Jag minns att Mazdan, i all sin prakt och värdighet, brukade stå parkerad med bakänden mot gungställningen vi hade på den tiden.
Gungställningen var som nästan på baksidan av vår gård, eller snarare snett bakom huset så att säga, insmälld mellan en stor buske vars grenverk räckte ovanför taket på huset, och en stor mäktig björk, vars form påminde om ett stort Y, eftersom den någon gång under sin livstid hade börjat växa på två kanter, en bit upp.

Vår gård var då liksom nu, placerad i en lätt lutning, där platsen för gungställningen visserligen var platt, men längre fram i stället började slutta nedåt.
Mazdan var alltid parkerad där det var platt, men den lilla orangea framläppen var alltid i början av där det precis avtog från att vara platt, till att det började slutta nedåt.
Detta fick bilen att ibland se ut som en liten vakthund, där bredvid huset. Vaktandes, väntandes, med själva kroppen liggandes platt och nosen vakandes över vidderna.

Anledningen till denna parkering, var inte på grund utav min brors - som då ägde bilen på den tiden - oavkortade kärlek till fordonet, som en gång i tiden hade ägts av vår då nyss avlidne farfar Emanuel.
Nej, anledningen var att generatorn antingen helt enkelt sjöng på sista versen så att säga, eller så var det för att generatorn helt enkelt inte orkade med den stereoanläggning som efter att min bror hade ärvt den, snabbt hade infunnit sig i bilen.

En stereoanläggning, som jag minns svalde CD-skivor. Skivor som man skulle vara fruktansvärt rädd om, för de kunde lätt repas. I hatthyllan var det uppskuret och nedtryckt "sexnior", och bak i det lilla bagageutrymmet så var där en hejdundrande baslåda.

Varenda gång vi skulle ta en tur med bilen - när jag funderar efter så undrar jag ens om min bror då ens hade körkort? - så var det en speciell procedur. Här var det inte tal om att bara vrida på nyckeln och åka i väg.
Nej. Min bror parkerade sig i förarsätet och gjorde något mystiskt som jag inte förstod mig på då - nu så här i efterhand så kan jag gissa mig till att han lade ur växeln, vred nyckeln till tändningsläget och såg till att rattlåset hoppade ur, samt eventuellt gav lite choke - för att sedan ropa till mig att han var "klar".
Då började jag trycka på bakifrån. Ja..på bilen alltså.
Fördelen med att det var en Mazda 323 från 1979, var att det var en sådan liten och kompakt bil. Därför vägde den inte så mycket. Parkerade man dessutom på rätt plats så var det till och med för mig, som då var ungefär åtta år gammal - relativt enkelt att få bilen i rullning.

Bilen rullade i sakta mak iväg nedför gården. Ibland snavade man och var nära att slå i ansiktet/näsan/pannan i till exempel den kromade, men redan tillbucklade kofångaren, men oftast sprang man efter medans bilen ryckte till, som att den vaknade ur en mänsklig sömn och sedan hostade igång.
Ibland ville den inte på första försöket, så man fick vara snabb som attan att springa efter och fortsätta putta på så att min bror kunde fortsätta att styra ut bilen på vägen, där lutningen tilltog och nya startförsök kunde ges.

Väl igång, så fick man antingen springa ikapp, eller vänta på att han kom tillbaka och plockade upp 'en. Dörren tycktes lång varenda gång den öppnades. De är alltid längre när det är tredörrars, men när man var i den åldern så tyckte man de var extra stora.
Lukten av - vad jag kallade för "farfar" men som egentligen var svart läderimitation? - spred sig i näsborrarna när man gled ner i den någorlunda skålade stolen.
Sedan gasade vi hostandes och aningen oroligt i väg, alltid i stort sett på samma runda.
Vägen runt byn. Den ingen annan egentligen åker på..bortsett från en eller annan traktor eller liknande..

"Now look at them yo-yo's that's the way you do it
You play the guitar on the MTV
That ain't workin' that's the way you do it
Money for nothin' and chicks for free
Now that ain't workin' that's the way you do it
Lemme tell ya them guys ain't dumb
Maybe get a blister on your little finger
Maybe get a blister on your thumb"

Vi lyssnade ofta på introt till låten "Money for Nothing", med Dire Straits. Det var så läckert. Basen dundrade där bak och vi kände oss jättehäftiga när vi rullade fram i vår..eller ja. Det var ju min bror Anders bil men..jag kände mig lite delaktig också i den.

"We gotta install microwave ovens
Custom kitchen deliveries
We gotta move these refrigerators
We gotta move these color TV's"

Jag förstod ingenting av texten, och nu när man lustigt nog kollar upp den på internet så säger den mig inte så himla mycket nu heller, även fast jag kan engelska någorlunda bra.
Men då, liksom nu, spelade det ingen roll om man kunde den eller inte. Man sjöng med i alla fall!

Det var där på rallyvägen - den kallades så då och nu fortfarande eftersom det årligen förekommer mindre rallytävlingar på den - som jag fick frågan om jag ville provköra Mazdan. En fullkomlig omöjlighet tycktes det vara. Jag? Köra?
Men jag minns att jag satt där bakom ratten - nådde precis till pedalerna om jag satt absolut längst fram på sätet - som för den delen var framskjutet längst fram - och liksom tittade mellan ratten och instrumentbrädan så att jag såg lite grand av vägen, och jag minns att jag tänkte "det kan gå.".
Ungefär femtioelva kärringstopp senare så kom vi sakta i rullning. Med en pirrig gasfot nästan planterad i golvet så hoppade vi först fram, tills jag fick upp foten och ja, det blev lite stabilare.
"Ska vi prova lägga i tvåan", frågade min bror.
"Hur gör vi det då", frågade jag förundrat.
Jag minns då inte hur vi gjorde, om jag nådde växelspaken eller inte, men tvåan kom i efter att jag hade blivit ombedd att släppa på gasen och trycka ner kopplingspedalen. Detta gjorde jag dock så länge att vi nästan blev stillastående..men vips så var vi i med tvåans växel och plötsligt började det gå fortare.
"Kanske vi ska stanna då", säger min bror. Anar jag nervositet från hans sida?
"Hur gör man det då", undrar jag och känner att i alla fall jag blir nervös.

Efter lite instruktioner så blev det ett abrupt stopp, då jag helt enkelt ställde mig - mer eller mindre - på både kopplingspedalen och bromspedalen, så att vi tvärstannade. Av det tvära rycket så gled foten av kopplingspedalen, och motorn gav upp ett par våldsamma ryck innan den stannade. Kärringstopp, även kallat.
Men. Jag hade kört bil. Jag hade kört bil!
Stolta åkte vi sedan hemåt, med musiken spelandes för fullt.

"I shoulda' learned to play the guitar
I shoulda' learned to play them drums
Look at that mama, she got it stickin' in the camera
Man we could have some fun
And he's up there, what's that ? Hawaiian noises ?
Bangin' on the bongos like a chimpanzee
That ain't workin' that's the way you do it
Get your money for nothin' get your chicks for free"