Satt och klurade på en liten idé jag fick för ett tag sedan. Lite lockande är det, men frågan är om det är någon som nappar på det?
Idéen är: hur skulle det vara att göra-som-alla-andra och bilda ett "team"?

Team Crazy Asses?

Låter det bra?
Har ingen aning om varför man skulle göra detta egentligen, eller varför 90 procent av alla andra som startat ett "team", gör det, men hey - varför inte?

Man räknar till de tidningar man skall ha med sig, tar ett djupt andetag och tar sig ur bilen. Snubblar nästan på isen man glömde bort så fort man satte sig och åkte till nästa anhalt.
I hissen - om där finns en hiss förstås - hinner man läsa framsidorna. Vissa är intressanta, andra inte. Många tidningar bryr jag mig inte ens om. Förstår inte varför folk läser dem.

Ned för trapporna. Trappstegen känns hårda under kängorna. På vintern är kängor ett måste, även om där är många trapphus man ska in i. Har provat lågskor på vintern men det är ingen höjdare. Petar ner en tidning i ett dörrinkast och redan innan man nått det andra så har man med tummen och pekfingret, lirkat fram nästa tidning. Allt i en snabb och harmonisk symfoni av fingerfärdighet. Jag har det i huvudet. Oftast.
Om jag kan koncentrera mig.

Inatt var det inte en sådan natt. Tankarna snurrar i huvudet. Det liksom bråkar i huvudet på mig. Tillräckligt för att jag skulle förvirra mig på vad en hel gata heter. Vet ju att den heter Tunstigen, men likt förbannat så trodde jag för en sekund eller två att jag var på Drevstigen.
I trapporna var man nära att missa flera tidningar.
Allt pågrund av bråket.

Mitt liv är så otroligt bra, att måhända det är så att jag helt enkelt - innerst inne - inte tror på det. Jag kan skriva det - tydligen - för nu gör jag det: mitt liv är helt enkelt underbart.
Men ändå bråkas det i min kropp. Röster i huvudet skriker, och hjärtat bankar oroligt, när jag trappsteg för trappsteg, i mörkret sköter mitt jobb.

Grejen är den att jag helt enkelt inte står ut, stundtals med mitt öde; att aldrig ens få chansen att ta lastbilskörkort. Allt på grund av synen. Synen! Jag som ser bättre än många andra, med två ögon! Jag har inte berättat för Marika om detta, men den senaste tiden så har det pågått ett krig i mitt hjärta. Ett hårt sådant, där jag knappt vet vad jag ska ta mig till snart.
Det gör så otroligt ont.

Inte hjälper det, när man på nätterna möter alla dessa ekipage på vägarna. Dessa så otroligt vackra, fyrkantiga, långa skapelser, med hundratals lampor. Den ene läckrare och välljudande än den andre.
Jag blir galen!

Ännu fånigare känns det, när det nu börjar bli så poppulärt med 3D-Tv, och 3D-bio. Visst. Det låter spännande, men det är inget jag kan uppleva för glasögonen är till för de med syn på båda ögonen..got the point?

Det lustiga är att jag har så mycket att se fram emot i livet ändå. Och jag vet om det. Jag vet verkligen om det. Mazdan kommer - om allt går vägen - att få ny färg på sig i sommar. Fälgarna skall renoveras. Ja listan är så lång att den knappast kommer vara ifylld denna sommar. Kanske inte ens sommaren efter.
Och V70:in ska man inte ens börja prata om. Alla planer som finns för den, är även dom så stora att det kommer ta lång tid.

Och kärleken blomstrar. Två år har gått, och vi är fortfarande lika kära i varandra. Och så kommer det förmodligen att förbli, för vi är lika tokiga båda två. Lika knäppa, och lika underbara. Fast hon är lite bättre.

Bara jag kunde få kontroll på mina inre känslor för allt som snurrar omkring i tankebanorna, så kanske man även börja andas också.

