Kan ju börja i denna text, med att säga att allt såg lovande ut inför morgonens runda. Lagoma tidningar, något tjocka måhända - men hellre för tjocka än för tunna som med mycket här i världen - och jag och min vita, ärrade Skoda kom iväg, i relativt bra tid faktiskt.
Vädret var klart, några minusgrader i luften. Lagomt med extrabilagor.
Hade till och med full tank, i och med att man för en gångs skull hade tänkt lite längre än näsan räcker.

I början av Rannåsen så höll jag på att glida av vägen inför kurvan som sedan stiger till en brant backe uppför. Ville ju ha lite fart så att jag tog mig upp, men kanske råkade ta i lite för mycket, men har man reflexer som en gud så var ju inte det några problem att reda ut.

Uppe på höjden var det lite spårigt. Som att det hade kommit lite nysnö under kvällen innan, och jag visste mycket väl att just här var det ett populärt stråk för djur att springa över vägen. Så jag tog det lugnt.
Och just som jag hade detta i tankarna, så kom första kamikazeattacken. Som skjuten ur en kanon kom första Bambin - eller rättare sagt råddjuret - från vänster till höger, ett par meter framför bilen. Instinktivt ställde jag mig på bromsen och hoppades att det inte skulle komma någon fler.
Men det gjorde det.
Ännu en kom som skjuten ur en kanon, men denna hann jag mest bara se huvudet av innan det dundrade till i fronten och jag hann se extraljusen slockna, och plastdelar flyga sin kos.
ABS:en knackade under min fot som begravde bromspedalen mot golvet, och när väl åbäket äntligen hade stannat, så trodde jag att djuret låg antingen framför bilen, eller under.
Tack för dem reflexerna..
I med backen, och sakta rullade jag bakåt.
Inget oljud.

Så jag klev ur och begrundade skadorna. Ena extraljusets fäste hade gått av, och själva lyktan släpade i backen, med endast kablarna som livlina. Framlyktan på höger sida sett framifrån bilen, var lite intryckt tillsammans med plasten runt om, men intakt och fungerande. En klöv hade gissningsvis gjort ett hål under lyktan, av döma av spåren.
På motorvärmarkabelkontakten hängde det fortfarande en hårtuss.
Och vid sidan av vägen, en bit längre bort, låg råddjuret och försökte ta sig upp på benen igen.

Genast ringde jag 112. Väl framme där blev jag genast kopplad till Polisen. Hos Polisen fick jag berätta mitt ärende, vilket jag - chockad av händelsen - började med;
"- Hej, Lars heter jag. Jag har just kört på Bambi.."
Mannen i andra änden av telefonen var väldigt saklig och lugn, vilket fick mig att bli någorlunda detsamma. Första gången jag själv ringer 112, och är det nåt man har blivit itutad så är det ju att man bara ringer nödnumret när det verkligen är nödvändigt.
Sedan bytte vi information. Han fick veta vart det hela hade hänt, att jag var okej men skakad - såklart - och att djuret förmodligen var skadat.
Inga problem, de skulle skicka ut någon.

För att kunna fortsätta min runda, fick jag linda det lösa extraljuset runt det andra med dess kablar, för att det skulle hänga fritt från backen. Och det må vara ironiskt, för när jag sedan ringde till nattförman - Niclas - och berättade den tråkiga nyheten med bilen, så var han bara glad att jag var okej, och att faktum var att jag ändå snart skulle få en ny bil då min gamla skulle roteras till ett annat distrikt.

Resten av turen gick sedan någorlunda smärtfritt. Aldrig förr har jag tittat så noga efter djur i vägkanterna, men klar blev jag.

På vägen hem stannade jag utanför en tjejkompis som tidigare sagt att hon ville bjuda mig på en kopp choklad om jag hade vägarna förbi. Sagt och gjort, jag parkerade där jag fann det lämpligt - en bil stod lite längre fram, det var någorlunda skottat och jag stod inte direkt nära korsningen - och sedan gick jag in.
Blev en stund, med diskussioner om skoltiden. Lustigt egentligen. Skolan tycks beröra, oavsett vem man än pratar med. Vissa berör det dock mer, och vissa mindre. För min del är det med betoning på mer, av vissa blandande anledningar.
Hon följde sedan med ut, för hon så kallat skulle ta en nypa luft, ett "kordord" för att hon skulle röka.
Det är när vi står och tittar på min bil, som hon frågar;
"- Vad är det som ligger på din bil?"
Och, vad har vi inte där om en böteslapp på rutan? Jajamensanfattasbara!
600 riksdaler, för att jag stod på fel sida av vägen, pga datumparkering. Det enda jag förmodligen inte tänkte på existerade när jag väl ställde bilen där.
Damnit!
Bara att betala och se glad ut dock, då det var ju trots allt mitt fel.

Däremot blev det en dyr kopp choklad.
Men, man fick ju sällskap till koppen också.

Det är nya tider på gång. Alltså, inte tv-såpan som gick förut - den jag för övrigt aldrig följde - utan det är världen jag pratar om.
Allt runtomkring.

