Häromdan när jag kom körande smällde det till där bak och plötsligt satt jag några cm lägre. Muttern som håller den tvärställda bladfjädern i kontakt med hjulupphängningen var borta och fjädern släpade i gatan. Tur i oturen var att det hände i låg fart alldeles utanför AA-lokalen som jag var på väg till. Vågar inte tänka på hur det blivit om det hänt i högfartsböjen under bron på Kinnekulle Ring. Nu både överlevde jag och fick mig ett möte. Plånboken blev visserligen 1000:- tunnare för bärgningen.

Jag har nu efter en del funderande bestämt mig för att försöka reparera skadan alldeles själv. Jag avskyr att meka, har vänstertummen mitt i högerhanden men känner att jag behöver hålla igen på utgifterna så jag ska i vart fall försöka innan jag lämnar bort det. Det ser faktiskt görbart ut nu när jag hissat upp och inspekterat eländet.




Vänster bakhjulsupphängning med bladfjäder på rymmen och rostig bromsskiva.


Bulten måste ersättas och kompletta kit till båda sidor med polyuretanbussningar och nylocmuttrar ligger på 30-40 dollar enligt några kataloger jag kollat. Tror att nyloc är bättre än saxsprint-lösningen som satt där innan. Polyuretan gör nog bättre nytta på andra ställen men bör styva upp fjädringen en aningens gnutta.

Så hur får jag ihop det hela så att jag kan skruva dit den nya bulten?





Fjädern i läge medelst lånad domkraft.


Det ser ut som det ska gå bra att hissa upp fjädern med hjälp av domkraften min garagegranne var vänlig nog att låna ut. Sen i med bulten, bussningarna och muttern på plats och dra åt. Får akta så att inte fjädern halkar av domkraften och klipper av mig fingrarna eller nåt. Den gamla bulten ser rätt illa medfaren ut och har gått av vid sprinthålet. Det är bl.a. därför jag tror mer på nyloc-lösningen, då får jag på köpet ökade möjligheter att ställa in höjden.






Skrot.


Något som inte såg medfaret ut var stötdämparna, Bilstein gastryckstötdämpare, tror inte dom har suttit där i 17 år. Enligt en katalog jag har är dom det bästa som kan köpas för pengar. Är det nån som har erfarenheter eller synpunkter?







Made in Germany


Garagegrannen förresten, en engelsk gentleman, förtjänar ett omnämnande. Inte nog med att han har en Lotus Elise (den trivdes nog bättre tillsammans med min gamla Esprit), han har knölat in en kompressor i det minimala motorrummet. Jag vill minnas att han nämnde 240 hk, det borde räcka lååångt i den lätta bilen. Det är kul med bilar. :)





Trevligt sällskap


Wish me luck!

Nu när vintermörkret lägrar sig kan det vara skönt att titta tillbaka på säsongen som gick. I mitt fall blev det inte mycket av bilsäsong eftersom min Corvette stod på verkstad hela sommaren. Däremot fick jag tillfälle att prova på ett annat trevligt fordon. Jag har varit flygintresserad så länge jag kan minnas, jag hoppade fallskärm, drygt 1000 hopp mellan åren 1990 och 2003, och drabbas då och då av en stark längtan upp bland molnen. Bara att vistas i lufthavet ger mig en slags inre tillfredsställelse av andliga dimensioner. Därför har jag vid olika tillfällen tagit provlektioner i flygplan, vanliga sportflygplan och ultralätt flyg. För ett par år sedan gick jag loss ordentligt i ett sånt här plan över Gunnilse strax utanför Göteborg.





Ikarus C42

I somras dök det som sagt upp ett tillfälle att flyga igen. Rolf, en annan Corvette-ägare är även delägare i ett Sea Max ultralätt amfibieplan och vi hade länge pratat om att ta en tur men det kom alltid nåt emellan, var det inte nåt landställ som var trasigt så var vädret dåligt o.s.v. Men nu skulle det äntligen bli av, samtidigt som vi för första gången skulle besöka bil och MC träffen vid Nääs slott skulle vi göra en ståndsmässig entré genom att dimpa ner från skyn och landa i sjön och köra upp planet på land och parkera bland övriga fordon.





