"Gillar du stora rattar? - Kör buss"
- Citerat från en dekal man - än idag? - kan köpa från tex Hobbex.





Minns knappt när intresset kom. Som mycket annat här i världen, så kom intresset för dem så att säga smygandes. Helt plötsligt fanns dem bara där framför en.
Jag har länge gillat dem, stora som små. Det är ju trots allt inte storleken som spelar roll, även om många hävdar motsatsen.
Själv vill jag ha dem naturliga, så att säga. Inget krimskrams eller blingbling. Naturliga, och riktiga så de ligger bra i händerna när man greppar dem, ömsom smeker dem.
Nyare diton är oftast designade i efterhand, och det får dem bara att - visserligen se trevligt flashiga ut - men också onaturligt snygga. Tillsnidade. Och det gillar jag inte.
Nej, då föredrar jag nästan hellre äldre modeller än nyare diton. De av lite smalare sorterna, så man riktigt når runt med fingrarna. Att de inte innehar det serdemera mjuka innehållet, gör mig inte så mycket. Huvudsaken de känns rätt i händerna, och tillfredställer behoven.

Det var med den första - eller ska man vara noga så var det med den andra 240:in, då den första var den blåa jag knappt hann äga innan den blev bortbytt - jag fick upp intresset för sportrattar. Eller ja, rattar över huvudtaget egentligen.
Det var nåt speciellt med dem. De innebar något, så mycket mer än bara nåt man håller i och styr, för att kunna ta sig runt i kurvorna.
Till min andra 240 - det vill säga "Buken" även kallad - så köpte jag mig en begagnad, och väl insliten Luisiratt, av den större modellen. Visste att det fanns mindre, men själv har jag alltid på nåt underligt vis, känt att det hade varit bäst med lite större diton. Kanske inte originalstorleken, - för vem vill ha det? - men något under det.

Det var under den tiden den bilen var i min ägo, jag även fick upp intresset för R-sport, och dess betydelse. Inte nog med att jag visste att Volvo länge hade krigat ute i skogarna - och fortfarande gör det än idag - men att de dessutom hade gnuggat plåt med bilar på bana, såsom BMW:er, Rovers, Fordar och Jaguarer, visste jag inte.
Och ordet R-sport, fick något i mitt att vakna till liv. R-sport för mig blev något stort. Något nästan heligt. Kanske inget jag direkt ber till innan jag går och lägger mig, men något man ser upp till. Lite som en hjälte som gått i pension ungefär.

Dagens Polestar vet jag inte så himla mycket om egentligen. De gör säkert ett bra jobb med allt de gör. (De nya, polestarblåa S60 T6 AWD:erna kan jag till exempel börja dregla över..)
Men att sitta och läsa på om gårddagens bravader om vad R-sport gjorde för Volvo och dess bilar som smiskades på bana - det är ett sant nöje.
Kanske inte för alla, kanske inte för många ens - men för mig är det ett intressant nöje.

En ratt för mig skall - om vi ska prata i en bil där man tar ut svängarna lite och eventuellt har lite kul och inte bara söndagsåker - så skall ratten vara greppvänlig, och vänlig till händerna. De ska dessutom vara runda, så att man har full kontroll i alla lägen.
Och de får dessutom, gärna vara spartanska. Inget superduperflexhej med trehundra knappar som bland annat sköter en expressomaskin. Nej, en ratt skall ha en tuta - och det är allt.

Nog för att jag acceptera att allt nyare bilar har allt fler knappar på sina rattar - pappas nya V50 har bland annat knappar för stereon - men då ska man ju även ta till beräkningarna att en V50 kör man inte annat än snällt, eller långväga.
Man leker inte ute på skogsvägar med den. Man sladdar inte över huvudtaget. Den är varken gjord för det, eller ett objekt man ens tänker tanken i att man ska prova få upp ett ställ med den..men vad vet jag. Andra kanske tänker tanken..

Hursomhelst. Så. Min poäng med denna blogg; en dröm jag länge - mycket länge - har burit på är att i min ägo ha en R-sportratt. Och det finns ju några sådana modeller, och egentligen dom flesta av modellerna har jag sneglat på.
Vissa dyrare än andra, men en jag verkligen har haft ögonen på är den helsvarta, treekrade med ett enkelt emblem "R-sport" på tutknappen.
Inget extra krimskrams. Inga krusiduller. Bara en kringa, tre ekrar och en liten kudde i mitten, där en rund knapp huserar.
Men varenda en man har nappat på, har antingen blivit sålda långt innan jag ens har hunnit svara på annonserna (läs Blocket och Tradera) eller gått upp i pris (läs Tradera) så mycket att jag inte har haft råd.

Svarade dock på en annons för ett tag sedan, utan några förhoppningar om svar. Annonsen i sig verkade lite skum. Namnet på personen fanns inte, och enda tillvägasättet för kontakt var via mail.
Och tro det eller ej, men jag fick ett svar tillbaka, i form utav ett telefonsamtal med hemligt nummer. En äldre herre presenterade sig och berättade om att jag hade svarat på hans annons, och jag hade tur. Han hade nämligen redan en köpare på ratten - en norrman - men han hade tydligen dragit sig ur i sista stund och åkt till Bulgarien av alla ställen. Så han hade ringt ett nummer av alla han hade fått, och jag var den han råkade ringa.
Nåväl. Jag nappade - han lät som han kunde det han pratade om och jag är ju som vanligt alldeles för godtrogen - så jag betalade snabbt över summan på hans konto och väntade.
Och väntade.
Efter nästan en halv vecka och inget hade hörts så började jag tro att jag hade blivit blåst på konfekten. Ingen ratt och inget paketet. Fan vad dum jag är!
Men..så fick jag ett svar på ett mail jag skickat - via den fortfarande aktiva annonsen - i tron om att jag blivit lurad, med förklaringen att han skulle höra av sig så fort han sett pengarna på kontot, vilket faktiskt inträffade bara någon dag senare.
Plötsligt trillade det in ett kollinummer och resten är historia.

Ratten är min!