Det är mycket man inte kan styra egentligen. Bensinpriserna stiger - som mest här i Sverige känns det som ibland? - och vi svenskar sitter som vanligt på våra rumpor och accepterar läget.
Det går utför, för Euron. Nog för att den kanske stannar kvar ändå men jag är personligen glad att vi svenskar ändå behöll kronan i Sverige, för jisses vilket strul det verkar vara i andra länder där Euron är i bruk.
Vår egen regering tänker jag inte ens börja diskutera, men jag var inte en av dem som röstade blått förrförra gången och inte sist heller..

Men samtidigt som det känns som att världen, sakta men säkert håller på och går åt fanders runtomkring en, så finns där ljuspunkter som jag inte kan, och kan styra över.
2012 skall inte bara betyda en uppgraderad siffra, och 2011 skall inte bara vara året då min mamma dog och tog med sig en bit av mitt hjärta, en bit som jag inte förrän hon försvann, insåg att hon höll i.
2011 var ett år där saker och ting rördes upp, men 2012 skall bli året där saker och ting sjunker ner på plats och fixerar sig, likt fyrkanterna i spelet Tetris.

Saker och ting kommer att förändras, oavsett om man vill eller inte. Det går inte styra över. Men jag vet att jag kommer göra allt i min makt för att 2012 skall bli ett glädjens år.
Jag vill saker.
Massor med saker.

Och ett namnbyte här på Garaget.org, och serdemera på andra ställen, är en del av det nya året. Eller det nya livet, kanske man skulle kunna säga.
Namnet "AirOne", för dem som inte visste, kommer från bland annat filmen "Enemy of the State" med Will Smith i huvudrollen. En Bruckheimer-produktion. Helikoptern som ständigt cirkulerar, vakar och är på sin vakt, kallas per radio "Air: 1", eller i folkmun "AirOne", i och med att de pratar engelska over there.
Fyndigt, eller hur?
Namnet "AirOne" förekommer även i filmen "Gone in 60 seconds", med Nicolas Cage, även det en produktion från Bruckheimer. Även här, i form utav en helikopter som stryker längst backen i vansinniga hastigheter, i jakt på att fånga Cage.
Namnet "AirOne" har jag haft ända sedan jag första gången loggade in på den här sajten. Och namnet kommer förmodligen aldrig att försvinna helt heller.

Men jag måste förnya mig. Och vad passade inte då bättre att heta "Mack", efter den RS700L som gång på gång, på gång, på gång, har dragit den Fruehauf-trailer, som till slut exploderade på den där bron på vägen över till New Mexico.
Skall även byta min hotmailadress inom snart också. Ska bara komma på något vettigt att byta till..
Är ganska less vid det här laget, att få bokstavera så fort man ringer någon instans, och de behöver adressen.
Nästa skall bli enkel.

Namnet "Mack" har jag burit med mig ända sedan jag såg filmen "Convoy" för första gången. Detta var när den var inspelad på VHS, och videon hade varit så trög att det blev lite missat i början för man var tvungen att "värma" upp videon först för att den inte skulle självdö.
Detta var så tidigt i åldern, att jag inte ens visste hur man startade videon.
Minns fortfarande en gång när jag ville så gärna se filmen, att jag sprang över till farmor som bodde på samma gård, för att fråga om hon visste hur man startade den.
Klart hon inte visste..

Så. Jag säger - trots allt - att 2012 är välkommet.
Jag är redo.

Trodde inte att man skulle vara tillbaka. Alla saker man har sålt, gallrat bort, gett bort, slängt bort. Små saker som stora saker.
Epoken var ju över. Buset var över. Det var dags att växa upp och gå vidare på stegen. Kliva upp ett par snäpp och satsa vidare.
Och nu är man här igen.

På jakt efter delar till 240. Haha. Makalöst. Nog för att jag har V70:in, och nog för att den kommer stanna såklart. Men det var som ett kall att man var tvungen att äga en 240 också. Och en 240 behöver delar.
Just nu är det fräschare baklyktor, och om jag inte minns fel, höger framlykta. Skall undersöka saken bättre i morgon/senare idag. Baklyktorna kan jag leva med men jag tror ena framlyktans insats är trasig, då insatsen mest hängde och slängde inne i lyktan..

Sen hoppas jag på att man ska få tag i en massa roliga originalgrejer. Extratillbehör från back in the days. Vet inte varför, men jag har nåt speciellt för sådana saker. Samma gäller V70:in, även om dom sakerna kanske inte har lika mycket "själ" som till en 240/242/244.

Nej. Bara att drömma vidare, och satsa på det som är ett måste i detta nuet.

Tips är dock alltid välkommet såklart.

Måste säga att det blev ett konstigt år detta. 2011. Tjugohundraelva, eller tvåtusenelva som andra säger. Konstigt i den bemärkelsen att det var mycket som hände, men samtidigt mycket som blev ogjort och osagt.

