Jag skrattar idag när minnena tar en tillbaka till den där morgonen då inte mycket gick min väg. Eller ja. Beror ju såklart på hur man ser på saken förstås.
Men det är synd, att vissa minnen som i efterhand är positiva, till synes bleknar och blir svårare att komma ihåg, medans andra minnen som inte alls är lika positiva eller roliga - lever kvar djupt där inne och aldrig vill glömmas bort.

Denna morgon, som jag förhoppningsvis kommer ihåg, var en sommarmorgon. En lugn sådan. Hade jag skrivit en bok om ämnet, så hade det hela förmodligen börjat med texten "..det var en helt vanlig sommarmorgon. En morgon som alla andra..".

Frukosten var intagen. Iklädd Postenuniformen bestående av mörkblå t-shirt med ljusblåa ränder över axlarna, samt de mörkblåa byxorna med sidofickor och reflexränder nedtill, snörade jag på mig mina Reebokskor. Allt enligt rutinerna.
Det som dock inte hörde till rutinerna var att Bukens - registreringsnumret på min dåvarande mörkgråa Volvo 244 var ju som sagt BUK - motor, inte mådde hundraprocentigt.
Varför minns jag inte exakt idag. Hade nåt att göra med kamremmens inställning att göra.
Jag vet att tändningen stod fel, och jag kunde ju såklart inte med detta, och dem som kunde med det, hade inte tid. Så jag fick helt enkelt köra med en motor som inte bara spikade på lite högre varv, utan också drog lite extra bensin.
Detta var i och för sig inget problem i sig, om det inte hade varit för att bränslemätaren - tillsammans med temperaturmätaren - hade fallit offer för dödens käftar, och inte reagerade på varken hårda tilltal eller mjukare slag.

Hursomhelst. Bilturen startade från hemmet - som vid den här tiden verkligen var hemifrån, då jag inte hade flyttat till lägenhet ännu. Nu när man tänker efter så undrar man nästan vart tiden tar vägen..
Hursomhelst. Min 244 av 1985 års modell hade ditintills inte svikit mig ännu. Hade ungefärlig koll på hur mycket bränsle jag hade kvar, i och med att jag räknade ut det med trippmätaren, så vad kunde gå fel?
Färden gick i sakta - nåja - mak mot Krokom, via den härliga vägen över bland annat Litsnäset. Vägen var kurvig som en kvinnas konturer, och len som ett barns hud. Vägen var nästan inbjudande att ge lite extragas, men denna gång kunde jag inte. Många andra gånger hade jag struntat i allt och bara greppat ratten lite hårdare och stampat på gasen men inte nu. Denna gång ville jag mest bara komma fram till jobbet.

Väl passerat Litsnäset - som för övrigt är i stort sett en så kallad point of no return, det vill säga att man antingen får soppatorsk på fläcken, eller försöker ta sig till Krokom - så kom första händelsen med dunder och brak.
Temperaturmätaren ställde sig på topp. Vad i helvete?
Genast stannade jag vid vägkanten och stängde av, förväntandes av att det skulle börja osa upp ur springorna mellan motorhuven och framskärmarna. Tankarna gick i fullvarv och jag var redan inställd på att jag skulle bli ûbersen till jobbet. Nån var tvungen att komma och hämta mig, men hade jag ens nån täckning på telefonen här ute?
Men..inget hände framför mig.

Snabbt ryckte jag i spaken snett under rattstången och såg huven flexa upp. Inget bolmande. Ingenting. Så jag klev ur, och väl framme vid fronten var det inget motorrelaterat jag blev förvånad över - utan hellre att det satt en fågel i grillen..
En halvstor gulgrön fågel, med vingarna utspärrade, och ett ansikte instoppat mellan ribborna. Tvärdöd. Kaputt. En som definitivt klivit av scenen för gott.
Men ingen rök från motorn. En snabb undersökning resulterade dock i att en kabel till eller från generatorn - hur man nu säger - hängde bokstavligt talat på en skör tråd, och kom åt både det ena och det andra, därav anledningen till varför tempmätaren gick bersärk.
En snabb lindning av kabeln med lite svart eltejp - a lá MacGyver - och mätaren föll till botten igen. Åter igen missvisande i och för sig men..hellre det än att den stod i topp.
Hursomhelst. På vägen till jobbet var det.
Ner med huven med en duns, och sen iväg. När man äntligen accelererade iväg så var det dock med några oroande små hostningar och ryckningar. Hade jag..? Nej..så lite kan jag ju inte..eller?
Väl iväg igen så tog det inte länge innan jag konstaterade att jag faktiskt höll på att få soppatorsk. Bränslepumpen i tanken gnällde värre än någonsin, ett tydligt tecken på att den sög i sig mindre och mindre bränsle. Inte bra!
Det var helt plötsligt en kamp för att ta sig till jobbet. Det var jag - mot bilen.
Vem skulle vinna?