Rolf och hans Sea Max

Vi lyfte från ett litet gräsfält i Fjärås och satte kurs mot nordost i en båge runt kontrollområdet kring Landvetters flygplats. Vi höll oss på c:a 300 meters höjd och min uppgift som navigatör var inte helt lätt då det gällde att inte komma in på kontrollerat luftrum. Vi lyckades ändå störa flygtrafiken en gnutta genom att glömma sätta på höjdmätaren till transpondern så att övrigt flyg inte såg vilken höjd vi befann oss på. Hörde i radion hur flygledaren förklarade för ett trafikflyg att vi rörde oss väldigt långsamt och förmodligen befann oss på låg höjd. Vi kontaktade då nämnda flygledare, bad om ursäkt och slog på höjdmätaren.





Navigatören med glasögon för att läsa karta och GPS och solglasögon eftersom vi var så oerhört nära solen... ;)

Så småningom började vi närma oss målet och gjorde först en överflygning för att rekognosera om det kändes säkert att landa i den lilla delen av sjön mellan själva Nääs slott och Mellan-Nääs där träffen var. Rolf konstaterade att landa skulle inte vara något problem, däremot var han osäker på om det gick att starta nu när vi var två i planet, alltså tungt lastade. Så vi fick överge vår storstilade entré och siktade istället på Nääs fabriker, ett stenkast bort. Att landa i vatten var en ny upplevelse för mig, det lilla planet med båtskrov tog en verkligen ner i vattnet, det stänkte upp på den stora lexanhuven.





Efter ett magplask i sjön Sävelången

Vi hittade en liten sandstrand och fällde ut landstället, spanade i vattnet efter stenar och gav full gas. Höll på att köra på en stubbe väl uppe på land, jag var säker på att Rolf hade sett den men det hade han inte. Nåja, det gick bra och jag fick leta upp lite stenar att lägga bakom hjulen så att inte planet skulle rulla ut i vattnet igen. Rolf lyckades efter mycket strul med dålig täckning få kontakt med en kompis på bilträffen som kom och hämtade oss i sin Pontiac Bonneville -70.







Kan man parkera här?

Sen var det som en vanlig bil och MC-träff, ni vet. Mitt stora intresse bevisas av att jag fullkomligt uppslukad totalt glömde bort att jag hade en kamera med mig. Lyckades i alla fall hitta Nina som hade åkt hela vägen på sin lilla Suzuki 650 Savage enkom för tilldragelsen. Trevligt kaffepladder och dräglande över diverse mer eller mindre åtråvärda fordon följde som sig bör. Hemfärden var oerhört vacker med solnedgången snett framför oss, ute över havet. Jag fick passa på att ta över spaken en stund och kunde konstatera en väldigt responsiv styrning, ungefär som min gamla Lotus för att tala biltermer. Landningen på gräs var stötig och dan, som det brukar vara att landa på buckliga gräsfält.





Där borta i änden av sjön Lygnern ligger fältet.



En liten reklamvideo jag hittade på Youtube visar känslan ganska bra.

Jag slutade röka den 18:e mars 2002. I september 2007 skrev jag den här texten för att dela med mig av mina erfarenheter till mina vänner. Nu har jag nya vänner här, kanske kan den hjälpa någon.


Det går faktiskt. Jag trodde inte det under många år. Inte att JAG skulle kunna sluta iallafall. Jag hade försökt ett par gånger, -78 och -86, och MISSLYCKATS!!! Sista gången höll jag i fem dagar, sen blev jag helt galen av abstinensbesvären. Så jag var verkligen ett "hopplöst fall" i mina ögon. Ändå är jag rökfri sedan 18:e mars 2002. Ytterligare ett par månader med nikotinplåster och sen var jag helt nikotinfri.