Mazdan står för stunden under ett täcke av snö, och fortfarande väntar på sin lack. Nog för att jag kom en ganska bra bit i somras, i form av nedmontering, nedslipning, rostlagning och diverse småplock, men att han står där han står, med ett lager snö över sig och bara grundad i stort sett, känns lite som ett mindre - kanske inte nederlag - men ett litet snedsteg innan målsnöret.
Eller som andra skulle ha sagt; en loppa på stiftet precis innan målgång.

V70:in är fortfarande till synes baktung, då dämparna bak inte är utbytta till nyare diton. Men de är verkligen inte gratis, och även om nya hade behövts så duger de gamla gott fortfarande. Plus att jag numer inte har ett lån kvar på varken bilen eller något annat. En stor förutsättning för en positiv start på det nya året.

En 244 står åter i min ägo på papperet. Jag kunde inte hålla mig ifrån dem. Det faktum att de helt enkelt är väldigt roliga - och relativt enkla - bilar, gjorde att det helt enkelt måste finnas en i min ägo. Denna hade dessutom en trevlig tidigare ägare, en som jag verkligen litar på och förhoppningsvis delar samma känslor, så vad kan gå fel?

Det känns som att tjugohundraelva blev något av Polisens, Kronofogdens och Tingsrättens år, i och med försvunna Mazdor och obetalda bilar. Det faktum att bilar kunde skrotas utan papper var något nytt och fick en ny innebörd när räkningarna börjar komma in på en bil man trodde var överskriven och skrotad på laglig väg.

Och det känns även som att 2011 blev vännernas, och fiendernas år. De som verkligen var ens vänner, stod upp i vått och torrt - vissa klev in senare än andra och visade sig vara bättre vänner än tidigare trott och det tackar jag för - medans andra verkligen visade sina rätta sidor.
I och för sig är man väl glad för det också för då slipper man leva i ovisshet, men att det ska krävas sådana extrema metoder för att visa det, kändes tämligen onödigt.

Detta blev året då jag och sambon flyttade till större lägenhet. En stor trea, med plats för både hobbyrum och förhoppningsvis kommande barn. Vi blev kvar på Frösön, och förhoppningsvis blir vi det ett tag.

2011 blev även året då mamma gick bort, efter sin mångåriga kamp mot cancern. Hon som stöttade så gott hon kunde - ibland mer än vad som ens krävdes - när det gällde ovänner och ej avslutade affärer som tidigare nämnt. Hon som var där när man behövde henne när man anade att det kanske inte skulle gå ens väg.
Det är hennes idéer och tankar jag bär vidare och vill skapa. Hon ville se Mazdan klar - i den meningen att nya lacken skulle på och den skulle till exempel kunna komma till olika bilträffar - och detta vill jag förverkliga. Den ska få ny lack och den skall få den omvårdnad den både kräver och jag eftersträvar, efter eget kunnande och egen plånbok.
Det får ta den tid det tar.


2012 - jag är redo.

Systemet fungerar, för när jag gick ut ur tingsrätten så hade jag bevisligen ett leende på läpparna.
Nog för att summan för bilen inte blev som det var ursprungligen tänkt, men det faktum att Tony Sjödin inte kunde sätta sig på mig eller köra över mig, utan i stället blev skyldig mig ett fyrsiffrigt belopp - ett belopp jag faktiskt är nöjd över - så har jag skäl nog att lé.

Bilen finns inte längre kvar hävdar han. Ingenting av den finns kvar. Detta tror jag dock är skitsnack, men vad spelar det för roll idag?
Då vårdar jag hellre mina minnen av bilen. Ser på de filmer den hann vara med i och skratta åt allt den fick vara med om, den korta tid den var i min ägo.

Denna vinsten lämnar ett stort avtryck i mitt hjärta. Det känns lite som att den var till min mamma som förmodligen sitter där uppe i himlen och ler lika stort hon, just nu, som jag gör när jag nu skriver denna korta text.


Vila i frid, LHL 906.

Jag vann, mamma!

Idag, fredag, har det varit lite av ett busväder under förmiddagen/eftermiddagen. Nåt vad en traditionell Stockholmare förmodligen skulle kalla för "domedagen", där SMHI skulle vädja alla att hålla sig inomhus och Trafikavdelningens telefoner skulle gå varma - var det för oss ett litet snöfall helt enkelt.

Tal om det. Vintern tog tid på sig att infinna sig. Det hann bli December innan första riktiga snön föll, men nu verkar den ha kommit för att äntligen stanna. Skönt!, tycker säkert många. Jag är en av dem. Några andra verkar till synes dock inte hålla med, om man synar internet lite snabbt.

Idag stod en del på listan över saker som skulle göras. Ärenden skulle uträttas. V70:in skulle få bekänna lite färg. Aldrig förr har vi känt oss lika beredd tror jag, inför vintern. Fyrhjulsdriften har redan "kontrollerats" - och visst funkar den.
Värmen är toppen. Tänkte på det häromdagen förresten. Ute är det minusgrader - hade runt 6-7 minusgrader på sina ställen, vilket i sig inte är så mycket men ändå - och ändå kunde man, om man hade velat, suttit i t-shirt och kört bil.

