Jag står och tittar på mig själv i den lilla badrumsspegeln, och undrar i min tysthet, hur länge denna verklighet kommer vara. Om den kommer att vara, eller om jag en dag kommer att vakna upp och inse att jag fortfarande är ensam i min säng, fortfarande kör en Volvo 240 vars golv dag för dag rostar bort allt mer, och om jag fortfarande skulle fundera dag efter dag, om jag hade ett jobb eller inte.

Jag tittar på mig själv under det skarpa ljuset från lysröret, och både känner och ser i spegeln hur de lätt svalkande vattendropparna rinner ned för min panna, ned över kinderna och näsbenet, vidare över munnen och kinderna, där det blir lite strävare på grund av den lilla stubben av skägg, och ned mot hakan där de stannar kvar för ett ögonblick, innan de faller till handfatet.
Dropp. Dropp. Dropp.

I dagsläget är jag tjugosju år. Vissa kallar mig redan för gubbe, medans andra kallar mig för ungdom. Och det är detta man ibland reflekterar över när man tittar på sig själv i spegeln. Är det en gubbe man ser där i spegeln, eller är det en ungdom?
Hur känner jag mig? Nja. Inte är det som en gubbe i alla fall, men samtidigt har jag alltid varit gammal för min ålder, i alla fall om man ska gå efter min mors åsikter.
Det känns som att man ibland borde se någon annan stå där i spegeln och stirra trött tillbaka på én. Någon äldre. Någon med kanske ett ärr över halva ansiktet. Sned näsa, en lätt som spruckit allt för många gånger, skägg med tendenser till gråa strån.
Men i stället så ser jag en kille som helt enkelt undrar vem han är, och hur sjutton han hamnade här.

Minnen av sådant man vill glömma, förföljer en på nätterna. Ibland blir minnena så starka att man tappar fotfästet. Man får en sådan kraftig minnesblixt framför sig att man glömmer ta det där extra trappsteget och sekunden senare så halvligger man, om man har otur, och tar sig för ett ont knä, eller ännu värre.
Det är så mycket jag har sagt genom tiden, som förföljer mig. Saker jag skrivit i brev, som gått vidare till personer som antingen blivit sårade, eller så frustrerade för att texterna varit så ofullständiga och obegripliga att de helt enkelt inte förstått deras meningar.
Natt efter natt, dag efter dag, så följer tankarna efter mig. Värst är nätterna, för inte för att man är mörkrädd men ibland är det så man vänder sig om och spänner öronen och stirrar stint, i tron om att det är någon annan där ute.

Det finns människor där ute, som jag bokstavligt talat är rädd för att träffa. Vissa har jag inte träffat på länge, men andra har jag mer eller mindre vandrat rakt in i i en del butiker, och sedan varit tvungen att rusa ut från, för att inte skämmas ihjäl då jag får panik och betér mig som en idiot. Flåsandes och stirrandes på allt annat än människan jag helst inte ville träffa, men tyvärr har rakt framför mig.

Och det finns människor jag saknar. Mamma är en av dem. Känns patetiskt att säga, men ja. Jag saknar mamma. Tjugosju år gammal, och jag kan inte riktigt gå vidare. Inte ännu. Jag vill, jag vill så gärna men kroppen, själen och hjärtat vill nåt annat.
Vad, vet jag dock inte riktigt ännu.
Jag saknar henne så otroligt mycket så det gör ont när jag tänker på det. Ibland kommer en låt på radion i tidningsbilen, och jag kan börja gråta för mig själv därför att den påminner så mycket om henne.
Hon var räddaren i nöden. Hon var det där berget jag behövde när jag var och seglade på alldeles för farligt vatten.
Och hon stöttade mig i allt jag tog mig för. Hon var en klippa i stormen när det var som värst i gymnasiet, efter att hon hade fått reda på vad som hade hänt tidigare i skolan.
Det som jag fram tills dess hade hållit hemligt i tron om att ingen brydde sig ändå.

Värst av allt är allt jag ångrar jag sagt till henne. Alla hårda ord, som jag egentligen inte menade. Ord som ibland fick henne att brista ut i gråt, och som man sen fick sitta kvar och förklara och så kallat släta över, för att det åter skulle vara okej.
Grejen var ju att man egentligen inte menade det, eller att det egentligen inte var så hårt såsom det sades. Men det är så lätt att ta i när man väl får upp ångan och man blir arg.
Visst. Jag fick mycket sagt där vid sjukbädden, den där sista dagen innan hon somnade in, men jag hade behövt mer tid.
Mer!

När jag står där och tittar på mig själv i spegeln, så speglar mina ögon mina känslor. Ett trött öga, och ett öga som inte ser något. De känslor jag en gång har haft. De jag försöker komma ifrån. Känslorna man hade när man ibland satt i bilen och utan att man tänkte på det egentligen, så sjönk foten på gaspedalen ned och hastigheten ökade.
Ibland kändes det förr i tiden som att det inte spelade någon roll om man struntade i att svänga i den där hårda kurvan som kom längre fram. Det skulle rent utav vara skönt att vara rebell nog att strunta i att svänga. Överlevde man så överlevde man.
Hade jag lyckats överleva krocken med skotern den där eftermiddagen för länge sen, då jag var en hårsmån från att skalla en stolpe, men i stället flög förbi på sidan om - så skulle jag väl överleva en krasch i en bil?
Förmodligen inte.

