"..I didnt do it for the money,...I did it for the cars. Gleaming in Marina Blue, SunFire Yellow, Marlboro Red,....begging to be plucked. And i'd do it.
I'd boost her,and just blaaast to Plam Springs, instantly feeling better about being me.."

- Memphis Raines, "Gone in sixty seconds"



Jag är född 1985. Så min ålder, som är ringa för vissa men mycket för andra, kan ni räkna ut själva. Det jag vet är att jag egentligen missade Grupp B-eran.
Den där man sen fick läsa sig till om. Den tiden man fick se på bild i historieböcker, eller eventuellt se något klipp på någon sportkanal, eller varför inte på något VHS-band som var lånat från någon som en gång hade lånat det av någon, som visade tillbakablickar om svunna tider. Tider där bilarna blev starkare och starkare, och där det i stort sett stod mellan två eller tre märken.
Audi, Peugeot eller Lancia.

Audin för mig var det självklara valet. Ljudet av den där femcylindriga, turboladdade, eldsprutande, i grunden vita bilen med till synes vingar stickandes ut ur karossen, avgjorde mitt val. Det var den som var mest intressant.
Inget illa mot Peugeot eller Lancia, men Audin hade karaktären jag eftersökte i mina intressen. Den var vild. Den var läcker. Det var de andra också i och för sig, men Peugeoten höll på att ta livet av Ari Vatanen, 1985 och Lancian tog livet av Henri Toivonen, 1986. Ett år som definivt tog död på Grupp B för övrigt.

Jag var därför för ung för att över huvudtaget ha sett en Grupp B-bil, i sitt naturliga tillstånd. På tvären, ilsket skrikande, flåsande, flämtande, eldsprutande, på tajta grusvägar och hukandes i tajta asfaltsnålar.
När jag växte upp hade Grupp A puffats fram, en klass som nästan ansågs vara ett skämt jämfört med Grupp B. Bilarna var mer standardlika. Hade begränsat med hästkrafter och plötsligt tittade knappt kända märken fram med sina skapelser. Rover var ett exempel.

En bil som dock fångade mitt intresse var Subaru Legacyn. Legacyn var den första Subaru startade sin rallysatsning med, innan de gick över till den lite mindre och lämpligare Imprezan. Kanske var det bilen, eller snarare kanske det var föraren som fick upp mitt intresse för Subaru.
Föraren var en ung Colin McRae.
Stilen, som inte gick att beskriva mer än att den var vild och galen - vilket ofta resulterade i eskapader ute i vildmarken i stället för körning på vägarna för Colin och hans kartläsare - fick mig att öppna ögonen för Rallysporten.
Colin, som verkligen satsade allt på ett kort medans andra förare valde att köra på säkerhet, blev en underhållare. En publikmagnet. Och när publiken kom, och hans teknik blev finslipad, så kom även dom efterlängtade priserna.

Redan när Subaru släppte sin blåa GT, med mastodontvinge på bakluckan, guldfärgade fälgar, stora runda dimljus i fronten, karmlösa dörrar, konstant fyrhjulsdrift och över 200 turboladdade hästkrafter - så var jag såld. Jag ville ha en.
Än idag, vill jag ha en. Och kommer förmodligen alltid att vilja ha en. Faktum är att jag ringde på en hel del annonser ett tag, men prioriteringarna såg till att det helt enkelt inte har rullat in en Subaru i mitt garage - ännu.

Under mina senare år under uppväxten - läs tonåren - blev jag serdemera bekant med en lustig filur som heter Daniel. Daniel är en av dom trevligaste vänner jag än idag har kvar. Lite egen, men vem är inte det..
Honom träffade jag egentligen av en slump, då jag var hemma hos en vän som hette Olov - boende i samma samhälle - och Daniel kom förbi på sin förmodligen trimmade moped.
Vi började prata och ja..vänskapen var ett faktum.
Grejen med Daniel - vilket jag försöker komma till - är att han inte bara i stort sett väckte mitt vilande intresse för Volvo 240 till liv - han fick mig dessutom att gilla BMW.

En dag, då på den tiden när jag fortfarande bodde hemma, så kom han förbi hemma hos mig, med sitt senaste köp. En 1991:as diamantsvart, BMW 535. Den såg kanske inte så mycket ut till världen, och enligt tidigare ägare så hade den haft nåt lätt vattenläckage men Daniel köpte den någorlunda billigt och det dröjde inte länge innan man ofta mötte honom på vägarna.
Och, jag vet inte riktigt hur han lyckades, men jag gillade verkligen den bilen. Jag gillade ljudet från den tre och en halvlitriga sexan, det där dova mullret. Jag gillade känslan att sjunka ner i de lite hårdare men ack så bekväma stolarna.
Och den gick som en dröm. Det spann om bakdäcken, trots dess till synes oerhörda bredder.