Bland annat var vi förbi min mors - idag föredetta - arbetsplats och träffade hennes chef. Var några saker kvar i klädskåpet och liknande, och det var mer känslomässigt än vad jag trodde det skulle vara, att komma dit och träffa folk.
Vissa utav dem har man ju träffat ända sedan man var en liten parvel, och mamma jobbade på lagret. Och hennes chef, Elisabeth och min mamma, hade ju alltid haft en god jobbrelation till varandra, och även privat för den delen.
Usch. Var jobbigt att lämna ifrån sig mammas passerkort.
Så många minnen. Bilder. Foton i både pappersform och på datorn. Samtal hit och dit. Alla gånger jag var chaufför till och från fester som mamma hade tillsammans med sina kollegor.
Menmen.

Vidare var vi till Volvo. Allt för länge har jag kört med antingen ingen o-ring alls, eller temporära sådana, till oljestickan i V70:in. Och nu hade jag gett mig den på att jag skulle ha en riktig.
Har ju varit in på Bilbolaget här i stan två gånger tidigare, men båda gångerna var packningarna för stora, så nåt var ju fel. På grund utav detta i bakhuvudet - och en sådan felande o-ring fortfarande löst monterad på oljestickan, tog jag således med mig stickan in i butiken och frågade om det var jag som trodde fel eller om det verkligen var fel.
Och. Till en början skruvade väl personalen lite på sig men det såg ju onekligen lite fel ut.

De hämtade sedan en ny packning och en ny oljesticka som skulle passa min bil, för att jämföra. Och där var felet! Packningen var till den nya stickan, som var grövre än min gamla.
Så. Jag köpte stickan i stället.
Kostade ett par hundra kronor, men det fick det vara värt, tänkte jag.
Nöjd med nya stickan - den gamla fick de behålla - gick jag ut och skulle montera denna.
Men döm av min förvåning, så tog det stopp. Den gick inte hela vägen ner i röret.
Jag gick förvånat in igen, och lika förvånade var personalen när jag åter dök upp..

"Ahaaaaaa", sa en ur personalen efter en stunds grubblande bakom datorn. Sen gav han mig en blick som sa mig att det inte var så bra. Dels fanns inte min oljesticka längre att köpa, likaså o-ringen, och dels var man även tvungen att köpa ett nytt oljerör till stickan, för att stickan skulle passa.
Röret kostade 240 kronor, och det hade de inte hemma..

Det var någonstans här jag började tänka, dels; "runt 450 kronor för en ny o-ring..?" Och så skrattade jag inombords åt tanken att, det är inga problem att hitta grejer till 240:in men här har men en V70 och det finns inte grejer längre att få tag i..
Humor, på min ära!
Hursomhelst. Han i personalen - som tydligen har ett tålamod utan dess like - ursäktade sig och gick och pratade med någon "bakom glasväggen". Samtalet varade i, vad som kändes som en halvtimme, men det var nog bara runt 5 minuter.
Och hans slutliga lösningar var att jag antingen köpte alltihopa, för ett rör som passade hade han faktiskt hemma tydligen, eller så gav han förslaget - det vettigaste - så vände jag mig tyvärr nån annanstans och helt enkelt bytte o-ringen på stickan jag redan hade.
Avgjort.

Senare på kvällen hörde Adde av sig. Trevligt var det för övrigt. Han undrade om jag var intresserad av en C-tek-laddare. Klart jag var det. Samtidigt frågade jag om han hade sådan bulk-tejp - eller vad det nu heter - tejp som liksom utvidgar sig. Han undrade varför såklart, och jag förklarade läget.

Slutade med att vi i stället åkte förbi hans jobb där det fanns o-ringar i alla möjliga storlekar..
Och se där. Där fanns en som passade ganska hyffsat på stickan.

Tack Adde!


Och just ja; tidigare idag passerade V70:in 33 000 mil. Grattis till den får man väl säga..

Det kommer liksom i vågor. Ena dagen går alldeles utmärkt, medans andra dagen kan gå helt i diket, och man undrar varför. På nåt vis så rår man ju inte för det. Det är som att tankarna är som ett lugnt hav i huvudet, men ibland blåser tankarna upp till storm och plötsligt så sitter man där och hoppas på att man bara ska komma undan med livet i behåll.
Dom minsta sakerna kan få båten att kantra, saker som i normala fall är bara saker man egentligen viftar bort eller rent utav skrattar åt.

Natten som var så höll jag på att kliva snett i en av alla trappor jag har på rundan, när en av vågorna kom farande från ingenstans i huvudet. Det sa bara "swooosh" - liksom budgetmärket som tillverkar mätare till bilar för övrigt - och tanken slog mig hårt i bröstet; tänk om mamma hade vetat långt innan att hennes stund var kommen?
Tänk om hon hade vetat; hur hade hon använt den sista tiden då? Hur hade jag använt tiden - eller - hur hade vem som helst använt tiden, om man hade vetat i förväg?

