När Sven, Eskil och Liselotte på Transportstyrelsen diskuterade hastighetsbegränsningar så var det tydligen någon som spetsat kaffet. Om det nu var de som gjorde det. Kanske var det Catrin och Bertil på Miljöpartiets enhet norr som fallerade? Oavsett vad så måste jag härmed förklara min fundering och förvåning för er icke invigda.

E4 norr om Stockholm har av miljöskäl sänkts till 80km/h. Fyrfilig motorväg. Ja, men okej det kan jag acceptera. Faktiskt. Min bil drar mindre bensin nu, så tydligen är det bra även för mig. Lite segt men det kostar att ligga på topp. Men hur är det med avfarterna egentligen? Ja, ni som är bekanta med området ska få två intressanta exempel att jämföra.

Exempel 1: Avfarten mot Kista, norrifrån. Den nya avfarten som ansluter till E18 mot Oslo. När avfarten öppnades var det 90km/h på motorvägen och ca 50m in på avfarten blev det 50, en hastighet som gällde minst 500meter innan man kom ut på E18 där det var 70. Jag förstår varför, för ingenjören som ritat avfarten hade spetsat sitt kaffe också. Avfarten har nämligen en ganska kraftig böj, enfilig och upphissad i luften med endast ett spensligt räcke att klamra sig fast i för BMW-pojkarna som inom kort sladdar av. Men att köra 50 direkt efter 90 insåg man tydligen var lite fånigt så efter några veckor höjdes det till 70.

Nu är det 80 där. Motorvägen utanför är 80, kröken 80. Jag körde 80 där idag och det går utmärkt men jag skulle inte köra fortare i rådande höst/vinterrusk. Så med andra ord vet jag redan nu att det snart kommer sitta ett antal bilar i räcket.

Exempel 2: Avfarten mot Häggvik, söderifrån. Förut var det 90 på motorvägen. Direkt efter Häggvik blev det 110. (För 5 år sedan var det 110 hela vägen från Kista) Nu är det 80 hela vägen. Avfarten är rak och fin och delar sig i två breda inte speciellt starka kurvor. En mot Stinsen och en mot Danderyd/Täby. Det var 70 förut. Nu är det 60. Det hela känns lite som om fyra-fem icke invigda sl-kortinnehavare suttit på sammanträde och dragit lappar ur en hatt. Eller ritat knorr på en gris.

Jag minns en spännande händelse för ett antal år sedan. En på omvägar ytligt bekant från Polen skulle skruva bort ett antal delar från en gammal BMW 320 som stod hemma på garageuppfarten. De två unga polska herrarna som dök upp skulle in under bilen för att få tag på vad-det-nu-var och pumpade därför upp bilen på en mycket ranglig originaldomkraft. Vi tyckte det såg lite vanskligt ut och föreslog att man skulle använda sig utav någon av alla de pallbockar garaget var utrustat med.
-Nej nej, det behövs inte, väste den ena polacken på bruten svenska med en cigg i mungipan samtidigt som han kröp in under bilen som framstod som synnerligen vingligt upphissad. Farsan och jag lyckades trycka in några däck under bilen och valde därefter att gå in och lämna Polens finest på tu man hand för att lösa sina problem med demontering av tysk släde. Trädgårdsslangen fanns dessutom nära till hands så vi kunde enkelt spola bort eventuellt blod om det föll sig så.

Apropå att lyfta. Jag kan även dra mig till minnes att det ofta sker trådlåsningar på garaget med hänvisning till sökfunktionen. Helt okej kan jag tycka, men då blir jag lite irriterad när folk lyfter trådar och får skäll för det. Eller till och med att dessa trådar i sin tur låses. Vad är det för dumheter? Är det öststatsspillror som driver och modererar forumet kan man ibland undra?

Skulle tro att året är 2002. Jag gled in på en mack och parkerade bredvid en 77-78 Trans Am. Svart, med örn och hela klabbet. Hoppar ur samtidigt som killen som äger bilen som var i min ålder, 30plus, kommer ut. Jag pekar på bilen och säger "Vafan, jag parkerar bredvid Burt Reynolds!" Han spricker upp i ett sjukt stort leende och säger något i stil med att han drömt om detta sedan han var 9 år. Vi växlar därefter bara några ord men förstår varandra till fullo.
Fyra hjul. Kommunikation. Punkt slut.

