Jag kommer ihåg när jag som barn var så förtjust i mjölkbilen som varannan dag, vecka efter vecka, år efter år, kom och dundrade in i byn och hälsade på hos våra grannar, vars kor hade producerat nåt jag än idag som tjugosjuåring tycker är godare än alkohol - mjölk.
Då, på den tiden var det ju NNP som var draperat på sidorna av den väldiga aluminiumtanken, och inte visste man mycket om NNP på den tiden, när detta blev uppköpt av Milko.
Men så kom ju den där dagen när även Milko var tvungen att ge sig. Allt var mörkt och bönderna kände sig sågade vid knäna, så lite dom fick för sin mjölk.

Det var inte förrän Arla köpte upp Milko, och texterna på mjölkbilarna byttes till de nyare loggorna, förrän jag började insé att Milko var på väg att försvinna. På nätterna och dom tidigare morgnarna så brukar jag möta ett par mjölkbilar med helvita hyttar och långa, slanka aluminiumtankar.
Och ja, för mig har ju ändå Milko varit något slags företag som man har vuxit upp med. Allt gick så fort, så hastigt och lustigt att en viss person fick slänga på sig kodräkten igen och spexa lite.

Sen om det blev så himla mycket bättre med Arla vete sjutton. Men filmen blev i alla fall lite smålustig förhoppningsvis.

Resultatet, ja det är här nedanför;