De plågar mig hårt de som hände i november 2010. Ofta frågar jag mig själv om det någonsin kommer att gå över. Ofta känns det som hela mitt skratt, kanske hela mitt hjärta försvann den där veckan, i november 2010. Allt för ofta känns det som jag tröstlöst går på lånad tid i väntan på en utgång, en pausknapp eller allra helst en exitknapp som bara får allt att försvinna, gå upp i rök som om det aldrig funnits. Jag saknar så mycket att jag glömt bort hur man lever, och allt jag önskar mig är någon som ser, accepterar och hör mig. Någon som kan sätta plåster på såren och kanske läka några av dom åt mig, men vart finns den människan som är kapabel till allt det där, vart finns den själ som kan läka mitt trasiga falska skratt... Kvar i November 2010?