Landsvägen är ett perfekt vardagsrum. När jag låter min Rover Eight Twenty Vitesse Coupe sträcka ut ordentligt så sker något med kemin i kroppen och känslor av olika sorter rusar i hjärna och kropp. Exakt vad som händer vet jag inte då min kemikunskap är begränsad, men jag vet följande:

Var jag varit, då det är en plats jag lämnat bakom mig.

Vart jag är på väg, då jag färdas i en riktning mot platsen.

Det smärtar i mitt bröst och lärarhjärta att se hur forumet fylls med missbrukandet av ordet vart.

"Vart hittar jag den?"

"Vart sitter den?"

"Vart köper jag den?"

Nej nej nej nej nej nej!!!
Var!!!!

Eftersom British Motor Meet närmar sig så tänkte jag idag göra en liten kosmetisk behandling av mina fälgar på min fantastiska Rover Eight Twenty Vitesse Coupe. Planen var att samtidigt skifta fram mot bak för att se om spårkänsligheten blev bättre då däcken fram är lite snedslitna pga felaktig tidigare hjulinställning. På agendan ligger inköp av nya däck med mjukare sida men jag är inte riktigt där ännu. Och tur var ju det...

Strax före sommaren fick min Vitesse Coupe nya bussningar i framvagnen och ny kamrem. Operationen löpte smärtfritt på bra verkstad och priset var mer än överkomligt. Det jag inte visste då var att mekanikern tyckte att mina hjulmuttrar skulle dras åt med 10000nm. Dagens lilla företagande blev därför större än beräknat, mycket större. Med 1,5m långt stålrör lyckades jag till slut få av alla hjulmuttrar, efter att en dragits rund och hylsa slagits på med slägga. Tyvärr, vilket jag upptäckte först då jag skulle attackera höger sida av bilen, så hade två av hjulmuttrarna delats rakt itu. Den inre tredjedelen med glidbricka sitter kvar och den yttre kom med ut, något jag först inte reflekterade över. Så ja, där står jag nu. Med två halva hjulmuttrar fast som berget ett par centimeter in i mina extremt ovanliga originalfälgar... Jag förstår inte denna fantastiska förkärlek våra mekaniker har till tryckluftsdrivna hjulmutterdragare. Faktiskt.

Det här kommer att handla om Sven E Johansson.

Sven är 51 år, han är gift med Karin 49. Tillsammans har de 1,8 barn och de bor i den radhuslänga där de bott sedan 1994. Sven bor i en mellanstor svensk stad, han arbetar på en lokal industri med 46 anställda som tillverkar tvålkoppar och andra ting i abs-plast och han tjänar 29500kr per månad. Eftersom han har en bit till sin arbetsplats kan han även göra avdrag för resor till och från arbetet, en välbehövlig slant trillar därför in i form av överskjutande skatt varje år. Bland annat tack vare de pengarna åker Sven och hans familj varje år till Thailand en vecka för att frossa Panaeng Curry, bada i pool och dricka Persikorom.

Sven har flera hobbies. Bland annat tränar han 98-ornas tjejlag i fotboll och han är även engagerad i den lokala handbollklubben som kassör då han själv har ett förflutet som målvakt i division 6.

Sven har ytterligare en passion. Han älskar bilar. Och nu när familjen står inför en decimering av antal då dottern är på väg ut mot eget bo så gör Sven ett vågat val. Reklamfilmen med en mörk rosslig stämma har rullat på TV3 och TV4 hela våren och den har planterat ett frö hos Sven. Han hör hur exakt denna bil är ihopskruvad, hur magnifikt alla chassiedelar samverkar och hur motorns sång knappt ens förmår - eller försöker - överrösta den i reklamfilmen på tyska utstötande "Golf - Das Auto!" Och den silvergrå vagnen som pryder 42tums-tvn varje kväll mitt i niofilmen talar sitt tydliga språk. Detta är valet för den som gillar kvalitet, korrekthet, precision och framförallt - körglädje. Detta är valet för den passionerade bilälskaren. Bilägaren som älskar resan från punkt A till punkt B.

