Den var grön. Liksom lite fjällig till ytan. Jag minns första gången jag fick se den, där inne i den gamla boden. Trädörren svängdes upp, och där inne i mörkret så stod en början till en epok i mitt liv, som skulle ha större betydelse för mig än vad som man först trodde var möjligt.

Allt hade kommit så plötsligt. Egentligen hade jag ju inte varit ute efter en sådan. Eller, jo det hade jag ju, men på den tiden så kretsade drömmarna efter något udda. Nåt som i till exempel filmen "Dum&Dummare".

Mopeden som Jim Carrey byter till sig i filmen, var alldeles i min smak. Själv var jag 16 år, hade aldrig själv kört en moped i mitt liv - men åkt mycket eftersom min äldre bror hade mopeder och serdemera crossar av olika slag - men ville gärna ha en, och då gärna något väldigt udda. Har alltid varit för det där udda.
En kompis, Johan, berättade att han kunde försöka hjälpa mig att bygga en sådan. Men det behövdes delar. Eller så kunde han hjälpa mig att bygga en flakmoped, för han visste ju att jag även kunde tänka mig en sådan.
Idén med Dum&dummare-mopeden övergavs ganska snabbt, till förmån till flakmopeden.
Men det behövdes fortfarande delar.

Efter lite eftersökningar - av varierat resultat - så fick vi nys om en äldre herre som hette Stig. Han sades ha en massa mopeddelar, eftersom han hade haft en firma åtmindstone förut, där han sålde dylika reservdelar.
Jag var vänlig på telefon, och berättade om mitt ärende. Vi behövde rätt och slätt en motor till vårt påbörjade rörbygge. Stig skrattade i andra änden av telefonen, minns jag, och han sa;
"- Den enda motorn jag har sitter på en komplett flakmoped, så ska du ha motorn så får du ta hela mopeden.."

Några dagar senare så stod vi där utanför träporten till Stigs skjul. Jag, min far, och Stig, och tittade in i mörkret. Och jag minns att mopeden stod där, inparkerad bland en massa bråte. Lite bortglömd men ej övergiven.
Fyratusen kronor skulle han ha för den. Den största summan jag någonsin hade betalat personligen för någon tingest, men samtidigt var det ett lågt pris för en flakmoped från nittonhundrasextiotre.
Stig berättade att han hade ett krav innan jag verkligen fick köpa mopeden av honom. Ett ganska udda sådant.
"- Lyckas du köra ut mopeden ut från den här gården, så är den din. Inte innan".

Kravet tycktes löjligt. Den lilla gården var visserligen belägen nere i en svacka i landskapet, men gården i sig var relativt platt. Inte mycket till hinder. Skog på båda sidor. Och jag hade ju mina aningar om hur en moped funkade.
Men det visade sig att denna var speciell.
Visserligen var det bara två växlar, men till skillnad mot en traditionell moped av nyare härkomst där man växlar med foten, så var det här handväxel som gällde.
Kopplingen var som vanliga kopplingar, men man fick liksom trycka ner handtaget med kopplingshandtaget för att första växeln skulle ligga i, och sedan manövra handtaget för att komma iväg, med lagomt mycket gas förstås. Och det var detta som var det svåra att lära sig, för en som inte ens hade kört en vanlig moped.

Minns att det var en framgång att över huvudtaget få rull på vad jag länge kallade för "skiten". Sen var det en oerhört framgång att få börja styra sig fram, och lära sig att man hade ett hjul bakom sig och två mindre fram. Ett par hjul man inte ens såg, för man hade ett flak ovanför som skymde sikten.
När jag för första gången rullade ut på den större vägen utanför, var det som en enorm seger. Och kanske lite dumdristigt för jag hade inte så stor koll på vart jag hade bromsarna när jag snarare stormade ut på vägen..men..den var ganska lite trafikerad så det gick bra ändå.