Men idag är det annorlunda. Jag tänker mig för idag, innan min fot blir alldeles för tung på gaspedalen. Jag vet att jag kan dö - alldeles för väl - och att många skulle sakna mig om den dagen kom då jag så att säga, mötte min skapare.
Idag har jag en trygghet jag knappt vågar tro på, även fast jag har haft den i över tre år. En trygghet som är starkare än allt annat. En trygghet som är mer pålitlig än vilken BMW eller Audi som helst, oavsett hur mycket ägarna av dessa försöker övertala om dess överlägsenhet.
Men det är en bräcklig trygghet, därför att den är vad man själv gör den till.

Jag vågar inte riktigt lita på den. Och inte blir det direkt lättare när den delvis raseras av att man till exempel blir överkörd – inte bokstavligt talat förstås – på jobbet, av diverse chefer som tror sig veta allt och bara ser vinster, och bara ser sina egna bankkonton som blir allt fetare och fetare.

En trygghet för mig har varit att åka till jobbet sex nätter i veckan, dela ut mina tidningar och sedan åka hem och fortsätta leva livet. Måhända jag har nån sorts sjukdom, men jag kan rent utav bli arg om någon småsak inte är som det brukar.
Häromnatten var det någon som hade lånat min tidningsbil igen. Anade det redan innan jag hade klivit in i bilen, då sladden till motorvärmaren var urdragen. Nåväl. Må ha hänt.
Men så var stolen framdragen så man knappt fick plats. Jag började koka. Sen tittade jag i körboken som är viktig att fylla i...och där var det såklart inte ifyllt.
Jag blev som galen.
Och så här i efterhand så låter det ju inte så farligt. Men för mig är det sådana småsaker som stör min harmoni. Jag vill ha det på ett sätt där det funkar åt båda hållen, men när det bara jobbas åt ett håll – då lessnar jag ganska kvickt.
Nej. Ska bli skönt den dagen man finner någon annanstans att arbeta. Har ett par önskningar, och jag ska göra allt i min makt för att komma till något av de platser jag drömmer om.

Det är så otroligt mycket jag vill med mitt liv idag, att jag ibland närapå skrämmer mig själv med alla tankar. Hur ska jag hinna allt? Och hur ska jag nå dit jag vill?
Och det otroliga är att jag har funnit alla dessa drömmar, under de få, men otroliga åren jag har varit tillsammans med Marika.
Mazdan är ett exempel. När man tänker tillbaka på hur det hela började, så är det ett under att bilen ändå är i det skick den är idag.
Vem hade kunnat ana att den – med lite hjälp utifrån förstås – väl i min ägo kunde gå från ett objekt på väg till skroten, idag är besiktigad med blankt papper?
Lägg sen till alla grejer som med en järnvilja, skall till i framtiden. Rejäl nedslipning av karossen, och lackering efter det. Upputsat motorutrymme med polerad ventilkåpa och uppsnyggad luftfilterburk, med mera, med mera, med mera.
Jag, en föredetta datornnörd med mindervärderkomplex, som gett sig den på att farfars gamla bil en gång till skall skina ikapp med alla andra fina bilar.

Så jag står och tittar på mig själv i spegeln, och undrar hur jag hamnade där jag är idag. Det svalkande vattnet som nyss var i mina kupade händer, rinner i sakta mak nedför mitt ansikte som ser allt annat än sant ut, och jag undrar – kommer jag att klara av allt?
Jag, som en gång i tiden satt ensam i en liten lägenhet på fyrtiofyra kvadrat och egentligen inte tänkte längre än till morgondagen, om ens det – har ett helt liv framför mig, och ändå inte har tid till allt?
Tid är i och för sig lite vad man gör det till. Men ändå.

Idag har jag det jag en gång i tiden bara kunde drömma om att jag skulle ha, och mer därtill. Och mer kommer. Det är inte bara det där underbara förhållandet jag än idag knappt vågar tro jag verkligen har som ligger i potten.
Det är så mycket mer. Mycket, mycket mer.

För ovanlighetens skulle längtar jag till och med till sommaren. Nog för att vi hade en – om än kort – vinter, så var det ändå en trevlig vinter. Och nog för att det blev ovanligt litet filmat, jag som precis skaffat en ny kamera och allt - så längtar jag ändå till sommaren..och jag som brukar avsky sommaren!
Fullt med mygg och en värme man inte kunde klä sig för att klara sig undan. Men sommaren för mig framöver, kommer att betyda mer än den där myggen.
Vissa vet vad jag pratar om. Mer säger jag inte.

Jag ska bara våga tro på det. Måste våga tro på det. Jag är värd det. Efter alla motgångar så är jag banne mig värd det. Om bara min arma skalle kunde förstå det.
Lars, du är värd det, hör du det?

Dropp. Dropp. Dropp.