Vill man verkligen veta ärligt talat, när ens tid är kommen? Visst. Det är väl en sak om man får reda på att man skall somna in lugnt och stilla, i sin säng, då man passerat nittiofem år. Att man har levt sitt liv såsom man velat och att det gick lugnt till - men frågan är om man verkligen vill veta att man på sin trettioettårsdag skall sluta sina dagar, med sitt ansikte inmejslat mellan ribborna på grillen till en långtradare.
Alla reagerar olika.
En del kanske hade velat veta, men frågan är hur de hade reagerat? Det hör väl till människans natur att reagera på olika sätt, eller alla på samma gång; med tveksamhet, ovilja, lättnad, rädsla och framför allt; viljan att det helt enkelt inte ska hända?

Men tänk om man på nåt vis hade fått veta hur man slutar ens liv, och hur man än hade gjort så hade det ändå inträffat. Tänk om det enda man hade att välja på var att helt enkelt göra det bästa av sitt liv och göra det man drömmer/känner för - tills den dagen då livet helt enkelt tar slut?

Nog för att alla vet att livet ändå kommer ta slut en dag. Det sker oavsett om man vill eller inte, men i alla fall jag är tveksam till om man verkligen vill veta om man dör på ett lyckligt sätt, eller om man slutar som en kylarprydnad.

Ofta tänker jag på min kusin Daniel, som valde att avsluta sitt liv innan det var tänkt - eller var det ursprungsplanen. Förresten, finns där en ursprungsplan?
Han hade allt i mina ögon. Han var min hjälte när han tog körkort och gick vidare med alla möjliga bokstavskombinationer så att han till slut fick köra dom allra största och finaste lastbilarna - men ändå valde han att avsluta sitt liv med spriten i kroppen, i hög hastighet mot ett brospann med sin vita Golf Cabriolet.
Kan inte ens föreställa mig hur de där sista minutrarna måste ha varit.

När jag skriver detta, är det mörkt ute. Det är dessutom den fjärde december, och jag - liksom många - undrar vart den egentliga snön håller hus. Självklart var de självskrivna ute så fort den första snön kom - spåren syntes överallt - men med tanke på hur lite snö det är i trakten så undrar man ju; kommer snön komma över huvudtaget den här säsongen?

Men jag tror den kommer. Och när den kommer, så lär nog jag bli lite tyngre på gasfoten också, men samtidigt känns det som att man på nåt vis har vuxit lite. Blivit lite äldre, lite visare.
Men bara det blir före så skall det självklart bli mer inspelat med Crazy Asses doing Östersund-gänget.
Vi börjar dessutom bli ganska många nu - trevligt!


Ta väl hand om er där ute i trafiken.

Har ju som bekant en 83:as 244 GLT, med B23E-motorn under huven. Gått runt 40 000 mil, men går lika bra som om den hade gått 10 000 mil.
Har nu fått erbjudande om en komplett 84:as B21ET - inklusive intercooler, slangar, oljekylare mm - för ett förmodligen vettigt pris, dock ej diskuterat.

Ska jag, eller ska jag låta bli?
Alla åsikter är bra, även dom dåliga..


Och förresten.
Grattis mamma, vart du än är där uppe i himlen.
Grattis på födelsedagen.

Idag klev vi ett steg närmare en - förhoppningsvis - lösning på mysteriet med den förlorade sonen..eller jag menar 240 Turbon, då ett brev ramlade in genom dörrinkastet här hemma.
Brevet innehöll en kallelse från tingsrätten.

15:e December, lagomt precis innan jul alltså, kanske denna boll skall nystas upp och äntligen få någon rätsida på sig. Helt otroligt att det ska behöva gå så här långt, men jag är inte den som ger mig.

Visst. Vissa får kalla mig för idiot. Och jag kan säga vad jag har sagt i mina papper, att jag har mycket väl fått massor av hjälp från personen jag kräver pengar ifrån - något jag var väldigt tacksam om - men historien är större än vad många känner till, och jag kräver upprättelse.

Min mor kämpade väldigt hårt vid min sida, och även om jag inte ser henne så vet jag att hon står vid min sida i alla fall, och stöttar mig i detta. Jag ger inte upp!

Sitter här i Boda och är skapligt förbannad. Min text kommer förmodligen inte innehålla så mycket av värde, eller ens så mycket till vettiga meningsuppbyggnader för den delen - men jag är för arg just nu för att tänka på sånt.

En taxifirma hade åkt tillbaka till stan och skickat en räkning för utebliven körning, men inte jag. Jag är för snäll. Alldeles för jävla snäll. Nej i stället åker man hit och väntar på att min fader skall ringa för att få skjuts.
Egentligen skulle jag ju inte ens vara här. Han skulle ju så kallat hitta en skjuts där i Ringsta där han är nu på ett sorts kalas av det större slaget. Men i stället så ringer en kusin och berättar att min far sitter och sover och helt enkelt behöver skjuts hem.
Hade min bror ställt upp?
Nehejdu.
I stället är det jag. Det är ALLTID jag som ställer upp, för jag vill ju samtidigt att han ska komma ut och hitta på nåt. Och vad kunde vara bättre än denna fest där gamla fotbollspolare från 30 år tillbaka i tiden skulle samlas?
Han behöver det..och så är det jag som hamnar i kläm. Som vanligt. Man kommer dit, precis som avtalat. Man hoppas på att det ska gå smidigt men nehejdå. Då är han uppe och vandrar omkring och hävdar att jag måste "vänta lite". Han ville ju prata med folk.
Jaha.
Så nu sitter jag här och är förbannad. Förbannad för att jag är så otroligt dum. Det är som att jag ser en grop och med glädje vandrar rakt ner i den. Krasch, bom, bang säger det och man ligger där.

