Det hade egentligen inte slagit mig, tro det eller ej. Allt flöt på som vanligt. Visst, man tänkte ju på det. Saknaden finns ju där fortfarande, dag in och dag ut, vecka efter vecka. Men det är som att man inte riktigt får sig en tidsuppfattning när känslorna åker omkring som i en bergochdalbana, och man kan i ena stunden vara - tro det eller ej för att vara jag - genuint lycklig, medans man i andra stunden kan sjunka ner i något sorts träsk av deppighet och sorgsenhet.
Jag var hemma hos pappa och för dagen höll jag och Oskar på med Mazdan. Vi hade kommit långt den där dagen. Vi var riktigt glada över framgångarna, och vad vi hade framför oss.
Vi gjorde ett slut för dagen, jag gick in till pappa och sa adjö och den vanliga hederliga visan med eftersnack och att vi helt enkelt får se vilken dag jag kommer tillbaka igen.
Väl ute igen så kom pappa plötsligt ut på trappen efter mig, och berättade att det den här månaden var ett år sedan mamma åkte in på sjukhuset och aldrig mer kom tillbaka.

Det var den här månaden - för ett år sedan - då mamma inte längre tog sig upp ur sängen och verkligen insåg att något var fel. Sträckning eller ryggskott i all ära, men detta var någonting helt annat. Frågan var vad?
Fyra veckor på sjukhuset, och sedan var hon borta.

Ibland är det som att tiden har stått still. Det ser nästan likadant ut i mammas gamla hobbyrum, som det gjorde när hon för sista gången lämnade det. Grejer överallt. Småprylar, stora prylar. Ett organiserat kaos, som hon skulle ha kallat det.
Men samtidigt har där hänt en massa också.
Mazdan har på något vis gått från att vara färdig för skroten, till att bli en riktig guldklimp. Många överraskas över den nya färgen och hur långt jag har kommit. Jag säger jag. Vi, måste jag ju säga, för utan många runt omkring mig, skulle jag knappast ha kommit så långt som Mazdan ändå har kommit.
Men utan mammas stöd som jag en gång i tiden, hade projektet kanske aldrig kommit igång över huvudtaget.
Mina kunskaper inom bilar över huvudtaget, var ringa och tafatta. Måhända det var så att jag visste hur man bytte tändstift men där fanns inte en hum om hur man lagade rost eller gjorde underarbete inför en omlackering.
Jag visste inte hur man la body eller egentligen lackade med sprayburk över huvudtaget. Visst hade man provat då man hade "Buken", men det var ingenting jämfört med vad man hade framför sig, där han stod på gräsmattan och såg allmänt...risig ut.

Det är på grund utav detta jag har börjat fundera på något speciellt i, ja inte bara hennes ära utan även farfars. Det är ju trots allt i grund och botten farfar jag också har att tacka för, ty det var ju han som köpte bilen - ny - den där gången för många år sedan.
Många gånger har man fått höra om historien - från min far - som var med sin far, min farfar, och var förbi Mazdaåterförsäljaren i stan och tittade på denna bil.
Min far ville egentligen att farfar skulle köpa sig en blå, men någon sådan fanns inte på lagret utan var tvungen att beställas, något som skulle ta ett par veckor.
"- Ääääh, jag tar den här..", hade då farfar sagt med barsk röst, och pekat på just den Mazdan jag idag försöker vårda så ömt jag bara kan.

Det jag tänker på är att jag funderar på att "dekaltrimma" bilen. Inte för mycket såklart, utan lagomt och diskret. På de bakre sidorutorna, nu pratar vi i nederkant av dessa, har jag tänkt att jag skall ha ett par diskreta texter i stil med "Dedikerad mamma" på ena fönstret och "Dedikerad farfar" på andra fönstret.
Hur skulle det passa tro?
Eller skall jag ha någon annan text. Hm. Det tål att tänkas på. Det enda jag vet är att jag verkligen vill hedra dem båda på något sätt. Mamma för att hon alltid ställde upp för mig, även fast vi båda hade mycket emot oss. Hon, inte bara sin sjukdom som till sist även bragde henne om livet, men också pappa som i början var väldigt skeptisk till att jag över huvudtaget skulle få liv i Mazdan.
Idag är det förstås andra toner. Helt andra, vilket är ganska kul i sig. Tro det eller ej, men han har till och med börjat prata om att "han skulle också ha haft nåt litet projekt och pysslat med på gamla dagar", och det är stort för att vara honom!

Men ja. Vi får se. Den här månaden..är speciell. Den är tung. Så otroligt tung, och den första September kommer bli en av dom tyngsta dagarna.
Årsdagen.