Är det ingen här som vet vart man kan få tag i en modell av första generationen V70? Har hittat många av den senare modellen, och den nyaste - men kom igen - det måste väl finnas av den första också? Eller är det en bortglömd modell?

I morse ringde Polisen från Hammarstrand igen. Ungefär samma tid, lustigt nog, som förra gången. Och igen på dolt nummer. Man förstår ju varför, men samtidigt är man ju själv på vippen att inte svara pga just dolt nummer.

Reservdelsbilen är spårad till Bispgården. Polisen hade pratat med fadern till personen jag inte är så glad på - om han inte var hemma eller om det var den ende som ställde upp att prata vet jag inte men faderns svarade i alla fall - och konfirmerade att det var en skrothandlare i Hammarstrand som hade tagit med sig bilen och fått den till en skrot i Bispgården, där den förmodligen är ganska platt i dagsläget. Platt, eller bara skrot.

Själv tänker jag inte göra så mycket åt just detta. Jag fick min hjälp att spåra den, och så mycket mer går det inte göra. Visst, den var värd kanske 500-1000 kronor som den stod, beroende på vem man vände sig till. Men att kräva en sådan summa känns...dumt.
Surt sa räven såklart.
Dock skulle jag få hjälp att avregistrera den, vilket är väldigt snällt tycker jag av Polismakten.

All heder åt Polisen i Hammarstrand.

Nu är det dock en sak som är säker. Eller två, med tanke på att jag nu vet vart den bilen är.
Mitt andra ärende som Polisen inte vet om, hoppas jag även den går min väg.

Börjar smått fundera på om polisradion har tystnat för gott, eller om polismakten/brandkåren/ambulansen bara har varit väldigt tysta på ett tag nu, helt enkelt? Vore tråkigt om kanalerna försvann, även om det har varit väntat ganska länge.

Jag stod i folksamlingen och försökte göra mig så liten som möjligt, medans kön blev kortare och kortare, i takt med att nummer efter nummer räknades upp. Jag stod bredvid en stor korg, som var för låg för att jag skulle kunna luta mig mot den, så i stället så stod jag mer eller mindre i givakt, och väntade.

När det var ett par nummer före kvar, så uppmärksammade jag en tjej som trängde sig fram i kön. Ganska söt. Mörkhårig, kort. Påminde om någon jag en gång i tiden hade känslor för. Är ganska bra på att observera vad för folk som kommer in och ut genom dörrar. Är på min vakt.
Paranoid i vissa lägen.
Strax efter tjejen kommer en kille in. Och genast är det nåt bekant med honom. Men inget man får napp på det allra första ögonblicket, så jag fortsätter att notera vilka som kommer in och vilka som går, medans numren fortsätter att ropas ut.

Men den här killen kunde jag inte släppa. Det var nåt med honom. I ögonvrån stod jag och observerade honom. Hur han kom fram till kassan. Antingen trängde han sig, eller så var det någon avtalad tid. Oavsett så fick han en att prata med på direkten.
Och det var när han pratade, som jag kom på vem det var.

Det var han. En mulligare version, men det var han. Den pillerätande mytomanen stod strax intill mig. Nackhåren reste sig medan jag såg hans läppar röra sig och hans välbekanta röst, i mitt huvud, dånade i rummet. Hans skratt fick mitt blod att isa sig i ådrorna. Sedan började blodet koka. Brinna. Mina nävar knöts så det nästan knakade och min första tanke var skrämmande nog: "nu ska du dö".

Helst hade jag velat gå fram de få steg som hade behövt, och tryckt ut honom genom det stora fönstret som var alldeles intill honom. Gå ut och sparka honom i magen och ge honom vad han förtjänade - men inget gjorde jag.
"Så det är så en våldtäktsman ser ut", tänkte jag medan jag funderade på om jag skulle gå fram och ropa inför alla vem han verkligen är. Det var nu jag insåg vem tjejen var. Eller kunde vara rättare sagt.