Men jag är ingen taxifirma. Jag ställer upp därför att jag vill att han ska komma ut, så varför sitter jag då här i ensamheten och väntar på att han - eller nån i hans omgivning - ska ringa så jag åter IGEN kan åka dit och se om jag måste "vänta" igen eller om jag helt enkelt får slita honom därifrån?

Och det komiska i det hela är; han kommer inte minnas detta i morgon..

Fan vad jag älskar alkoholens krafter..

Den senaste tiden, har jag funderat på en tanke jag aldrig egentligen trodde skulle ha. Inte när det gällde den här sidan, och min tillhörighet till den.
Ty, vad gör jag egentligen här?

Jag minns en gång i tiden, för länge sedan, så var jag som en vilsen själ som surfade runt på internet som en ensam anka i en stor sjö. Jag paddlade omkring med mina paddlar till fötter och letade efter nånstans att höra hemma. Nånstans där jag kände mig säker, och kunde gro mina intressen.

Man kan väl säga att Garaget var som en öppen dörr att kliva in i. Det var lite som att komma in i värmen i en hall hos någon man inte kände. Som att komma in i någons kalas där det var en massa folk man inte kände, men gärna lärde känna för alla hade samma intresse: bilar.

Men idag är man tillbaka till det där stadiet där man helt enkelt undrar vart världen har tagit vägen, och vad man egentligen gör här, när ljuset har blivit till ett mörker. De man hälsade på där i hallen från första början, har antingen gått vidare till en annan sida, rent utav dött eller helt enkelt blivit ett med det gråa i bakgrunden. Folket finns där, men de hörs inte. Syns inte.

En gång i tiden, för länge sen, när man precis hade kommit in här i värmen, så kände jag mig dum när jag skrev i trådar. Ännu mer om jag startade en ny tråd, oavsett om den inte ens fanns sedan tidigare, eller om den gjorde det. Och om den gjorde det, så var det ibland någon som berättade att ämnet redan fanns.
En enkel tillsägning, och ett tillrättavisande, så var allt bra.
Och det där satte sig. Från första gången att man blev tillrättavisad om att där redan fanns trådar i ämnet, så lärde man sig att söka efter det i stället. I timmar kan man sitta och läsa, i oftast riktigt intressanta trådar om det ena och det andra. Vissa spårar såklart ur men många håller sig inom ämnet.
Men inte idag, känns det som. Inte längre.

Ett tag hade jag till och med jobb här. Ett sådant där man kände sig nödvändig. Man jobbade i ett lag och utförde något, förbättrade, slipade och såg till att vissa filmklipp helt enkelt stod ut från de andra.
Tips rullade in. Man tittade. Rekommenderade.
Men inte idag. Idag är videofunktionen - tyvärr - av en helt annan art. En gång i tiden så var det strikta regler. En del avskydde reglerna, och ifrågasatte dem. Men bara man insåg varför dem fanns där, likt många andra regler, så förstod man även varför de var nödvändiga.
Se på hur filmsektionen ser ut idag?
Idag är det inga problem att få se samma filmklipp upplagt 10 gånger på samma vecka. Idag är det heller inga problem att få se - eller snarare höra - musik, tillsammans med att texten rullar i sakta mak, framför sig.
Och jävlar om man råkar kommentera att klippet har varit uppe tidigare..

I början, när man var en riktig "rookie" på detta med bilar - eller hur man nu ska säga - så var rivalitet inget man egentligen lade märke till. Visst. Lite pikar har väl kommit. Nån liten knuff här och där, i all välmening. Det har väl alltid varit lite bråkigt mellan till exempel Saab och Volvo, men det har det väl alltid varit, eller hur?
Men att idag uppleva att de med BMW och Audi, kastar mer skit på alla stackars Volvoanhängare, än en gödselspridare på fulla varv gör på ett år - det är nästan pinsamt.
Och..jag förstår bara inte varför?
Kul?
Nej.
Pinsamt. Pinsamt är ordet.

Så. Vad gör jag egentligen här? Jag har mina projekttrådar, och jag följer andra givetvis. Men det känns som att det har svalnat. Projekten kommer jag såklart fortsätta med, men om inte Garaget återgår till sitt forna jag, det jag en gång lärde känna, så vet jag inte om jag stannar.
Sen att jag inte tror det ultimatumet spelar ett dugg roll..det är ju en annan historia.
Men det är så jag känner.