Golf - Das Auto.
Golf - Bilen.

Punkt slut.

Det är få förunnat att dela denna känsla som jag just nu känner. Med numera justerade hjulvinklar, bra bussningar i framvagn och med sina tjockare krängningshämmare så är det en sådan sanslös fröjd att glida fram längs med våra vackra sommarvägar i norra Stockholm och Roslagen.

Att parkera nålen på 110 och fundera på om bilen står still eller om det bara är motorn som är avstängd. Att veta att en liten smekning av pedalen får varvräknarnålen att röra sig i sakta mak samtidigt som hastighetsmätarnålen får sig en rejäl skjuts runt sin axel. Och att just veta att man kan om man vill räcker gott och väl.

Det är ren njutning. Och visst är den på många sätt unik, denna makalösa vagn. Ovanlig redan som ny och om något ännu mer sällsynt nu vilket gör att det visserligen hela tiden finns en viss aktsamhet för omkringvarande då det vore svårt eller kanske rent av omöjligt att ersätta skadad plåt samtidigt som den är till för att köras och användas så mycket som möjligt. Balansgången...

Och självklart är detta en egensinnig vagn med charmerande detaljer. Egensinnig med sina pipande toner då man justerar den automatiska klimatkontrollen, eller då fönsterhissen kommit något ur läge och en summer ilsket piper samtidigt som fönstret justerar sig självt på nytt, eller hur man kan stänga alla fönster och taklucka med fjärrkontrollen vilket leder till att man såklart alltid gör det - för att det är så coolt - vilket obönhörligen leder till att batterierna i fjärrkontrollen tar slut i förtid... Eller hur man ideligen trycker gasen i botten på fyran i 80km/h bara för att vridmomentet alltid omedelbart berättar för din rygg hur mycket du älskar det.

Detta är det mina vänner, det jag kallar Körglädje.

http://www.youtube.com/watch?v=5ismfQTT … p;index=12

Ja Herre min skapare, nu har det gått överstyr. Ikväll kom den absolut tydligaste bottennoteringen i mitt bilpassionsförgyllda liv. För att inte falla i Piff och Puff-fällan så drar jag tillbaka och börjar från början.

För flera år sedan, långt före min fina lilla öppna Austin var klar så införskaffade jag ett par Spitfireglasögon och en motorhuva i skinn. Väl förberedd kunde jag då stillsamt färdigställa vagnen som attiraljerna var inköpta för. På Viksta veteranmarknad (läs krafs- och tjafsloppboförsäljning) så fann jag något år senare ett par mycket fina läderkraghandskar som så att säga passade som handen i handsken.

Jakten påbörjades efter pricken över i, en lång läderrock alternativt pilotjacka av andra världskrigssnitt. Efter mycket scrollande av Ebay efter gammalt så fanns inget som passade min plånbok som endast innehåller kvitton och hål. Absolut ingenting dök upp. Bilen blev klar och det blev ändå mest T-shirtturer i sommarsol. Fram tills nu...

I helgen åkte jag till Arosmarknaden i Västerås för att fynda delar. Nej, det gör man aldrig men det är kul att kolla på grejer. Jag fick möjlighet att styra samman med Elake Dan (Evildan) som inte alls är speciellt evil. Däremot köpte jag ingenting på marknaden... Eller... Jo, det kan man ju säga att jag gjorde, för när jag sitter och fikar med min Rovervän Gunnar så kastar han plötsligt ur sig att han har en lång läderrock modell trettiotal hemma som jag kan få köpa! Eftersom jag ändå ska åka med Gunnar och titta på lite andra roliga saker så slår jag såklart till, och 50kr senare är jag ägare av en lång rock med fårskinn och hela kitet!

