"Stopp", formar min tunga, och låter mina lungor andas ut. Allt blir tyst i vad som känns som en halvtimme, eller varför inte en evighet - när det i själva verket säkert bara var ett par sekunder.
Hennes vita, slanka ben mejslade runt min höft och jäms mina ben. Hennes djupa förföriska navel i ansiktshöjd, med en lätt guppande tillhörande mage.
Axlarna tappade höjd medans hon satt där i sina underkläder, som hon minutrarna innan hade i en förförisk dans dansat sig ned till, och hennes tidigare glada ögon började i stället blixtra.
"Vad sa du?"
Och ja, vad fan sa jag? Vart kom det ordet ifrån? Hjärnan började skrika "fortsätt, fortsätt!" men orden kom inte ur munnen, hur mycket dom än ville och försökte.
Några minuter efter det var jag utslängd.

Ibland känner jag mig lite som Julius Benedict ur filmen "Twins". