Jag har ett minne från barnsben som ibland dyker upp, beroende på händelse eller situation. Ett minne som jag, förmodligen helst inte hade velat komma ihåg över huvudtaget, i och med att det har med min farfars död att göra.
Men samtidigt är det på sätt och vis ett vackert minne, och kanske det också är en sorts påminnelse, i alla fall för mig, om att det finns en yrkesgrupp där ute, som gör mer än kanske vissa andra.

Det var i början av nittonhundranittiotalet. Själv var jag inte ens tio år, och de jag umgicks mest med var mina äldre kusiner, Linda och Jeanette. Uppe på andra våningen hemma hos farmor och farfar – som bodde på samma gård som mina föräldrar – hade vi ett eget rum som kallades för "kontoret". Fast egentligen var det inte vårt kontor. Det delades även med min bror, samt en annan kusin, David.
När man tänker efter så förundras man över hur lättsamt man ändå hade på den tiden. Räkningar var bara nåt de äldre förstod sig på. Ansvar i sig höll sig inom ramarna att man åtmindstone skulle gå och lägga sig någorlunda i rätt tid.
Intresset för bilar – och fordon i största allmänhet – fanns där sedan länge. Traktorer dundrade fram och tillbaka på vägen utanför, eller i sakta mak ute på ängarna runt alla gårdar. Mjölkbilen med de stora bokstäverna NNP på sidorna, kom förbi till bondgårdarna i byn varannan dag.
Doften av gräs, jord och allmän grönska var det som regerade i luften, och allt var i harmoni.

En av dem dagar jag minns bäst, var den dagen då jag och mina kusiner var uppe på vårt kontor, och en moster ropade nerifrån trappen, att ”..vi absolut inte fick titta ut genom fönstret. Det hade hänt en olycka..”
Vi var barn. Och vad gör barn? Jo. Vi tittade på varandra, och som i trans så vände vi oss om och tittade ut genom fönsterrutan.
Som barn förstod man kanske dock inte så mycket av vad som hände. Någon där nere sprang med en kudde. Farfar låg – vad man senare i livet har fått lära sig att det heter – till synes i framstupa sidoläge. De var på ett ganska gott avstånd, men det syntes att det var han som låg ner, då han hade sin klassiska röda ”bondjacka” på sig, samt sina klassiska arbetsbyxor.
Traktorn i sig, stod i en annorlunda vinkel, en bit längre ner på ängen. Annorlunda, därför att det såg ut som att den hade rullat baklänges ned från vårat – då – potatisland och vidare ner på grannens äng.
Det tog ett tag innan ambulansen dök upp. Lång färdväg. Flera mil, och inte har det blivit kortare idag.
Farfar lyftes upp försiktigt med hastigt på båren, och båren lyftes in under den stora bakluckan på ambulansen. Denne hoppade sedan iväg längst med gården och iväg mot staden.

Det är sedan svårt att minnas exakt vad som hände framåt eftermiddagen och kvällen. Det lilla jag minns är att jag grät så att det blev blött på dynan till farfars och farmors soffa.
En soffa, där farfar alltid tycktes ligga när jag brukade komma hem från skolan och det behövdes barnvakt. Farfar, eller Emanuel som han hette, var alltid snäll mot oss barn och han imiterade alltid att han grät, och sa att det var så synd om honom, för han hade inte fått en kram på hela dagen.
Detta rättades dock till så fort han hade sagt det ovannämnda.

Nåt annat jag mindes var de polismän som kom på besök under eftermiddagen, kvällen. De var väldigt artiga mot oss barn – och de övriga också såklart – och nåt jag har ett klart minne var när jag frågade dem om de kunde slå på sirenerna och blåljusen när de åkte från gården.
Mitt i all tragik som skrattade resten av familjen, medans polismännen log åt min fråga.
De tittade på varandra, sade adjö åt vår familj och gick ut genom ytterdörren i stillhet.
Vad som sades när de kom ut på gården, vet nog inga andra än dem själva men faktum var att när polisbilen rullade ut från parkeringen ute på gården så åkte – tro det eller ej – blåljusen på, om än under en kort bit.