Här kommer säcken inom kort knytas ihop. För i detta nu inser jag plötsligt att rocken behöver en klassisk vit, stickad tröja med krage som sticker upp, en sk RAF Roll Neck Sweater, en sån där tröja som det coola Spitfireässet Squadron Leader Skipper gestaltad av Robert Shaw i filmen Battle of Britain har.

Så plötsligt ser jag mig själv likt från ett utomkroppsligt perspektiv sittandes och knappa in ellos.se på datorn. Inte för att köpa. Bara för att se vad som finns. Men ja, ni hajjar. Ellos punkt se. Haha, det går utför.

(Nej, det fanns ingen bra tröja på Ellos. Man kanske ska smörja svärmor att plocka fram pinnar och garn...)

http://www.wearysloth.com/Gallery/Actor … 1-1318.gif

Ja, jag erkänner. Alla ni som sitter längst bak i salen och pekar kan sluta. Nu andra kan ta ner era händer. Jag erkänner, och här kommer mitt erkännande:

-Jag är en snål jävel.

Så, nu har jag sagt det.

Problemet är att jag älskar dessa materiella ting som vi pojkar leker med. Och lekt med i mången år. En ekvation som är knepig och svår att få till. Men jag har receptet. Eller åtminstone en del av det i och med insikten i hemlighetens kammare. Och min visdom säger:

-Köp billiga leksaker, min son.

Det finns saker därute som tilltalar oss bensinskallar utan att det för den del ska kosta skjortan. Utan att vi måste sälja hunden, huset och kärringen - och som bonus: utan att vi förlorar ansiktet.

Exemplet får bli min Rover Eight Twenty Vitesse Coupe, som gick under klubban för närmare 500.000kr för 20 år sedan då den var ny, dvs vansinne i dess fulländning i pengar räknat. (För coupe-modellen var en heeelt annan bil än sedanen...) Laddad med lyx. Design av rang. Äkta valnöt och connollyläder med allt vad dofter innefattar. Och ett rappt hjärta som skickar den framåt snabbare än din V70 med turbo femma. (Äsch, erkänn så slipper vi tjafsa mer om det.) 15.000kr kostad den mig och därefter påkostad ungefär vad det kostar att köpa en Magnum i kiosken var tredje vecka. Kaffepengar med andra ord. Eller glasspengar om man nu är petig. Men säg den sol som varar på himlen...

I dagarna insåg jag att det nu var dags att utföra en djupare operation på min vagn och följeslagare. Och jag visste... Nu kommer räkningens dagar. En vagn i halvmiljonsegmentet för 20 år sedan kommer att bli dyr-dyr-dyr att laga! Eftersom jag mekat klart så lämnade jag in. Kamremsbyte. Byte av bussningar i framvagnen. Ganska stora operationer. Och 4000kr kostade jobbet. Så nu får jag ta det lugnt med glass och kaffe i några veckor.

För övrigt köpte jag min original kamrem själv, den levererades i MG/Rovermärkt kartong. Likaså spännrullen. MG/Rover. Original alltså. 700kr inklusive frakt från öarna. (Både rem och rulle) Mekonomen och Autoexperten vill ha 1400kr för "piratdelar".

Frankly my dear, I don't give a damn!

Ikväll serverades det grillat lammrack, med en flaska väl utvald italiensk Valpolicella Ripasso. Varför inte?

Den här sommaren kommer jag kosta på min fantastiska vagn 'Rover Eight Twenty Vitesse Coupé' all den kärlek den förtjänar. Det kommer ske byte av kamrem samt bussningar i de främre stagen.

Men först detta:

Mina hopplöst fula, skitiga och kraftigt slitna - efter illa skötsel genom 15 år i Italiensk läkares ägo - skinnfåtöljer behöver kärlek! En renovering på firma skulle ramla loss på ca 10.000kr och det är det på många sätt värt, men det skulle vara att dra det ekonomiska vansinnet för långt. Därför beslutade jag i höstas att under vintern läsa på och fundera kring processen själv. Efter långt och moget övervägande vågade jag kasta loss projektet som med facit i handen blev riktigt lyckat.