Bilintresset kommer alltid att finnas där, men just nu gynnar inte Garaget.org mitt intresse för bilar. Absolut inget illa mot överhövdingen Chrizz. Jag har all förståelse för honom och hans sida, men allt som snurrar runt i mitt huvud just nu är frågan; vad hände?

För det första så är det något jag tänkte ta upp här i bloggen, nåt som har egentligen gäckat mig länge. Fråga mig inte varför, men ibland får man dom allra konstigaste funderingarna, och ett tag var det så att jag funderade på om man skulle starta en tråd om det, men insåg att den förmodligen skulle bli ganska kortfattad - så det fick bli en blogg i stället.
Till och med bloggen i sig, blir nog kort..

Hursomhelst. Min fundering jag har gått och grubblat över är som följande; vilket däck vid vilket väglag slits minst/rullar bäst..?

Min grundidé med detta var att det måste ju vara ett däck som rullar i snömodd, det vill säga ett vinterdäck. Men då grusas mina funderingar på att då är det ju kallt - då det oftast är minusgrader då det är snö på vägen - och kallt vill väl kanske inte däck ha som optimalast, så då är frågan om det hellre är sommarföre ett däck vill ha?
Men då kan det ju vara ruskigt varmt..men..så bor vi i Sverige och då är det inte så ruskigt varmt..så då är frågan, vad är optimalaste värmeförhållandena för däck egentligen..?
Aja..vilka funderingar man får ibland..


För övrigt har en dörr öppnats, och "Crazy Asses doing Östersund" kan med glädje, ta ett nervöst, men intressant steg framåt förhoppningsvis.
Ska bli ytterst intressant i vinter, vad för galenskaper vi kan hitta på.

Jag gillar att observera. Har alltid gillat det. Kunde sitta i timmar på till exempel busstorget här i stan och titta på hur folk gick, sprang, klev på bussen eller vad som helst.
Inte helt olikt som att hänga här, och titta vad folk skriver, och några saker reagerar man på. Detta som läggs märke till, tycks vissa använda mer som regel än undantag.

--------------------------------------------------
OBSERVERA: Viss ironi kan förekomma.
--------------------------------------------------
De oskrivna reglerna, tycks vara som följande;

1. Min bil är bättre än din. Är det en Audi eller BMW, är den per automatik mycket bättre än vilka bilar som helst.

2. Äger jag en Volvo av 700-serien - regeln gäller även vissa som äger vagnar av 200-serien- så är den väldigt bra. Dock får jag acceptera att bli ständigt hånad från just Audi/Bmw-folket. Vissa säger att dom är avundsjuka. Vissa säger att de bara inte har vuxit ur sandlådan.

3. Det står i de egentliga reglerna att vinterbilar inte är välkomna, men de reglerna är mer som riktmärken. Min vinterbil är ju mycket bättre och mycket snyggare än alla andras, så den läggs upp ändå. Gärna utan information. Gärna med bara en bild, som visar en del av fälgen eller kanske rent utav en framskärm.

4. När det som inte KAN hända, och min ultraformidabla vinterbil tas bort av en moderator, är det min plikt att genast slänga upp en "min-bil-togs-bort-av-en-moderator-och-jag-fattar-inte-varför-tråd", på forumet. Gärna i fel avdelning.

5. Angående videosektionen; hittar du ett "häftigt" klipp på till exempel youtube, så släng upp det omedelbart. Bry dig inte om att se efter om det finns 10 exemplar av det sedan tidigare. Det är ju ändå så coolt att det är värt att se igen. Och igen. Och igen.

6. Angående stereobyggen; har du inte en bas av den typen att taket vibrerar - eller ännu hellre att saker I bilen vibrerar löst - så har du helt enkelt ingen bas.

7. Grundförutsättningen med ett stereobygge är att man bygger kring en kondensator. Den blinkar ju så fint, har läckert lysande text och påminner om en bomb. Skit i ett extrabatteri. Skit i grövre kablar. Kör hellre med flera kondensatorer..

8. Xenon är till för alla. Vissa hävdar visst att det är olagligt att montera, men det spelar egentligen ingen roll. Xenonet passar sig bäst på äldre bilar. Gärna Volvo av tidigare nämnda modeller, eller varför inte äldre Mercedesar, så att de bländar så bra gentemot de övriga i trafiken?

9. Det är mer en regel, än ett undantag, att de flesta som skriver här, har dyslexi. Nej, det är inte slapphet att skriva och sen läsa det man har skrivit. Det är per automatik dyslexi. Bara att acceptera. Och gu' nåde om man hånade en som har dyslexi! Ajabaja!

10. Sist men inte minst. Det är alltid - alltid - Polisens fel när man blir tagen för till exempel tonade framrutor, för slitna däck, oskattat fordon, fortkörning eller när man just har "driftat" i en rondell fullpackad med andra bilister. Det är aldrig ens eget fel. Bara Polisens.

