Vi kan kalla honom för Martin. Visste inte så mycket om honom innan vårt möte där ute i det tidigare morgondiset, men hade jag vetat att han skulle befinna sig på den platsen så hade man förmodligen tagit det lugnare.

Medan regnet sporadiskt piskade vindrutan, så var det den gamla visan: fönsterhissen som Berners hävdar fungerar felfritt - inte gör såfalles. Detta blir på nätterna - särskilt vid regnfall - lite av ett, kanske inte orosmoment, men ett litet störningsmoment i alla fall.
I vintras kände ju rutarrangemanget - precis i början av sträckan - för att helt sonika kollapsa och ramla ner i dörren - och sedan stanna där.
Minns att det var minusgrader och vinter, för nog fasen var det kallt att köra hela sträckan med rutan skramlandes nere i dörren..

Och med detta i bakhuvudet så gör man allt för att underlätta för fönsterrutan att helt enkelt få göra sitt jobb. Det är ju inte så avancerat, egentligen.
Den ska ner. Och så ska den upp.
Ner är oftast inga problem. Är ingen expert på just hur det hela fungerar, men ner glider rutan utan bekymmer, men när den ska upp så kan den fastna och bråka både till höger och vänster. Ofta är det listen närmast B-stolpen som bråkar. Rutan liksom hoppar ur spåret och nästan ställer sig på högkant, så det knakar när den når översta läget.
Men. Säger Berners att det inte är några fel på den så..får man väl lita på dem då.
Hursomhelst.

Efter att ha kört en runda inne i stan, några trapphus, fryshuset och sedan stadsdel Norr där jag varje dag - eller natt heter det kanske? - får man se mer och mer av mitt kommande - förmodade - tillägg till min sträcka. De tre stora hyreshus som byggs i korsningen Litsvägen/Fältjägargränd, är inget man direkt ser fram emot. Men förhoppningsvis så blir det tillägg i både arbetstid och på lönen.
Efter detta bar det ut mot Rannåsen, och hela tiden så rullar tankarna i bakhuvudet på att man ska köra så snålt det bara går.
Lyft på foten från gasen. Rulla så mycket det går. Kom upp i önskad fart så fort som möjligt i stället för att segdra. Se till att växellådan växlar till högsta så ofta som möjligt. Kör inga onödiga svängar. Surfa på gasen, helt enkelt.
Detta låter formodligen väldigt logiskt, men hur har dom tänkt när det på vissa ställen är två, tre meter mellan lådorna? Hur skall man hinna allt detta på de få metrarna..?

Rannåsen är en liten by, där man svänger in på den nedre in/utfarten, och sedan gör ett snabbt svep genom hela byn och kör ut på in/utfarten strax ovanför den nedre. Efter ungefär en tredjedel av sträckan i byn så övergår asfalteringen till grusväg, ungefär som att det ska se bra ut från de som kör på E45 och passerar. Asfalt ser ju alltid bra ut, men den är även dyrare..
Det var på väg mot Torråsen jag träffade på vår vän Martin.

Torråsen ligger ganska högt beläget. Efter att man har svängt av från E45:an och svängt upp mot byn så är det först en svacka där det alltid blir en vattensamling av olika storlekar, beroende på hur mycket regn som har fallit. Sedan blir det en bra backe uppöver innan landskapet öppnar upp sig och den lilla byn visar sig.
Men jag hann inte så långt innan olyckan var framme.

Martin var snabb, men kanske inte så genomtänkt. I sina unga år hade han inte hunnit lära sig trafikvett. Frågan är om där var något vett i hans lilla huvud över huvudtaget, eftersom han snabbt förflyttade sig från högra sidan till vänstra just som jag kom åkandes, grubblandes över fönsterhissen och bitter över vädret, midsommarmorgon och allt.
Martins fötter dansade under honom när han skyndade sig över vägen. Jag såg honom, och lättade från foten på gasen, även om jag visste att detta innebar att bränsleförbrukningen skulle fördärvas.
Men så flög fan i Martin. Kanske var han självmordsbenägen, eller helt enkelt bara korkad. För just som han hade tagit sig välbefunnen över vägen så bestämde han sig för att den högra sidan av vägkanten så mycket bättre ut.
Sagt och gjort, med dansande fötter tvärvände han och började rusa över vägen.
Jag hann inte stanna.

Det dunsade till under bilen. Det första jag tänkte på var "där mosade jag fronten", och genast sköljde känslorna av att man kände sig egoistisk, igenom ryggraden och upp i skallen. Ett liv hade just släckts.
I backspegeln låg Martin orörlig på vägen.
Många tankar rusade genom huvudet när de få tidningarna delades ut och man var på väg tillbaka samma väg. Martin låg kvar på vägen. Något blött hade formligen sprutat ut ur kroppen.
Martin var död.

Stackars vildhare. Han kommer att finnas länge i mitt minne.
Mitt första roadkill.

Förresten. Fronten klarade sig någorlunda. Blev nån spricka bara, tro det eller ej.