2011 är året då motgångarna aldrig tycktes ta slut.
Det började redan i januari när en av de personer jag älskar mest var inlagd på sjukhuset. Den 22 januari lämnade min älskade, underbara, fina mormor oss och jag fick uppleva en helt ny nivå av saknad, sorg och och smärta. Snart ett år senare är saknaden lika oändlig och sorgen lika närvarande.

I januari lämnade jag Karlskrona och flyttade till Linköping, det var inte lätt att börja om på nytt under omständigheterna som var. Men Linköping fick mig på fall och ligger mig idag varmt om hjärtat. Dagarna gick, månaderna gick och i april blev det flytt till underbara Norrköping! Efter ett längre besök hemma var det bara att inse att den dåvarande situationen var ohållbar och i slutet på juni blev flytten hem till Karlskrona bestämd.
Det tog fram till mitten på augusti innan jag åter igen stod i Karlskrona, då mådde jag sämre än någonsin förut. I september kunde jag knappt ta mig upp ur sängen om dagarna men räddades av familj och vänner.
Sommaren hade bjudit på lögner, svek, bråk och även det värsta besked vi kunde få; Liam, älskade, finaste brorsonen var sjuk igen.

Under hösten började kampen på riktigt, jag hade landat på botten och tvingades hitta ett sätt att ta mig tillbaka upp. Jag bättrade kontakten med familjen, som jag tidigare vänt ryggen när jag stängt in mig i mitt skal, som jag tyvärr gör när jag mår dåligt. Jag började hitta sätt att få en fungerande vardag, fann mål att sträva efter och sakta, sakta blev jag lite starkare. Små steg framåt och många steg bakåt men till slut började jag känna att jag kom nånstans.

I oktober var jag med pappa uppe i Linköping för hans operation, vetskapen om att det denna gången gjordes ordentligt, utan slarv, är stärkande! Det blev många timmars samtalande med honom och vi har kommit varandra såå mycket närmre.
November och december har verkligen fungerat, med en vardag som hållit mig på fötter. Mycket av min tid har tillbringats hos Liam, tar vara på all tid som finns när han är hemma.
Julafton var en av årets värsta dagar, första julafton som firades utan mormor.

Men 2011 är även året då jag har insett vilka underbara människor jag har i min närhet. De har stöttat, ställt upp på alla sätt som finns, funnits där hela tiden. Trots allt. För misstag har jag gjort, många sådana. Jag har sårat personer i min närhet och ändå, trots allt, har ni stannat vid min sida. Det tog fram till hösten att inse att det var dags för förändring.
Den jag är idag är långt ifrån den jag var för bara 3 månader sen och även om det inte märks så mycket utåt ännu så har jag börjat förändras inombords. Det kommer börja märkas, men det är fortfarande en omställning som sker sker inom mig. Jag har börjat se mig själv annorlunda, lägga ner mer energi på sinne, själ och hjärta. Trots att jag mår sämre än jag visste var möjligt så har jag blivit starkare. De dåliga dagarna är många och ofta vill jag bara ge upp, sluta kämpa. Men de bra dagarna har börjat komma lite tätare.
Det viktigaste av allt är att jag har börjat värdera tiden jag har. Allt jag gör med vännerna och framför allt med familjen. Jag njuter av vartenda leende, varenda kram, varenda sekund med Liam, gläds åt gapskratten och allt jäkelskap med mamma, min bror och svägerska.

Så jag vill säga Tack.
Tack för er som fanns vid min sida i januari, när jag bara ville sluta andas.
Tack för de sena nätterna i Linköping, vid Brask med min "tvillingsyster", breda åkturer i rondellerna (vilket MOLN!), skvaller hemma i lägenheten, många skratt, sittandes i regnet och kolla på åskväder halv 2 på natten, mm.. =)
Tack för dagarna i Norrköping, underbara sommardagar med skratt, bad, utekvällar, tokigheter på balkongen, Volvoraggande, roliga dagar på stan, filmkvällar - ja allt!
Tack för den absolut bästa helgen på Rudskogen! Ett av de finaste minnen jag har, helgen jag aldrig kommer att glömma, och tack för att ni höll mig på fötter när marken rämnade den där fredagen.
Tack för stöttande sms, samtal, mail, allt ni har gjort, bara för att visa att ni tänker på mig. Tack för alla timmar ni har gett mig till att prata. Prata av mig allt som tynger mig, låtit mig lätta mitt hjärta.
Mina bästa vänner, som ni har funnits där, så många skratt ni har gett mig, sån styrka ni har gett mig!
Helt galna upplevelser ute på Mantorp Park, Rudskogen, E4an, grusvägar, avkörningar i snö, åkturer i en viss 1000+hk, 8-sek Supra (det går inte att beskriva känslan du gav mig när du skulle testa så bilen gick som den skulle, på väg ut till ditt jobb!), hejdlösa skratt, sena nätter med basen dunkandes i ryggen, galna utekvällar och kyliga nätter.
Så många upplevelser som denna sommar har bjudit på och så många som har visat vad de verkligen går för, hela hösten, vinter ja hela året! Finns mycket jag har glömt men jag vill bara säga TACK! <3

Och så slutligen...
Min älskade familj. För er skull ska jag aldrig sluta kämpa, aldrig sluta älska. Jag ska finnas här, stötta, kämpa och dela all smärta. Jag älskar er och försöker visa det mer och mer. Utan er finns jag inte!



Liam <3 - Vår kämpe, du bär på en otrolig styrka och livsvilja.
Jag älskar dig mer än ord kan beskriva och kämpar vid din sida, om så bara genom att hoppas, be och att ge dig all den kärlek jag kan.

Och så lite bilder från 2011...




Jag har gått från blont..

... till lite mörkare än vad först var tänkt.


Sjungit falskt tillsammans med mina två underbaringar, till hög musik med basen dunkandes i solskenet - sommar när den är som bäst =)


Somnat lite överallt, vilket har slutat med bilddokumentation, här i Martins garage...


Åkt brett i snön och skrattat så tårarna har runnit!


Finåkt brorsans stolthet, PV:n



Sagt farväl till en älskad vän som efter 15 år i vår familj fick somna in och lämnade ett hål i mitt hjärta..


Jag har blivit kär på nytt,




... besökt Norge och Rudskogen - en helg som för alltid är etsad i mitt minne.. =)









Och jag har fått vääärldens upplevelser i skrämmande underbara drömbilar! =)




Finns så många bilder, så många minnen men här är iaf ett urval av årets upplevelser ;)