Och kanske det var detta som sedan sådde ett frö i den där pojken som hade förlorat sin farfar. Kanske det var den enkla handlingen, att de log åt min fråga och måhända sa till varandra ”äsch..vi gör det för pojken”, och sedan slog på blåljusen medans de rullade ut backandes från gården och sedan gled iväg i aftondiset.
Nog för att jag alltid har velat köra lastbil innan man ens kunde med en videobandspelare – minns att jag nämligen var över en gång till farmor och frågade om hon kunde få igång den då jag ville se ”Convoy”, men hon visste knapp vad en VHS-bandspelare var över huvudtaget – men när jag tänker efter så har jag velat bli polis sedan länge också.

Åren gick. Måhända mina önskningar ändå hade stannat just som önskningar, men att få vetskapen i unga år att man aldrig ens skulle få chansen att söka till Polisskolan, bara för att jag har ett handikapp som egentligen inte hindrar mig ett dugg i verkliga livet, men som på något konstigt vis gör mig till en sämre person i yrkeslivet – sänkte mig och mitt förståelse för livet i sig, ganska mycket.
Tiden gick. Skolan ska vi inte ens prata om, för alla vet väl vid det här laget om hur jag hade det i skolan – såsom jag har tjatat – men jag slutade aldrig att respektera männen – och kvinnorna förstås - i ljusblått upptill och mörkblått nedtill.

Nittonhundranittionio, året innan det nya milleniet, klev två personer in på en bank i Kisa, medans en kompanjon väntade utanför. Vad de sedan skulle göra den dagen, fick i alla fall mig inte bara att gråta, utan även tappa lite av hoppet till människan.
Nog för att man har hört om mycket, men det är svårt att ens föreställa sig hur den där sista dagen var för de båda polismännen Olle Borén och Robert Karlström, när de i sitt utövande i tjänst följde efter rånarna, som senare skulle skjuta dem kallblodigt till döds, utanför Malexander.

Hur föreställer man sig en sån sak över huvudtaget? Hur gick tankarna medans de körde i full fart efter rånarbilen. Informationen över radion måste ha varit ganska knapp, eftersom rånet nyss hade skett. Vad visste dem? Hur föreställer man sig att de man följer efter kliver ur bilen bakom en gömd kurva och med snarlik militärisk övning ser till att man kliver ur för att ta skydd under inkommande skottlossning som först sårar dem båda, tillräckligt för att de bevisligen skall vara ur spel - eftersom de båda tappade sina egna tjänstevapen - som då plockas upp och sedan används mot dem själva, medelst både nackskott, och skott i pannan?

Världen har blivit kallare. Efterdyningarna av Malexandermorden, som de skulle kallas för, gav bland annat nya rutiner och nya kläder hos Polisen. De ljusblåa skjortorna och tröjorna till exempel, byttes ut till mörkblåa eftersom en av rånarna hade under förhör efteråt uppgett att det var så mycket enklare att sikta på dem när de hade ljusa skjortor eller tröjor på sig.
Tiden fortsätter att gå, och ju mer tiden går ju brutalare tycks händelserna bli.

Vem minns inte Göteborgskravallerna, tjugohundraett, till exempel?
Rubriker efter rubriker om övervåldet från Polisens sida. Iförda kraftiga mörka västar och vita hjälmar sprang de ikapp de stackars ungdomarna och bankade ner dem med batonger, bland rabatter och nedlusade trottoarer och glassplitter.
Värst var det för stackars Hannes Westberg som till och med blev skjuten, och fick föras till sjukhus där han visserligen överlevde skottskadan, men blev av med en njure och mjälten.

Men nåt jag reflekterade över redan då, och gör än idag, är sidan på det andra myntet. Hur mycket hörde man i tidningarna eller på Tv, om de poliser i tjänst som dag efter dag fick höra glåpord och mer eller mindre blev bombarderade av söndriga gatstenar och diverse tillhyggen?
Hur mycket hörde man om polismannen som fick en gatsten i huvudet och blev liggandes på Vasagatan, och kollegorna var tvungna att skjuta i luften för att skingra de hungriga protestanterna som närmast kunde likna en vargflock, innan hjälpen kunde komma?
Fallet med Hannes var olyckligt såklart, men de minnesbilder jag har av det som visades på Tv – då han vid tillfället var i stort sett omringad av journalister – så var han en av väldigt många som gjorde fel den dagen. Var han tvungen att kasta sten mot poliserna? Var han tvungen att provocera dem?
Nej. Det var han inte.