Jag närmade mig två års drogfrihet och skulle sätta in tandimplantat (titanskruvar). Röntgen visade att jag antagligen skulle behöva göra en bentransplantation först och för det krävdes total nikotinfrihet. Jag blev chockad och såg för mig ett liv utan tänder. När chocken lagt sig och jag började fundera på en lösning slog det mig att jag numera hade tolvstegsprogrammet och det kanske skulle fungera med rökning också. Så vad säger programmet? Ta det lugnt! Be om hjälp! Okej, jag ringde "sluta röka-linjen" (020-840000) och bad dom skicka allt material dom hade, jag frågade mina vänner i NA som hade slutat hur dom hade gjort. Och inte minst, jag bad Gud om vägledning och styrka varje dag. Jag har tidigare erfarenhet av långsam och försiktig nertrappning av benzodiazepiner på RFHL:s vis och ville även infoga dom kunskaperna i mitt "program". Jag bestämde mig för att det ska inte vara jobbigt, svårt eller förknippat med dåligt mående att sluta röka. Det ska inte kännas som om något tas ifrån mig utan jag tillförs en stor gåva, en frihet. För att jag är värd det.

Baserat på den information jag inhämtat började jag utforma mitt personliga handlingsprogram. Jag provade mig fram till en miniminivå som i mitt fall visade sig vara 7 cigaretter/dag mot tidigare c:a 20. Poängen var att det skulle fortfarande vara bekvämt och tryggt men jag fick tänka mig för och rensa bort all "onödig okynnesrökning". Jag hade ett etui som jag laddade med 7 cig. varje morgon så att jag hade bra koll på läget hela tiden. Ofta tänkte jag att "det är bäst att spara en på kvällen när jag lägger mig i fall jag vaknar och är röksugen". Oftast vaknade jag sedan nästa morgon och cigaretten låg kvar, då tog jag bort den. Så i praktiken rökte jag oftast bara 6 om dagen.

Samtidigt med detta började jag göra motivationsövningar och affirmationer dagligen. Jag skrev en lista med goda skäl att sluta röka, det var allt från att "jag får bättre hälsa" till "jag slipper ciggtiggare". Sammanlagt råkade det faktiskt bli 12 punkter på listan (!!!). Listan avslutades med påståendet: "JAG RÖKER INTE, JAG ÄR EN ICKERÖKARE, JAG HAR SLUTAT RÖKA, JAG ÄR FRIIIII!!!", detta läste jag högt för mig själv varje dag, morgon och kväll. Jag hade tidigare provat affirmation typ "säga snälla saker till mig själv framför spegeln" och visste att det fungerar, om man håller ut i minst två veckor.

Jag kartlade också vilken typ av rökare jag var, t.ex. stressrökare som blev röksugen om jag blev arg eller orolig, att jag "måste ha en cigg till kaffet", att jag tvångsmässigt rökte i varje paus på möten och liknande d.v.s. så fort tillfälle gavs, utan att tänka efter om jag verkligen var röksugen o.s.v. Under den här förberedande perioden införde jag rökfria zoner och tider, exempelvis just pauserna på möten, i bilen, hemma rökte jag bara stående i köket med ett äckligt vattenglas som askfat, tog bort alla askfat. Jag provade också att låta bli att röka då jag blev arg, drack kaffe o.dyl. bara för att se vad som hände. Märkte snart att det starka suget gick över ganska snabbt. Och på detta vis var jag ganska väl förberedd på svåra situationer när jag sedan väl slutat röka. Under förberedelseperioden hade jag ändå tryggheten med mina 7 om dagen, mitt lilla etui. Denna period blev för mig 7 veckor lång, sedan kände jag att det var dags att gå vidare. Expertisen rekommenderar dock att man bestämmer ett datum redan från början.