Jag anser inte att jag är en bra talare. En bra talare skall ur min synpunkt, vara - förutom att ha en bra röst - även kunna gestikulera, för att nå fram till publiken.
En bra talare kan göra flera saker samtidigt. Han ska kunna berätta, men samtidigt lyssna, ty blir där en tystnad där man förväntade sig att det till exempel skall vara ett skratt - då är något fel.

En, för mig, väldigt bra talare är Anders Enhager. Anders gillar att rita på sådana stora block som en chef normalt sett har när han har möte med sina undersåtar, för att extra noga visa med skrift vad som gäller och inte.
Anders har en behaglig röst. En sådan man kan lyssna på i timmar, utan att egentligen bli less. En sådan röst som man tar till sig, i och med att han även pratar lite högre med dem ord som i text skulle understrykas, eller göras med fet text - och med lägre röst, när texten helt enkelt skulle sluta med punkter..

Anders Enhager är en av dom få positiva sakerna jag fick uppleva, när jag gick i så kallad "sökajobb-kurs", via Arbetsförmedlingen.
Av alla gånger man pendlade med Hondan som fick ta mig fram och tillbaka, fram och tillbaka till den där kursen som jag inte bara gick en gång - för att få min ersättning - utan tre gånger.
Tre gånger fick jag skriva ett CV - som för övrigt var det första som jag lämnade in alla gånger - och tre gånger fick jag se filmen "Jag AB", en film om hur man tar hand om sig själv.
Nåt jag känner att jag skulle behöva.

Häromnatten fick jag reda på av en kollega när jag skulle börja jobba, att hans mamma hade dött - såsom min mamma- i cancer, bara precis på morgonen. Helt tvärt, bara somnat in.
Han visste inte riktigt vad han gjorde där på jobbet men han skulle försöka jobba i alla fall. Och jag kände min lite olustig.
När min mamma dog och jag dök upp på jobbet i alla fall, så var det han som pratade med mig till större delen, och berättade att vi satt i ungefär samma båt. Skillnaden var att hans mamma hade kämpat med detta sedan 70-80-talet, och min bara sedan 2005 ungefär.
Det som kändes olustigt var att..jag visste vad han gick igenom. Jag visste det verkligen, så väl att jag nästan gick igenom det själv.
Stackars Skoda. Jag glömde bort trottoarkanter så det dundrade om hjulen. Jag glömde bort lådor så man fick backa tillbaka. Startade den kall för det var nåt fel med strömmen till stolpen..och så vidare.

Men livet går vidare.
På nåt konstigt sätt så går dagarna. Det ljusnar. Vattnet fortsätter rinna under broarna. Löven fortsätter falla från träden, och de redan liggandes blåser sakta men säkert iväg med vinden.
Häromkring har det börjat snöa på sina håll.
Natten som var hördes det på radion om en allvarlig trafikolycka i Krokom. Flera inblandade, och dum som jag är så är det första jag tänker "Stockholmare"..

Det är saker jag vill ändra på om mig själv. Jag vill sluta tycka illa om sörlänningar. I mitt inre bor det alldeles för mycket förutfattade meningar om människor jag inte ens känner eller har pratat med.
Det är bara det att det inte är så lätt. Och ännu svårare är det när det är så ingrott i själen.
Samma gäller mina förutfattade meningar om en del bilmärken. Nog för att det inte är så illa som en del tror, men samtidigt är det som att man - innerst inne - ibland gottar sig lite när det går dåligt för vissa..och varför gör man det egentligen?
Ingen vinner ju på det.

Och nu ikväll fick jag en sorts varning för att jag skulle sluta prata så mycket trams. Nu vet jag inte exakt vad som menas med trams, men jag förstår poängen med det.
Det är bara det att - detta är ingen bortförklaring men nåt åt det hållet - efter att man har varit brevbärare och bokstavligt talat nästan drunknat i direktreklamen, så var det en självklarhet att man satte upp en "Ej reklam-skylt" på dörren.
Detta hindrar dock inte vissa från att trycka ner reklam av olika slag i dörren i alla fall. För är det nåt världen idag består av, så är det reklam.
Och jag avskyr den!

När jag jobbar ligger den i vägen i brevlådorna, eller hänger på en trekvart utanför dörrinkastet. När jag för ovanlighetens skull vill se nåt på tv, så är det med största sannolikhet ett reklamavbrott man direkt ser då man slår på teven.
När jag vill se ett filmklipp här på kära Garaget.org, så får man vänta, för det ska ju såklart vara reklam innan. Ett antal gånger då jag anmäler bilar så hamnar reklamen ovanför rutan där man fyller i informationen..
Vart man än vänder sig så är det denna reklam..och droppen kom väl antar jag när - inga namn nämnda - skrev nåt helt ovidkommande till tråden jag följde/följer.
Men. Jag förtjänar säkert tillsägelsen.
Jag är ett svin.

Mamma, kom tillbaka!

http://op.se/lanet/krokom/1.4007086-tra … a-i-krokom


Trafikolycka i Krokom

Krokom
En bil körde av vägen vid OK-Q8 i Krokom på söndagseftermiddagen.






Nog för att man kan hamna i diket..men hur lyckades människan hamna på taket..?