåligt mående att sluta röka. Det ska inte kännas som om något tas ifrån mig utan jag tillförs en stor gåva, en frihet. För att jag är värd det.
Baserat på den information jag inhämtat började jag utforma mitt personliga handlingsprogram. Jag provade mig fram till en miniminivå som i mitt fall visade sig vara 7 cigaretter/dag mot tidigare c:a 20. Poängen var att det skulle fortfarande vara bekvämt och tryggt men jag fick tänka mig för och rensa bort all "onödig okynnesrökning". Jag hade ett etui som jag laddade med 7 cig. varje morgon så att jag hade bra koll på läget hela tiden. Ofta tänkte jag att "det är bäst att spara en på kvällen när jag lägger mig i fall jag vaknar och är röksugen". Oftast vaknade jag sedan nästa morgon och cigaretten låg kvar, då tog jag bort den. Så i praktiken rökte jag oftast bara 6 om dagen.
Samtidigt med detta började jag göra motivationsövningar och affirmationer dagligen. Jag skrev en lista med goda skäl att sluta röka, det var allt från att "jag får bättre hälsa" till "jag slipper ciggtiggare". Sammanlagt råkade det faktiskt bli 12 punkter på listan (!!!). Listan avslutades med påståendet: "JAG RÖKER INTE, JAG ÄR EN ICKERÖKARE, JAG HAR SLUTAT RÖKA, JAG ÄR FRIIIII!!!", detta läste jag högt för mig själv varje dag, morgon och kväll. Jag hade tidigare provat affirmation typ "säga snälla saker till mig själv framför spegeln" och visste att det fungerar, om man håller ut i minst två veckor.
Jag kartlade också vilken typ av rökare jag var, t.ex. stressrökare som blev röksugen om jag blev arg eller orolig, att jag "måste ha en cigg till kaffet", att jag tvångsmässigt rökte i varje paus på möten och liknande d.v.s. så fort tillfälle gavs, utan att tänka efter om jag verkligen var röksugen o.s.v. Under den här förberedande perioden införde jag rökfria zoner och tider, exempelvis just pauserna på möten, i bilen, hemma rökte jag bara stående i köket med ett äckligt vattenglas som askfat, tog bort alla askfat. Jag provade också att låta bli att röka då jag blev arg, drack kaffe o.dyl. bara för att se vad som hände. Märkte snart att det starka suget gick över ganska snabbt. Och på detta vis var jag ganska väl förberedd på svåra situationer när jag sedan väl slutat röka. Under förberedelseperioden hade jag ändå tryggheten med mina 7 om dagen, mitt lilla etui. Denna period blev för mig 7 veckor lång, sedan kände jag att det var dags att gå vidare. Expertisen rekommenderar dock att man bestämmer ett datum redan från början.
Jag hade redan från början bestämt mig för att inte snåla med nikotinhjälpmedel även om dom är dyra, jämfört med vad jag lade på rökningen (11000:-/år) så var det ju ingenting ändå. Och jag skulle inte börja snusa, snus innehåller tusentals beroendeframkallande ämnen, nikotin är ett. Så jag bestämde mig för att använda en inhalator och sugtabletter, det trodde jag skulle passa mig. Men den måndagen då jag slutade blev jag förkyld och fick ont i halsen och både tabletterna och inhalatorn river lite i halsen så jag ilade till apoteket och köpte nikotinplåster i stället. Det funkade jättebra, jag följde instruktionerna förutom att jag trappade ner lite snabbare än rekomenderat, jag hade ju förberett mig väl, tänkte jag.
Jag hade också redan från början bestämt mig för att om jag återföll så skulle jag resa mig igen och igen och igen... aldrig ge upp. Nu gick det bra och jag kände verkligen en stor frihet, lycka och stolthet. Ingen nämnvärd abstinens. Faktum är att lyckokänslorna var så starka att jag efter några månader "tänkte" att jag jag skulle börja igen bara för att få uppleva lyckoruset av att sluta igen. Snacka om beroendepersonlighet!!! Idag lever jag lyckligt fri från nikotinberoendet och har själv blivit en sån där jobbig typ som jag hatade när jag rökte. En sån som tjatar på mina vänner att dom ska sluta röka för att jag älskar dom och vill dom det bästa. Så älskade vänner, SLUTA RÖKA!!! Det går, och det går riktigt bra. Jag är med er.
