Det har inte blivit så mycket skrivandes på bloggen nu. Amerikanen står tryggt i förvar i garage så händer inte så mycket med den just nu.

Däremot händer det grejer på en annan bilfront, nämligen vinterbilsfronten. Tidigare har jag kört en smått rostig Mercedes E200 -93, som jag under sommarhalvåret lånade ut till bror min. Även då han inte har körkort var det ett uppskattat drag. Tror det var därför han fixade en förlovning, var väl bästa sättet att säkerställa en chaufför.
Hur som helst så var tanken att när satansblasket (snö, för er oinvigda i min synonym-vokabulär) invaderat och övermästrat vårt land att jag skulle köra den igen. Varvid jag, snäll som jag är, stått som ägare (självklart) och betalat försäkringen varje månad (mindre självklart) vilken i min ålder alltid är för dyr. Men nu blir det ändring på det. De får behålla bilen, och betala för skiten själva. :)

Men tänk er själva, att köra en drömbil ett halvår för att sen köra andra halvan i en, visserligen tysk kvalité, men ack så rostig och tung gubb-bil.
Det håller inte! Det är för stora kontraster mellan muskelbil och ... bil. För det är bara en bil, inget mer inget mindre. Inget som kittlar min bil-känsel. (Nu vet ni det, bil-känsel är i själva verket mer känd som det sjätte sinnet.)

Nej, mina sinnen kräver mer nu. Nånting gott, nånting spännande och nånting man kan leka med! Men det går ju inte!
Jodå, dra på trissor att det går. Står i startgropen att köpa en SAAB V4 -68 nu. Kanske inte den starkaste av motorer, kanske inte den bästa genom kurvorna. Men vilken styrka den har i sina egna kurvor. Det är ju bilporr för bövelen!


Typ en sån här. Vill dock inte visa den jag funderar på att köpa. Rädd för konkurrens... :)

Hoppas bara det går i lås nu så jag kan ratta en till skönhet!

Kom att tänka på min lilla syster ysters hund som för första gången i sitt liv fick vara med om snö idag. Såg mer ut som en känguru där han hoppade omkring i det änglavita djävulsblasket. För visst kan snö vara roligt, man kan drifta med nåt så lågt stående som en opel kadett, man kan ta kurvor som en rallymästare med hjälp av handbromsen i en fiat uno. En helt ny värld av möjligheter öppnar sig för den som vill ut och leka.


OK, dags att rädda den förkylda Amerikanen.

Efter lite grävande ...


jodå, den fanns där under!

Men låt er inte ledas in i nöjesstinna glädjeyttringar, för snö är blott djävulens redskap i att rycka ner er i underjorden alltför tidigt. (Fritt översatt från "Alla amerikanares bil bibel.") För har en amerikanare ens sett snö nån gång, existerar såna där konstiga vita vattenkristaller på andra sidan atlanten. Tror inte det för fy tusan vad min bil inte tog sig framåt nu idag.
Jag var i färd med att täcka över mitt misstag att låta bilen stå ute under första snöfallet genom att köra den till ett garage där jag ska byta lite delar (mest väsentligt är väl oljepluggen) innan jag nattar den i dess slutgiltiga ide. Och för att ta sig över en hiskelig snövall bestående av en decimeter, i och för sig lite blötare snö, fick jag backa, köra fram, backa, köra fram igen osv. för att göra ett spår av packad snö så att jag med fart kunde forcera den förrädiska vallen. Det gick men det utsatte mig bara för nästa problem. Styra den feta Amerikanen.


En action bild på hjälten som ska forcera den elaka snöbarriären.

Ty har du breda sulor skola du dansa som en förryckt på vita breddgrader. (Också taget från "Alla amerikanares bil bibel.") Mina fyra 275:or breda däck fungerade som fyra pulkor med enbart en färdriktning; framåt. Självklart finns det ju ett sätt att styra, annars vore det ju konstigt. Det är ju bara att andas lite på gaspedalen så spinner däcken och bilen sticker mot antingen höger eller vänster. Det svåra var bara att sia vilken av de tu bilen var sugen på just vid det givna tillfället ...

Krypandes, med bara ett framlyse för ena pop-up lampan tyckte väl det var för kallt för att öppna ögat så envist blundade hon, kom jag till slut fram. Ett varmt och gött garage att fixa å trixa i nån dag innan det blir dags att dra vidare till nästa. Nu var det bara att vänta på att pappa kom med nyckeln så hon fick vänta utanför så länge. Med bilnyckeln i sin tur väntandes på en mack på pappa drog jag vidare för jag hade fler viktiga saker att stå i. Systemet nästa.


Framme vid garaget och fortfarande vid god vigör :)

En kompis svängde galant och utan problem in med hans skönhet på macken där jag väntade. Lite pinsamt att hans bil som kostar en tjugondel av min och med tredubbla miltalet helt utan ansträngnig kryssar fram i traffiken. Och minsann var det inte en bil från andra sidan atlanten, en ford, men de har ju köpt volvo så lite vett har nog fastnat i en del amerikanska kärror ändå.


Räddaren i nöden.

Inga dramatiska kurvor, inga oförutsedda visiter i dikena kom jag senare helskinnad hem.

Varför köpte jag inte tjugo ford fiestor för?


Bättre än Trans Am?

Visst var det väl kallt igårkväll, det kan jag inte sticka under stol med. För tusan gubbar, det var ju ruggigt kallt redan i förrgår. Och jag hade ju planerat att köra in bilen i garaget redan förra månaden, så jag kunde börja "pimpa" upp den. Men det är tydligt att så blev det inte.
Istället fick den stå ute så jag kunde suga ur varje sekund tillsammans med den. Min stackars Amerikan! Van vid de varma breddgraderna i Miami får hon nu istället smaka på nordsvensk kärlek. Nog så ärlig men ack så förrädisk.