-Nej det blir inte lika bra som när proffs gör det.
-Nej det blir inte som nytt.
-Nej det är inte dyrt.

Förberedelser är viktiga. Renlighet och förarbete är som med allt annat A och O. Valet av material föll på Gliptone och deras serie Scuffmaster. Och nu efteråt kan jag inte lovorda produkten tillräckligt mycket. På youtube finns timvis av DIY-videos som jag spisat om och om igen. Därefter beställde jag färgningsvätskan, som är en färgande vätska snarare än målarfärg. Tanken är att färgen färgar lädret och inte lägger sig ovanpå.

Ännu inte klar, men resultatet är 1 miljon gånger bättre än vad det var. Inte perfekt. Inte som nytt. Men väldigt bra. Kostnad för allt, ca 400kr.

Erik är 21 år. Hans blåa Renault Clio sport har nya dubbdäck och Erik har keps. Eriks vänstra hand är beslutsamt fattad kring rattens övre krans i position "klockan tolv. Eriks andra hand greppar växelspaksknoppen redo för snabba, effektiva och resoluta växlingar vid perfekt varvtal.

Banan Erik valt är optimal. Han har stor erfarenhet av framförande av fordon generellt, hans kompetens i vinterkörning har efter 2 år bakom ratten nått sitt esse och detta i kombination med de nya Hakkadäcken gör honom till en modern Ari Vatanen. Clions korta hjulbas är som gjord för hastiga filbyten mellan fordonen som omger honom. Vägen är perfekt. Lite snösträng i mitten, lite is på banan, lagom många bilar med ca 20 meters lucka i bägge filer. Det är skymning och ett lätt snöblandat regn faller på publiken som bjudits in till detta skådespel.

Erik har egentligen inte bråttom. Han färdas i riktning mot Solvalla från Bromma och i höjd med Bromma Blox låter han det franska fullblodsmonstret tala. Och jag avundas hans skicklighet, mod och överlägsenhet. Jag är imponerad av tekniken, viljan och även fordonet.

Hatten av för Erik.

Trevligt med lite läder, trä och krom. Eller snarare mycket läder, trä och krom...

Ja att scrolla felsökningsforat är en dyster syn. "Problem med start" "problem med ditten och datten". Ja, man blir ju sugen att starta en egen tråd.

"Rover Eight Twenty Vitesse Coupe - inget fel"

Fast det vore fel. Jag har ju bytt kopplingsslavcylindern för 300, expansionskärlet för 200 och nu senast vattenpump för 250. Iofs på 4 år men ändå. Nu kan man ge sig fan på att kamremmen går av. :)

Bilar och deras förmåga att förena unga män har fascinerat folk och mig under lång tid. Men ju längre tiden går desto argare verkar de unga männen bli. Forumet fylls mer och mer med hat, dålig attityd och ren och skär elakhet. Det är jävligt sorgligt.

Ja det är verkligen uppenbart nu att dagens bensin är värdelös. Totalt. Efter många månader i garaget så har jag nu kommit fram till att det är dags att börja köra med min Austin Seven igen. Lite sent faktiskt, en månad nästan senare än vanligt, men våren kom för bara några veckor sedan och jag har haft ett späckat schema så så har det blivit.

Förra säsongen tankade jag vanlig BF95, vilket går alldeles utmärkt. Problemet är att de litrar som finns kvar i tanken inte längre går att starta på. Bensinen har helt enkelt blivit dålig av att stå i 7-8 månader. Oj det gjorde nästan ont att skriva det, 7-8 månader men så länge sedan är det...

Förmodligen är kompressionen för låg för att motorn ska klara att gå på den dåliga gamla bensinen så jag får göra som jag gjorde 2011, nämligen tanka akrylatbensin. Bara ett par droppar i förgasaren och bilen startar på första försöket, så helt klart är det bensinen som är boven. Nu är 4 liter ihällt med den gamla bensinen så hoppas jag att det ska räcka för att komma igång. Vi får se när batteriet laddat klart igen.

På agendan i år står längre turer, kanske med följebil. Spännande.