Jag hade redan från början bestämt mig för att inte snåla med nikotinhjälpmedel även om dom är dyra, jämfört med vad jag lade på rökningen (11000:-/år) så var det ju ingenting ändå. Och jag skulle inte börja snusa, snus innehåller tusentals beroendeframkallande ämnen, nikotin är ett. Så jag bestämde mig för att använda en inhalator och sugtabletter, det trodde jag skulle passa mig. Men den måndagen då jag slutade blev jag förkyld och fick ont i halsen och både tabletterna och inhalatorn river lite i halsen så jag ilade till apoteket och köpte nikotinplåster i stället. Det funkade jättebra, jag följde instruktionerna förutom att jag trappade ner lite snabbare än rekomenderat, jag hade ju förberett mig väl, tänkte jag.

Jag hade också redan från början bestämt mig för att om jag återföll så skulle jag resa mig igen och igen och igen... aldrig ge upp. Nu gick det bra och jag kände verkligen en stor frihet, lycka och stolthet. Ingen nämnvärd abstinens. Faktum är att lyckokänslorna var så starka att jag efter några månader "tänkte" att jag jag skulle börja igen bara för att få uppleva lyckoruset av att sluta igen. Snacka om beroendepersonlighet!!! Idag lever jag lyckligt fri från nikotinberoendet och har själv blivit en sån där jobbig typ som jag hatade när jag rökte. En sån som tjatar på mina vänner att dom ska sluta röka för att jag älskar dom och vill dom det bästa. Så älskade vänner, SLUTA RÖKA!!! Det går, och det går riktigt bra. Jag är med er.

KRAAAMMM Henrik

Det är Alla helgons dag och eftersom jag bor omgiven av kyrkogårdar är trafiken livligare än nån annan av årets dagar. Det blir en oundviklig påminnelse om dom i min närhet som är döda. Häromdagen lade jag upp en av mina gamla bilar, NSU:n, och på en av bilderna fanns en gammal kompis som dog i våras. Naturligtvis går tankarna också till min pappa som dog för fyra år sedan. Hans aska är nergrävd nånstans i minneslunden på Ängelholms kyrkogård, allt enligt hans egna önskemål. (skönt, här kommer tårarna) Det är praktiskt för jag kan gå till en minneslund var som helst då jag vill "uppsöka hans grav". Han ville också bespara oss kostnader och besvär med gravskötsel, det är jag tacksam över.

Jag ser många aspekter i det här med att påminna sig om döden, att vårda minnet av sina döda anhöriga och vänner och låta sorgen ha sin gång är en viktig funktion. En annan är att påminna sig om sin egen dödlighet, att inte vänta alltför länge med göra och säga det där som rör sig på djupet. Det kan nämligen bli för sent. Jag missade mycket som jag skulle velat ta upp med min pappa, det är inget att göra åt nu men jag kan tänka på det med dom som jag fortfarande har i livet. Att våga uttrycka min kärlek, min uppskattning. Att förlåta och försöka gottgöra felsteg och misstag. Att våga göra mig sårbar och uttrycka mina önskningar. Och min tacksamhet. Även om jag riskerar att verka töntig och löjlig...

Jag ärvde en del pengar efter pappa. En del av dom använde jag till att återuppliva mitt gamla sportvagnsintresse och köpa Lotusen. Med så mycket pengar på fickan tyckte jag att jag kunde kosta på mig en personlig nummerskylt också. Den skulle inte vara förknippad med bilen för då hade jag ju varit tvungen att behålla bilen i minst tio år. Och att ha en jättestor namnskylt på bilen kändes inte heller lockande. Kanske ett gott budskap som jag kände att jag skulle kunna stå för länge. Så blev det.

Jag kände redan en oerhörd tacksamhet över att ha fått en ny chans att kunna leva drogfritt och läka och utvecklas som människa. Jag var tacksam över arvet, och att det kom när det kom, inte tidigare då jag med säkerhet hade kastat bort alltihop på mitt missbruk och kanske dött på kuppen. Lite skämtsamt sa jag att det var ett tack till Lotus, som gjort en så rolig bil. Det stod ju "Tack Lotus" där bak.