Från Polen, eller var det nu var han hade hämtat henne. Stackars henne. Hon jobbade ett tag på samma ställe som en kusin till mig, och då var han på henne hela tiden. Kontrollfreak. Skulle veta vad hon gjorde så ofta, att hon knappt fick något gjort.
Lång historia kort. Han är en idiot. En fullfjädrad, jubelidiot som våldtagit en föredetta tjejkompis till mig, och hon anmälde det aldrig därför att hon tyckte det var hennes fel.

Fan vad jag ville klappa till honom, där och då.
Fel av mig att vilja det?


I övrigt går det framåt med bilarna. Mazdan står där han står, under ett tjockt snötäcke. Reservdelsbilen framför, den också under ett täcke av snö. Har lite planer som jag snart ska genomföra. Får se när jag får tummen ur och verkligen gör dem.

Anmäler bil på bil för ingen utav dem har någon information. En del bilar har bara någon bild. Gärna en bild från förrförrförra ägaren för tre, fyra år sedan.

Vad är det för nöje att lägga upp en bil om där inte finns någon information om den? Är det verkligen så infernaliskt jobbigt att skriva om bilen, så ni väljer hellre att bara slänga upp någon halvrisig bild och sen göra den online?

"Ja, men jag ska ju upp med mer information sen", säger en del. Ja, men gör den inte online innan ni har lagt upp informationen då? Man kan faktiskt spara informationen och lämna den offline tills man känner att den är värdig att visas.

Känner mig som en moderator just nu, och det är jag inte. Vet inte om jag vill vara en heller, men jag vill LÄSA om bilarna här också. Inte bara se en bild och sen fantisera om vad som finns under huven.

Är mycket jag skulle vilja ha nedskrivet här. Men jag vet inte hur man ska börja. Eller sluta för den delen. Är ju som en hel del som händer just nu. Och mer skall hända. Det ska jag bli man för.

Häromdagen var man till Kronofogden. Vilket ställe att hitta till alltså. Ungefär som fenomenet när man delar ut tidningar på nätterna. Är det ett trapphus med en ensam tidning så kan man ge sig fasen på att det är högst upp och längst in - och ingen hiss.
Men efter lite letande så blev byggnaden hittad.

Dagen efter satt jag i telefonförhör då Polisen i Hammarstrand ringde mig på morgonen. Var väl inte så pigg på att svara men blev desto piggare när man hörde vem det var, och i vilket ärende de ringde.
Väldigt trevligt samtal var det i alla fall. Väldigt grundligt, och jag tror inte mycket blev glömt i vad ärendet gällde.

Är en massa andra saker som jag skulle vilja skriva också, men det kommer en annan gång.
Går framåt för bilarna i alla fall. Snart är V70:in avbetalad och de roliga grejerna kan börja planeras.

Häromveckan upptäckte jag vart min gräns gick. Den där gränsen som ett par år nu har varit ganska suddig, om inte genomskinlig.
Jag hade sett fram emot att börja jobba lite dag. Köra budbil. Visst. Det är aldrig i närheten av att vara likt en lastbil - vilket jag egentligen vill men inte får köra - men man tänkte att det måhända åtmindstone kunde bli som ett sorts substitut för det.
Sträckan var lång. 37 mil drygt, och över etthundra ställen att stanna på. Plus att man skulle vara på ett visst ställe en viss tid. Tack vare det stället var man tvungen att vara iväg en viss tid på morgonen för att hinna.
Vet inte om det var stressen, eller något annat som fick mig att dra i nödbromsen.

Sista gången jag skulle öva, så stod jag bara och skakade när jag skulle packa. Tror att det märktes, för jag fick en liten försiktig kommentar om att "..men om du känner att du inte orkar så kan vi ju ordna nåt annat..".
Så jag började gråta - tro det eller ej - stora starka karln - och sa som det var, att jag orkade inte detta. Hjärnan pallade inte.
Så jag fick åka hem.