Varför kollade jag inte på vädret efter nyheterna?

Nä, nu är det tid för att natta den o-antispinnande, icke-dubbdäckade och vad-är-motorvärmare-bilen till våren då Moder Svea återigen kan hysa förbarmande över denna alltför lätt förkylda Amerikan.

I vilken ände ska man börja egentligen? Är det viktgare att bilen ser ut som ett skott och går som en standard kärra eller ska man satsa på att den går som ett skott och ser ut som en standard kärra? I vilket fall ser den ut och går riktigt bra redan nu men man vill ju göra kärran unik, Fast just nu kvittar det nog i viken ände jag börjar bara jag får sätta igång och göra nåt.

Vill få in den i garaget nu så jag kan börja demontera, likt en inspektör från radiotjänst ska jag sätta dit varje mutter som bara åker snålskjuts och inte bidrar till Trans Am:ens samlade välbefinnande. Som en hudterapeut syna utseendet och kasta lera och gurka på varje rynka och finne, repa eller rost, man kan tänkas finna.

Och nu när man börjar få ordning på tankarna, idéerna blir till planer, så lutar det mer åt att jag ska börja med det estetiska. Med en ekonomi som kan sammanfattas med; Svoosch! Tack å adjö, ses nästa månad!? Läggs ju inte pengarna på hög precis.

Så att göra dyra ingrepp i Amerikanens hjärta, med alla åderförkalkningar och cheeseburgers skulle lamslå bilbygget för en överskådlgi framtid. Därför måste det vara bättre med att fixa hyn och kläderna först. Köpa linser så hon inte behöver parabolglasögon och en tjusig kjol som släpar i backen så att hon blir vackrare än en brud i kyrkan. Och ett par sulor som är mer bling än Nike's "shejk gold edition."

Jo, motorrumet får vänta. Ska försöka ta tag i lite pengar när de är på genomresa genom min plånbok innan de sprungit iväg. Så när det lite billigare yttre är färdigt kanske man har en kassa stor nog att göra en bypass operation och få Amerikanens hjärta att dunka som en skandinav?

Snart är vintern här och tänkte pyssla om bilen lite innan man tvingar den i idé. Inga stora saker, bara byta olja, polera den, kanske nån godnattsaga? Men de tankarna grusades. Oljepluggen sitter hårt (det är bra) och är helt sönderdragen och rund (det är inte bra) och jag får inte upp den med några av de verktyg jag har tillgång till. Ska jag borra upp den kanske? Jag står faktiskt som ett fån och funderar nu, det är första gången jag har det detta problem, inte hört om det heller.
Och detta innebär att jag måste vänta på en ny oljeplugg på postorder, vilket i sin tur innebär att min bil hinner få körförbud. Som i sin tur innebär att jag ska byta olja i garaget jag fått hyra av en vän som räcker en decimeter runt bilen oavsett från vilket hörn man mäter. Det går väl men måste hissa den för har ju ingen brunn där.

Och till på köpet har man fått en förkylning värre än pesten på 1500-talet. Går omkring som en berusad dagarna i ända nu för mina förkylningar sätter sig alltid i öronen av någon anledning och sabbar min balans. Jo, balansen sitter i öronen.
Men det skiter jag i för idag ska jag göra sista roadtripen med min bil för i år. Det bär iväg till grannstaden för att köpa en mosbricka. En sommarbil på vägen en kylig oktoberdag och en förkyld dålig mekaniker i densamma, receptet på glädje!

Jomenvisst är det roligt med att äntligen få köra sin drömbil! Man är ju så tillfredssälld, så nöjd att man bara kan koppla av, luta sig tillbaka vetandes om att bilen är i perfekt skick och alldeles underbar som den är ... Visst!

Redan första gången man vrider om nyckeln och sätter iväg börjar tankarna rusa iväg:
Hmm, headers, sportavgas, kanske man borde se över stötdämparna, bromsarna är ju självklart man måste byta, och såg jag inte ett märke i lacken? Nä, ingen repa, bara ett fingeravtryck men det är nog bäst att lacka om den ändå, men om jag nu ska lacka den skulle man ju ta och kasta på ett fint kjolpaket innan. Osv. osv.

Och ju högre dina tankar tar med dig i det blå, ju större kraschlandning blir det sen när första tankningen ska betalas och den alltid lika mycket hånskrattande plånboken får säga sitt. Det var ju det där med den ekonomiska biten också. Eländes elände!

Med larmet fortfarande ringandes i öronen efter kraschen i drömmarnas värld sätter man sig till rätta i bilen och inser att man nog får ta en bit i taget. En sorglig bild börjar ta form i din fantasi. Det är du poserandes vid din äntligen färdigställda bil. Ditt tunna kritvita skägg fladdrar lite lätt i vinden, solen glänser på skalpen där din frisyr en gång huserade och din rullator är i sanning lackad i samma färg som bilen! Hua!

Man skakar av sig sinnesbilden av sitt framtida jag, kollar på nyckeln i tändningen, lyfter blicken och ser den ödsliga vägen en sensommarkväll lysa i en underlig kombination av orangea och rosa himmelskulörer. Ett leende sprider sig över ansiktet, ett V8 muller vaknar till liv och två rykande svarta streck följer bilen när den lämnar macken. Det är ju inte målet som är viktigt, det är vägen dit. Så låt oss nu ha jävligt roligt under vår resa.

Här är jag nu. Med drömbil äntligen i min ägo står jag på ruta ett i min resa mot framtidens alla prövningar. Tänker på allt kommande slit och tackar för det. Finns det något roligare än bilar!

KingWS6 / Jörgen