Och nu när jag bytt bil så pryder den sin plats lika bra, "Corvette Tack" står det där bak. Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket. Och det fortsätter att ge, kärleksfulla vänner, nya och gamla, möjligheter att lära och växa, möjligheten att ta tillvara det jag har nu, uttrycka all den kärlek och tacksamhet jag känner innan det är för sent. Ingen av oss vet ju om vi lever ens i morgon. Deepak Chopra sa en gång att vi sitter alla på "Death Row", alltså vi är dödsdömda. Det enda som är ovisst är längden på uppskovet och avrättningsmetoden. Alltså gäller det att ta tillvara livet medan det är.... nämligen nu.

Fortsätter att vältra mig i gamla minnen och reser då tillbaka till tidigt 60-tal.

Hur vet man toppfarten på en bil? Ja, på den tiden hade vi smågrabbar en lika osviklig som enkel metod att utröna detta. Vi kollade helt enkelt hur långt hastighetsmätaren var graderad till, det betraktade vi som bilens toppfart tills något annat var bevisat. Vill minnas att vår VW Bubbla "gick" i 140, inte så upphetsande. Amazoner "gick" i 160, ganska häftigt.

Och när pappa köpte en sprillans ny röd Ford Corsair 1964 var lyckan gjord, dess liggande "termometer" hastghetsmätare var graderad ända till 180, WOW!! Visserligen fanns det bilar med hastighetsmätare graderade till 200 och mer men dom var ouppnåeliga drömbilar, som Alfa Romeo och Jaguar. Att vi som vanliga dödliga kunde ha en bil som "gick" i 180 var något fantastiskt, något att skryta om inför kompisarna.

Nu när jag äger den snabbaste bil jag någonsin haft (jag har visserligen inte testat toppfarten än men den lär vara gott och väl över 250 km/tim) är hastighetsmätaren DIGITAL och ingen vet var graderingen slutar.





Typiskt va? Hade den haft en analog hastighetsmätare hade den säkert varit graderad till 300 och jag kunde hävdat att det var toppfarten...

Har varit på en tidsresa idag och ikväll. Det började när jag skulle leta rätt på några gamla kort på en av mina absolut första bilar, en NSU från 1966. Med på bilderna var min kompis Stein som dog i våras. Överhuvudtaget väckte bilderna mycket minnen från 1976 då dom togs. Jag var då 19 år och livet handlade mycket om att festa i tid och otid, föga anade jag vart festandet skulle leda mig, långt senare.

Och i kväll var jag på konsert med Kebnekajse, idoler från tonåren. Såg dom många gånger på 70-talet, även privat då dom brukade bo hos oss i Hedefors då dom spelade på Västkusten. När jag stod där ikväll var det som om jag fördes tillbaka i tiden och kroppen mindes och upprepade dansen från 1974. Känslan var densamma, med en viktig skillnad, jag var nykter.

Hedefors var på 70-talet känt som ett slags "Göteborgs Christiania" en hippieby där hasch och LSD var lika vanligt som bröd. Det var ingen som trodde att man kunde bli beroende, vi tog ju inte tjack... Att vi utöver knarket hinkade i oss alkohol i alla former var det ingen som bekymrade sig över, det var ju till och med lagligt.

När jag stod där ikväll och fördes tillbaka till tonåren lekte jag med tanken, tänk om det faktiskt vore möjligt att resa tillbaka i tiden med facit i hand och undvika alla ödesdigra misstag som ledde till åratal i misär, totalt förslavad av alkohol och drogberoende, fullständig isolering som sprutnarkoman. Sånt händer ju bara andra, tänkte jag då. Hade ingen aning om hur sjukdomen fungerar, att det inte går att ha någon kontroll över nån längre tid. Att jag själv är den siste som anar hur det är ställt.