Daniel visade för mig, hur man endast med vridet kunde spinna med bakhjulen. Han rullade ut på asfalten och demonstrerade styrkan i motorn, genom att ställa sig på bromspedalen och genast började bakhjulen att tugga mot asfalten. Minns synen än idag, hur många år sedan det nu än är.
Jag gillade fronten på bilen. Den såg lite elak ut, med den där läppen och de runda lyktorna. Njurarna var lackade svarta, och inte lika uppträdande som gissningsvis..original?

En senare bekantskap i livet - Larse - fick mig på senare tid att även gilla en modell som hette E30. En mindre BMW, men fortfarande med de där kvalitéerna jag gillade.
Ungefär samma bekväma stolar. Ungefär samma layout på instrumentbrädan. Samma rödorangea instrumentbelysning, och de där stora, tydliga mätarna. Bakändan gav jag kanske inte så mycket för, men efter att ha sett bilder på en mörk E30 med angeleyesringar i fronten - så var jag såld på en sådan.
Skulle ha en. Men, en viss Volvo 240 med förgasarturbo kom i min väg..

Andra bilar som senare i livet har intresserat mig är till exempel, Saab 9-3 Turbo X, även kallad för "Black Turbo". Bara det sistnämnda ger mig ett rus som får nackhåren att resa sig..
Tidigare erfarenheter av Saab är modeller som till exempel Og900s, en icketurbo som min bror då ägde. Personligen tyckte jag att den gick väldigt fint på vägen, och det faktum att han körde ifrån mig på E45:an - eller 45:an som den då hette innan det blev en Europaväg - då jag rattade min Honda Civic med 1.5-litersmotorn, och tappert försökte ta mig förbi honom i en uppförsbacke - fick mig väl redan då att bilda mig en hemlig, positiv uppfattning om Saab.
På senare tid skaffade han sig en 9-3 2.0T, som jag personligen tyckte att den gick som ett strykjärn på vägen.
Att den dessutom hade den giftigaste fronten på marknaden i mitt tycke, gjorde mycket på det personliga intrycket.

Att då Saab kommer ut med en fyrhjulsdriven 9-3, som de döper till Black Turbo, i hyllning till en tidigare modell - fick i alla fall mig att tro att de var på väg åt rätt håll. Den hade ju allt!
I displayen stod det "Ready for take-off" innan man slog på tändningen. Den hade den rätta fronten, som dessutom var mörkare än de andra frontarna (någon får rätta mig om jag har fel för nu skriver jag bara ur minnet), och den hade fyrhjulsdrift från svenska Haldex, kombinerat med en turboladdad V6:a.
En drömbil i mitt tycke..även om bensinkontot inte hade tyckt detsamma..

Andra uppenbara drömbilar är till exempel Nissan Skyline GT-R. Vid R33:ans kaross hade Skyline-konceptet funnit sin form, och när R34:an kom ut så trodde i alla fall jag att den inte kunde bli läckrare. De runda baklyktorna. De diskreta kjolarna. Den diskreta fronten. Karossen, som original, lika gärna hade kunnat vara vilken bil som helst i ett parkeringsgarage, men ändå ruvade på något inombords som kunde skrämma många sportbilar på vilken bana som helst.
En så kallad sleeper i mina ögon.

Många håller säkert inte med och säger nu att den senaste GT-R:en är mycket finare, men jag vet faktiskt inte hur jag står i den frågan själv ännu.
Tror intresset för den får vara ett litet tag. Nog för att jag gillar den såklart - gillar den massor! - men det får gro lite grand i bakhuvudet så länge.
Lustigt nog så var det inte förrän filmen "2 Fast 2 Furious" kom ut, förrän jag fick upp intresset för R34:an. Personligen hade jag lika gärna kunnat sett den bilen utan de blåa ränderna och vingen baktill dock..men alla är vi olika, haha.

Toyota Supra MKIV är ju tal om ämnet, en annan favorit som jag fick upp intresset för när urfadern till Fast-filmerna; "The Fast and the Furious" kom ut i försäljningshyllorna. En film som jag inte fann intressant på varken bioaffischen eller de trailar som cirkulerade länge på Tv, inför biopremiären.
Men Det var Daniel som tipsade mig om filmen, och ihärdigt tjatade om att jag skulle se den. Minns att jag köpte den på VHS och..ja.

Resten är historia.