Under den följande tiden, min Crescent var i min ägo, fick jag lära mig mycket. Inte bara om vad den klarade av, utan även vad vi klarade av, som ett team. Som en enhet. Jag lärde mig om dess svagheter, såsom att kröken gärna ville skruva upp sig självt i tid och otid, och helt sonika hoppa av, så man fick springa och leta upp den där packningen som föll lös. Ofta var det i mörkret detta skedde.
Jag lärde mig att kröken dessutom tenderar till att vara varm - läs varm utav bara helvete - även vintertid, för jag var så dum så jag tog tag i den med handen för att skruva fast den första gången den kände för att lossna..
Min Crescent lärde mig inte heller bara grunderna, som tändstiftbyte och oljebyte, utan också att äldre motorer har en själ. De kan vara tjuriga på morgnarna. De droppar olja när nåt inte står rätt till - ibland droppade det olja lite var stans utan att det ens behövde vara nåt egentligt problem - och att man helt enkelt behövde ha ett visst kunnande, ett kännande i hur just den Sachsmotorn fungerade i vissa väderlekar.

Men den var min vän, länge. Och den ställde upp i alla väder och alla tider på dygnet. Visst, det var klena bromsar, eller snarare blanka sommardäck med undermåliga bromsar som pricken över i:et, vilket medförde att vi hellre tog ner i diket än krockade med traktorer när vi möttes ofrivilligt i backarna. I den nya korsningen som blev när en ny väg drogs förbi utanför byn, så kom vi ibland sidledes, ibland baklänges glidades över korsningen vintertid, med hjärtat i halsgropen och väldigt tajt rumpa..
Och visst. Någon gång under sin livstid hade den blivit påkörd, så bakhjulet wobblade en aning. Detta märktes inte så mycket i krypfart men när man låg hukad över det ställbara munstycket och sökte det där lilla extra pulvret, så skakade det nåt oerhört.
Nattetid så blev man varse om att halvljuset lös starkare än helljuset, så folk trodde man körde med helljuset konstant, tills man slog på helljuset och..eh..inte bländade men..ändå på sätt och vis.
Och grejen med ljusomkopplaren var att den hade tre "flytande" lägen. Halvljus om spaken var dragen mot en, var den rakt upp så lös ingenting och var den riktad framåt så var det så kallat helljus.
Så varenda gång man slog om till antingen det ena eller det andra, så körde man i beckmörker i några sekunder åt gången, i väntan på ja, lyset. Så det gällde helt enkelt att man memorerade vart man var, och helst slog om på en raksträcka..

Men det var en härlig tid. Den där speciella doften av tvåtakt och nittiofemoktanigt bränsle var svårt att slå. Och känslan, när man satt där med fötterna på flakkanten eller på stagen under, och man liksom svävade fram, på ett fordon som man knappt behövde tanka för den drog så lite - det var underbart.
Nog för att man inte hade bromsljus eller backspeglar. Det var inte ens blinkers på den gamle trotjänaren som sades ha skjutsat en massa mjölkkrukor hos en bonden i sitt forna liv - man stack ut armarna i stället och vinkade åt det hållet man skulle, och det funkade lika bra.

Säg reaktionerna man fick hos andra. Redan första veckan efter att jag själv hade köpt den, så var där flera intressenter på den. Pensionärer kunde komma fram och berätta om när dem körde omkring på liknande maskiner i antingen deras forna arbeten, eller privat.
Det hela var ganska underligt egentligen, för under den tid jag ägde den, så blev den heller aldrig stulen. I och för sig så är det väl ingen brottsling som tycker en flakmoped är direkt vacker, eller "häftig" idag, till den grad att de vill stjäla dem, men min moped hade inte ens ett tändningslås..

Goda tider, när man tänker efter.
Så goda, att jag en dag åter skall äga en. Det har jag gett mig fan på att jag faktiskt ska göra.
Drömmen är att finna en i ett risigt skick för en billig krona, och sen rusta upp den.

Tips välkomnas varmt.