KRAAAMMM Henrik
Döden 31 oktober 2009, 22:13
Det är Alla helgons dag och eftersom jag bor omgiven av kyrkogårdar är trafiken livligare än nån annan av årets dagar. Det blir en oundviklig påminnelse om dom i min närhet som är döda. Häromdagen lade jag upp en av mina gamla bilar, NSU:n, och på en av bilderna fanns en gammal kompis som dog i våras. Naturligtvis går tankarna också till min pappa som dog för fyra år sedan. Hans aska är nergrävd nånstans i minneslunden på Ängelholms kyrkogård, allt enligt hans egna önskemål. (skönt, här kommer tårarna) Det är praktiskt för jag kan gå till en minneslund var som helst då jag vill "uppsöka hans grav". Han ville också bespara oss kostnader och besvär med gravskötsel, det är jag tacksam över.
Jag ser många aspekter i det här med att påminna sig om döden, att vårda minnet av sina döda anhöriga och vänner och låta sorgen ha sin gång är en viktig funktion. En annan är att påminna sig om sin egen dödlighet, att inte vänta alltför länge med göra och säga det där som rör sig på djupet. Det kan nämligen bli för sent. Jag missade mycket som jag skulle velat ta upp med min pappa, det är inget att göra åt nu men jag kan tänka på det med dom som jag fortfarande har i livet. Att våga uttrycka min kärlek, min uppskattning. Att förlåta och försöka gottgöra felsteg och misstag. Att våga göra mig sårbar och uttrycka mina önskningar. Och min tacksamhet. Även om jag riskerar att verka töntig och löjlig...
Jag ärvde en del pengar efter pappa. En del av dom använde jag till att återuppliva mitt gamla sportvagnsintresse och köpa Lotusen. Med så mycket pengar på fickan tyckte jag att jag kunde kosta på mig en personlig nummerskylt också. Den skulle inte vara förknippad med bilen för då hade jag ju varit tvungen att behålla bilen i minst tio år. Och att ha en jättestor namnskylt på bilen kändes inte heller lockande. Kanske ett gott budskap som jag kände att jag skulle kunna stå för länge. Så blev det.
Jag kände redan en oerhörd tacksamhet över att ha fått en ny chans att kunna leva drogfritt och läka och utvecklas som människa. Jag var tacksam över arvet, och att det kom när det kom, inte tidigare då jag med säkerhet hade kastat bort alltihop på mitt missbruk och kanske dött på kuppen. Lite skämtsamt sa jag att det var ett tack till Lotus, som gjort en så rolig bil. Det stod ju "Tack Lotus" där bak.
Och nu när jag bytt bil så pryder den sin plats lika bra, "Corvette Tack" står det där bak. Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket. Och det fortsätter att ge, kärleksfulla vänner, nya och gamla, möjligheter att lära och växa, möjligheten att ta tillvara det jag har nu, uttrycka all den kärlek och tacksamhet jag känner innan det är för sent. Ingen av oss vet ju om vi lever ens i morgon. Deepak Chopra sa en gång att vi sitter alla på "Death Row", alltså vi är dödsdömda. Det enda som är ovisst är längden på uppskovet och avrättningsmetoden. Alltså gäller det att ta tillvara livet medan det är.... nämligen nu.
Toppfart 30 oktober 2009, 16:45
Fortsätter att vältra mig i gamla minnen och reser då tillbaka till tidigt 60-tal.
Hur vet man toppfarten på en bil? Ja, på den tiden hade vi smågrabbar en lika osviklig som enkel metod att utröna detta. Vi kollade helt enkelt hur långt hastighetsmätaren var graderad till, det betraktade vi som bilens toppfart tills något annat var bevisat. Vill minnas att vår VW Bubbla "gick" i 140, inte så upphetsande. Amazoner "gick" i 160, ganska häftigt.
Och när pappa köpte en sprillans ny röd Ford Corsair 1964 var lyckan gjord, dess liggande "termometer" hastghetsmätare var graderad ända till 180, WOW!! Visserligen fanns det bilar med hastighetsmätare graderade till 200 och mer men dom var ouppnåeliga drömbilar, som Alfa Romeo och Jaguar. Att vi som vanliga dödliga kunde ha en bil som "gick" i 180 var något fantastiskt, något att skryta om inför kompisarna.
Nu när jag äger den snabbaste bil jag någonsin haft (jag har visserligen inte testat toppfarten än men den lär vara gott och väl över 250 km/tim) är hastighetsmätaren DIGITAL och ingen vet var graderingen slutar.
Typiskt va? Hade den haft en analog hastighetsmätare hade den säkert varit graderad till 300 och jag kunde hävdat att det var toppfarten...