Häromnatten gick jag – som vanligt – in i ett trapphus, och märkte direkt, bara genom att känna det på doften, att något inte var som vanligt. Hade varit med om det förut, och anade det nästan när jag fortsatte in i huset och mycket riktigt fann en medelålders herre liggandes under betongtrappen som ledde upp till de övre våningarna.
Hans kläder var slitna och väl använda. Skägget var ovårdat och han liksom muttrade till när jag vandrade förbi, men fortsatte att sova med ett par ölburkar bredvid sig som sällskap.
I normala fall hade jag stannat och frågat om han var okej, men i och med att jag kände igen honom sen en gång förut – samma hus, i stort sett samma plats – och den gången hade han inte vaknat, så automatiskt antog jag att han inte skulle vakna denna gången heller.
Därför valde jag att ringa etthundrafjortonfjorton på direkten, i stället för att försöka få liv i honom.

Nog för att jag aldrig har varit rädd i mitt jobb. Tvärtom, jag har alltid känt mig trygg, även om jag träffat på både gäng och diverse fylleskador, men det är inte en del av mitt yrke att ta hand om sådana här personer.
Efter lite omkoppling blev jag framsläppt till Östersundspolisen, där jag presenterade mig och förklarade läget om den berusade herren som hade slagit läger i ett trapphus.
De skulle skicka en patrull, och tackade för tipset.

Trapphuset var i slutet av min tidningssträcka, så på vägen tillbaka till Torvalla rullade jag i min vita Skoda Fabia, sakta mak förbi Polishuset för att se om där hände något. Och mycket riktigt, där var tre eller fyra mörkblåklädda på väg att packa in sig i en målad Vw Caravelle, förmodligen på väg att åka iväg på mitt tips.
Och det slog mig, medans jag körde runt i rondellen och vidare ut mot Körfältet, vilket jobb de har egentligen. Jag som person, som aldrig har hållit på med liknande, och kan förmodligen inte ens föreställa mig hur det känns för dessa poliser, att komma fram till platsen och avvisa den sovande herren.
Dock så är det nog såklart bättre att han får sova någon annanstans än i just det trapphuset såklart, men ändå.
Jag vet ju inte om han var odräglig när han skulle därifrån, eller om han var en gentleman som gick ut självmant. Alla individer är ju olika, och alla kan ju inte hanteras likadant.

Nog för att man har sett en del på Tv. Som barn – eller snarare ungdom – följde man serier som ”På spaning i New York” som gick sent på Tv4, och serien ”Third Watch”, som gick på Kanal 5.
På senare tid är det ”112-På liv och död” som gäller, och det jag gillar med dem serierna, och dess nichér – förutom att de även har spelat in från Ambulansen här i Östersund – var att serien vinklar det lite från båda hållen, så man inte bara får respekt för själva yrket, utan också personen under alla kläder, som gör så gott han, eller hon, kan.
I alla fall känner jag så.
Men. Hur bra en serie än är, så tror jag inte de går att jämföras med verkliga livet. Det är lite som en del racingspel, till exempel för datorer, där världskända racingförare har fått provat spelen innan de blivit släppta och jämfört med den verklighet som de själva utsätts för ute på banorna.
Hur bra spelet än är så går det inte få till det alldeles likt verkligheten.

På grund av mitt intresse för Polisen - vare sig det gäller den Svenska eller någon utländsk avdelning - är det tämligen ofta jag använder sökmotorer för att finna informationen om det som undertecknad finner intressant.
Och personligen så blir jag ledsen - jag som inte ens är polis till yrket - när man finner det man finner, om man till exempel söker på Malexandermorden. Bilder som är kraftigt photoshoppade, där personer står och skändar de döda polismännen, tidigare nämnda i texten.

Idag skrattar folk så fort en polisman i tjänst gör bort sig. De krockar och genast kommer tio filmklipp upp på youtube där de får ambulansvård, och kommentarerna väller in om hur dåliga grisarna är på att köra bil.

Är det inte bilder på när de har en dålig dag och råkar köra på fel gata, eller svänger åt fel håll i alla stress, så kommer det upp nya nidbilder för varje dag som går.

Varför, är frågan jag ställer mig. Varför detta hat, mot en yrkesgrupp som finns där för att hjälpa oss?

De är ju trots allt människor, innanför västarna, radioutrustningen, läderbältet och de maffiga kängorna.
De är precis som vi alla andra.

Ibland känner jag mig väldigt ensam om att respektera dem.
Och det, i sig, gör mig ledsen.