Mycket elände och sjukdomar hade kunnat undvikas om jag hade vetat, men... jag hade ju inte varit jag.

Det är fruktansvärt tragiskt att tusentals ungdomar idag gör samma misstag och går samma ödesdigra framtid till mötes, dom som inte dör i förtid, vill säga. Jag är en av dom få utvalda som fick nåden att för snart tio år sedan hitta en gemenskap och ett program som fungerade för mig, jag har varit helnykter och drogfri sedan dess och det är en gåva, inget jag har har presterat. Jag är oerhört tacksam och stolt att tillhöra en sådan gemenskap.

Programmet (ett 12-stegs) lär mig hur man lever livet på livets villkor, saker jag skulle behövt lära mig redan som barn. Jag är rustad att möta det mesta livet har att drabba mig med, jag har massor av riktiga vänner, sådana som jag kan anförtro mig åt. Jag har det ganska bra materiellt och lever ett upplevelserikt liv. Jag har fått uppleva kärlek, även om jag fortfarande saknar en riktig livskamrat.

Men det bästa är faktiskt att jag då och då får tillfälle att möta någon, som är på väg mot eller redan fast i beroende, och på något vis lyckas förmedla ett hopp, bidra med något litet på vägen mot tillfrisknande. Det helvete jag upplevt önskar jag inte någon och att kunna hjälpa till att rädda någon därifrån är det häftigaste jag vet. Inte alls omöjligt som samhället tycks tro, när man resignerar och delar ut droger för att hålla knarkarna lugna.

Hur som helst är det nog tur att man inte kan resa tillbaka i tiden, även om mitt liv kunde varit mycket "bättre" då... Hur mycket hade jag inte missat? Då jag stod där ikväll och dansade kände jag öl-lukten omkring mig och tänkte att jag är lyckligt lottad som slipper...

Jag har ju misstänkt att motorn i Vetten är trimmad. Det sitter en dekal från en trimfirma på ena ventilkåpan. Den är lite tjurig på låga varv som motorer med vassa kammar brukar vara. Bilelektrikern som fixade tutan igår frågade om den var trimmad efter att ha kört in den i verkstan, han tyckte det verkade så. Och det är ju onekligen ett jäkla klipp när man smiskar den, kan jämföra med några C5:or jag provkört och tusan vet om inte min är snabbare. Hängde faktiskt nästan med min kompis med trimmad M5:a (c:a 530 hk) när vi drog lite på Mölndalsleden för ett tag sen.






Så det kanske är så att märket sitter där av en anledning, att Kivinummi Racing faktiskt har skruvat på bitarna. Vet att första ägaren i Sverige har ett finskt namn, kanske kompis med Kivinummi...? Utsidan av motorn är ju också lite uppsnofsad med färg och luftfiltret är från K&N.






Men då uppstår ju den alltid så viktiga frågan: Hur många hästkrafter har den? Hur får jag reda på det? Tja, jag får väl köra den på rullande landsväg nån gång och låta nån kunnig mäta upp effekten. Men innan dess är det ett och annat som kommer högre upp på "att-göra-listan" och min budget är starkt begränsad som den sjukpensionär jag är. Så tills vidare får jag väl göra som så många andra och höfta till med en grov uppskattning. Lika bra att ta till rejält också, det imponerar säkert på..... nja, inte tjejerna i varje fall, men på...... jo men det är säkert nån som blir imponerad.... tror jag...... kanske.

Så härmed kungöres för den som är intresserad att min bil har troligen minst 740 hästkrafter. Det ni!!!

Häpp!

En god vän upplyste mig om att det var körförbud på bilen, det var ju bra att jag fick reda på det. Bäst att besiktiga då, tänkte jag. Bilelfirman tog 1100:- för att montera två horn och få dom att fungera, att dom dom låter som Farmor Ankas bil får jag väl leva med. Snabbt i väg till Bilprovningen, fick tid 1,5 timme senare, lagom för en promenad i Slottskogen.