Inga problem. Ingen har sagt nåt opassande. Tvärtom. Allt har på nåt mystiskt vis bara glidit förbi, som en hal ål genom nätet. Trodde det skulle bli jobbigare. Alla blickar. Gliringar. Klappar på axeln. Men icke.
Tror jag är på världens bästa jobb.

I övrigt så har man förbrukat stämpeldagarna, så nu är det extra välkomna tillskottet tilltäppt. Inget mer, såvida jag inte gör mig själv helt arbetslös då det vill säga. Men. Inte fasen vill jag göra det heller. Så jag ska fortsätta avbetala bilen, men det kommer förmodligen gå lite saktare.
Sen så. Sen blir det sommarfälgar. Sen blir det..och sen..ja jisses.

Sen har jag en fråga som snurrar runt i mitt huvud:

Vad vill jag göra i jobbväg egentligen?

Jag är snart 26 år, och jag vet inte längre vad jag vill göra. Trodde budbilsförare var jobbet för mig, när man ändå inte får göra det man drömmer om. Men icke. Det gjorde bara saken värre. Blev bara mer avundsjuk på er alla som får köra lastbil eller buss.
Varenda natt när jag möter en tradare med alla positionsljus, så känns det som en nål i hjärtat.
Varför får jag fan inte köra lastbil för??

Kom iväg på rekordtid från tryckeriet i morse. Även fast jag hade fått parkera bredvid där jag normalt sett parkerar V70:in, då det stod nån helt annan där jag brukar stå. Nåväl. Sådant händer. Blev dock lite butter för då nådde inte motorvärmarkabeln.
Visst. Jag hade kunnat ställt mig på platsen där jag hade tidningsbilen, men tack vare att vädret var ganska gynnsamt så kändes det onödigt.

Hursomhaver. Och efter att man har sprungit i trapporna på Genvägen så är det full rulle bort mot fryshuset, där man svänger upp och - ja en normal person saxvänder väl men jag drar i kryckan och vänder om på stubben - och just som man är i godan ro och lägger i en LT i en av lådorna så kommer en målad polisbil inrullandes på området.
Folket i bilen ser sig omkring, tittar på mig och det ser nästan ut som att de suckar och tänker "aha, det var ett tidningsbud igen..".
Jag hejar - tror de hejade lite lojt tillbaka - och medan jag rundade dem och lämnade på nästa ställe, så vände de och väntade tills jag hade åkt.
Humor.

Det som var mindre humoraktigt, lite senare på morgonen var att tack vare att jag blev lite butter - förmodligen därför - när jag inte fick "min" parkeringsplats, så lyckades jag även glömma att låsa bilen.
Hey, vad förvånad jag blev när man kunde öppna bilen utan nyckel..

Trisslott nästa?

Så här på kvällskvisten så låg jag i sängen och slumrade innan det stundade jobbet, som är om nån timme. Men jag sov inget vidare kan meddelas.

Drömmen gick ut på att jag åkte i innertaket - förmodligen var jag lika stor som en fluga logiskt sett, även fast jag var normalstor - och hängde ut med benen utanför bilen, i farfars gamla Mazda.
Vi kom nedför backarna och svängarna i skogen nedanför byn, och jag hann skrika nåt med "bil", när vi precis fick möte i korsningen. Ingen styrde eller gasade nämligen - fråga mig inte varför - så krocken var oundviklig.

Mazdan med oss i - oss därför att det var någon fler i bilen - vek ut på ängen som är på vänstra sidan av vägen. Fort gick det och vi båda skrek. Jag ropade nåt med att jag skulle hoppa ut men den andre skriker "Roger håller på med slåtten", så jag försökte i stället att vika in benen innan bilen voltade.
I stället small vi in i ett träd och jag flög ur. Landade helskillnad, om man bortser från att det pep nåt så fruktansvärt i skallen och allt gick i ultrapid. Lyckades ta denne yngre person - yngre därför att han var i storleksordningen som en femåring - och bar ut denne i famnen, ut på vägen igen, där jag lyckades stanna en medtrafikant.
När denne stannat, föll jag ihop och allt blev till grodperspektiv.