Fläkten stängdes av. Hastighetens sänktes till ett maximum av 75-80km/h i stället för 100, plus minus noll. Hade jag kunnat så hade ytterspeglarna vikts in i farten. Började utnyttja de få nedförsbackarna jag kunde. Allt för att jag skulle ta mig hela fram till jobbet. Hjärnan gick på högvarv inför vad som kommas skulle. Bakom mig, vid det här laget, hade jag tillryggalagt mig det mesta av sträckan, men än var det mycket kvar.
I en av dom sista byarna man rullar igenom - där det för övrigt är 50km/h en liten bit - kom jag med nästan skrikande däck, för jag vägrade sakta ner och sen accelerera.
Därifrån var det en bit nedförsbacke, som en grand finale hade en uppförsbacke, sen ett par kurvor och, som om det inte vore nog - en t-korsning till en större väg.
En korsning med Stopplikt.
Med svetten porlandes över pannan satsade jag allt på ett kort. Gasade lite extra i nedförsbacken och tog mig glädjande upp för uppförslutet. Vid det här laget så hade jag även lärt mig att bilen tycktes gå bättre i nedförslut än uppförslut, så, så länge jag hade fart i backen så skulle det ordna sig.
Korsningen blev ett risktagande. På vägen dit så vägdes för och nackdelar. Stanna, och förmodligen inte ta mig därifrån, eller - förlåt alla läsare - ignorera stopplikten och köra ut på vägen i alla fall?
Jag valde det senare alternativet. Detta - även om det förstås inte är något försvar för mina handlingar - eftersom det tursamt nog är bra sikt både uppåt längst den större vägen, och nedåt för den delen.
Lyckost mig så kom det ingen från något håll.
Här slappnade jag av en aning. Nu var det utförs nästan hela vägen till jobbet. Bara ett litet uppförslut kvar, samt en rondell och i och för sig ett lite värre uppförslut i och med att där är en bro. Men sen skulle jag nästan. Nästan vara framme!
Nervositeten kom självklart krypande tillbaka längst ryggraden igen..

Uppförslutet kom. Farten var god. Runt 100km/h, och sakta fallande. Motorn kändes någorlunda stabil och mitt sikte ställde in sig på rondellen. Som en gammal gubbe med skygglappar greppade jag ratten och formligen körde med skumpande däck över trottoarkanterna, nästan rakt igenom rondellen.
Det var ungefär här jag fick panik, när jag nu såg längre fram att i den absolut sista uppförsbacken - där det dessutom är staket på båda sidor och smala körbanor - var ett vägarbete på gång, i mitt körfält. En traktor stod och grävde, tillsammans med en grävmaskin..

Farten var någorlunda. Cirkulationsplatsen hade sinkat mig men inte tillräckligt. Det skulle gå bara ingen kom i mötande körfält.
Jag ville blunda och be, men höll i stället ihop händerna och bad för kung och fosterland att ingen skulle komma. Motorn började redan hacka och stånka. Det var så nära nu, låt ingen komma.
Men vad kommer, om inte en personbil från andra hållet..
Jag är tvungen att sakta in. Min tunga formar sig till oigenkännlighet och ur munnen kommer svordomar som en knappt visste existerade. Den oförstående, mötande bilen åker sakta förbi och jag slänger mig ut i mötande filen och fortsätter be att jag ska ta mig upp över krönet.
..Men icke.
Motorn ger upp med ett par hostningar. Lamporna tänds i instrumentpanelen och jag skriker. Fullständigt vrålar.
Mitt jobb ligger bakom krönet. En bensinmack ligger bakom krönet och lite till!

Bilen börjar rulla bakåt, och i det svaga vinet från gummidäcken så svänger jag in så att säga bakom vägarbetet igen. Det måste ha varit en underlig syn för vägarbetarna, för mannen i grävmaskinen tittar länge på mig, för att sedan kliva ur och gå fram till sidan av min bil.
Med strömmen fortfarande påslagen vevar jag ner rutan med ett gnisslande.
"- Har du problem?", frågar mannen i reflexvästen.
Jag suckade och förklarade läget. Jag hade så nära till jobbet att jag praktiskt taget kunde spotta dit, men att det var soppatorsk i bilen. Jag hade kört över två och en halv mil och så blir man stående här!
Han tittade då bortåt krönet till, som att han såg macken framför sig. Räknade ut det ena och det andra, och frågade mig sedan om jag ville ha bärgning över krönet.
Självklart ville jag ha det. Över allt här i världen, ja! Så han letade fram en lång, grov, rasslande kätting som han häktade fast i min krok framtill under kofångaren och gick sedan iväg till sin grävmaskin och satte fast andra änden i en krok ute på dess, ja. Rumpa.
Jag tittade på honom förvånat. Tankarna snurrade. Jag fick hjälp!

Grävmaskinen vaknade till liv, och larvfötterna började sakta röra på sig. Med ett tvärt ryck följde så jag och Volvon efter. Vi svängde ut, åter igen på den mötande körbanan, och synen måste ha varit skrattretande för dem som eventuellt såg oss.
En stor grävmaskin med en stor arm och skopa framtill, med en Volvo 244 i släptåg i en kätting..
Och med ens var vi uppe på krönet.
Den otroligt vänlige herren tog lös kättingen, och jag bara gapade. Frågade såklart om han ville ha nåt för besväret men icke! Han var bara glad att kunna hjälpa till.
"Välkommen till Norrland", hann jag tänka medans hans väldiga maskin vände helt om och med gnisslande larvfötter körde runt och in bakom mig. Med den långa armen och dess skopa i änden, puttade han sedan till mig försiktigt - förmodligen med en kunskap som bara en ytterst van grävskopeförare besitter - på dragkroken, så att jag började rulla ner för backen.

Tjutande av glädje kunde jag då välja mellan att antingen svänga in vänster till jobbet, eller fortsätta rulla och kanske - men bara kanske - ha fart nog att ta mig in hela vägen in på macken längre fram.
Slutade med att jag valde att svänga in till jobbet.
Något försenad, men snacka om att man hade nåt att berätta för kollegorna när man väl kom innanför dörrarna..