Det var tomt på Bilprovningens gård men strax efter mig kom det en röd Corvette C4, what are the odds? Bilen gled igenom galant och blev underkänd. Japp, fel färg på blinkersen bak, dom ska vara gula, inte röda, sa besiktningsmannen. -Men om bilen hade kommit som flyttgods hade det gått bra.

Alltså, beroende på hur ett fordon har kommit in i landet så anses röda blinkers säkra... eller inte. Hur i hela fridens namn går det till? Bilprovningen ska ju syssla med trafiksäkerhet, eller hur?

Jag är glad att jag satsade på en personlig nummerskylt för några år sedan. Den kostade 6000:- och dom pengarna går till trafiksäkerhetsforskning. Jag ser fram emot att se dom forskningsresultat som visar att röda blinkers är säkra på bilar som tagits in som flyttgods men fullständigt livsfarliga på privatimporterade bilar. Även om bilarna är identiska.

Som nån sa: -Det är mycket man inte förstår.





Båda baklamporna blinkar, det syns bra och är behagligt för ögat, till skillnad från många av dom gula som bländar. Skulle en glödlampa gå sönder finns det en kvar. Men bilen är privatimporterad, alltså är det FARLIGT.

Känns gott att ha henne här hos mig...





Redo för nya lustupplevelser...





Skitig med handavtryck på huven och mycket kvar att fixa men... TILLBAKA!!!




Ska strax ta henne med ut på en repa...

Firar med lite hästjazz, gnääääägg!!!

Jag har aldrig bloggat förut men tänkte att jag kan väl prova, lovar inga stordåd men inleder med en liten rapport om sakernas tillstånd:

Corvetten hamnade ju på verkstad ganska omgående efter inköpet i våras, nåja, nån månad hann jag med att njuta av den. Växellådan lät illa, fick lite olika besked om hur skadligt det kunde vara men beslöt att ta tag i det för att inte riskera haveri. Sagt och gjort, min kompis hjälpte till med urmontering av en styck ZF 6-växlad manuell låda och levererade den till en specialist.

"Specialisten" kunde snart konstatera att lagrena i lådan inte fanns på SKF's hyllor utan måste beställas. Enär semestertider stod för dörren tog det c:a en och en halv månad för lagrena att anlända. Sen visade det sig att packningssatsen kostade över 5000:- så han anlitade en firma som tillverkade nya packningar med dom gamla som mall.

Sen har det varit en karusell av, "den blir klar på torsdag", jag ringer på måndag" och "nästa vecka blir den klar, helt säkert". Speciallisten fick inte ihop lådan utan fick till slut anlita hjälp med det. Då visade det sig att han haft isär och satt ihop den så många gånger att dom nya packningarna var slut. Efter många turer, uteblivna telefonsamtal och framför allt utebliven låda, ringde specialisten och tillkännagav att han hade psykiska besvär och inte klarade av sitt jobb. Vad säger man om det? Jag har själv mått dåligt och det var ju starkt av honom att säga som det var, och han tog sitt ansvar genom att jag skulle slippa betala, återstår att se om det bara gällde arbetet eller delarna också. Jag lämnade en slant för inköp av delar....

Nåväl, till slut blev lådan klar i alla fall och ikväll var jag själv med och hjälpte till med monteringen av lådan, kardanaxeln, "stegen" bredvid kardan och avgassystemet. Nu är det bara lite småplock kvar och förutsatt att inget ytterligare oförutsett inträffar ser det realistiskt ut som om jag kan dra en repa i rusket redan i morgon.

Känns nästan overkligt, säsongstart när alla andras säsong tar slut. Ja ja, jag har inte tänkt ställa av ändå och det brukar bli en del torra, snö och frostfria dagar varje vinter här på västkusten så jag får väl köra av mig så gott det går. Den som väntar på något gott... Väntar tills det kommer. :-)