Sen vaknade jag.

Fy sjutton!

Och inte så lite heller. Körde fast två gånger. Fick gå ett par gator för Skoda Fabian ville helt enkelt inte. Men så var det ju extremfall inatt också. Men inte blev det något kaos för det, som söderöver..?


[Tagen 101227]*..Skodan fick jobba hårt inatt :P*


[Tagen 101227]*..syns ju någorlunda hur mycket snö det kom på ett par timmar i alla fall..*


[Tagen 101227]*..snöplog? Fronten blev snabbt packad med snö, så det som inte kunde komma in gick i stället över huven..*

På kvällen så satte den här berömda parasiten igång igen och jävlades med magen. Lagomt precis innan jobbet på natten så satt man och krystade för kung och fosterland på toaletten.

Väl ute i garaget så startade inte V70:in. Slut på ström.

Fick ringa en kollega som bor i närheten så hon fick vända om och hämta upp mig. När jag då kliver in i hennes bil så spricker jobbarbyxorna i grenen, hela vägen från ryggslut till arean kring pungen.

Väl vid min tidningsbil så är det en lapp i bilen, från personen som lånade den på natten mot söndag. Pennan är borta. Ligger på golvet nånstans. Efter en massa eftersökningar så hittar inte jag heller den.

Själva turen går bra. Ända tills slutet, då jag känner det bubblar till i magen. Hinner tänka "åhnejnejnej"..och hinner precis klämma ihop skinkorna så jag nästan körde av vägen, och hindra magproblemet för att utvidga sina vyer till bilen.

Skjuts hem av nattförman där man sen tillbringade ett antal livstider - kändes det som - för att lätta på trycket, innan sängen stundande.

Jag säger då det. Här i Östersund behöver man inte träna för att bli smal. Här har vi en parasit i vattnet som sköter det där åt en..

Så här är det. Garaget.org är ganska så stort. Tillräckligt stort i mitt liv för att jag helt enkelt inte känner att jag behöver använda mig av nåt annat forum för motorer och dylikt.

Men ju större det är, ju större risk finns det för att folk skall ta illa upp/missuppfatta/missförstå eller helt enkelt dra egna slutsatser av en kommentar och sedan bli förbannad.

Ta detta exempel:


[Tagen 101202]*Vem utav oss gick för långt egentligen..?*

Ibland skriver folk i tron om att deras ord på skärmen formligen skriker "ironi", och att den perfekta lösningen är att sätta en gul rund gubbe efteråt - löser allt. Alla kör inte ens med den gula gubben, utan anser att det är uppenbart att den korkade kommentaren helt enkelt är så korkad att den helt enkelt inte kan vara nåt annat än ironisk.

Det funkar inte så.

Nu, så här i efterhand kände jag mig faktiskt lite tveksam till min kommentar åt bilden här ovanför. Den var inte så snäll, men samtidigt var jag ironisk, och hoppades på att mottagaren skulle förstå mina två punkter. (Något två andra tydligen förstod med tanke på deras "hahahaha"..)

1. Sådana här bilder känns inte hemma på ett m o t o r forum.
2. Om man nu mot förmodligen lägger upp bilder på sin flickvän i hopp om att få förtjusande tittarsiffror och sprudlande kommentarer - så får man det oftast inte från mig. Har aldrig förstått varför man gör på detta sätt, och vill helst inte se det förekomma. Ursäkta om jag betér mig som en moderator - för det är jag i n t e - men detta är väl ändå ett motorforum, eller har jag fel?

Jahapp. Det gick så långt. Får se vart detta slutar..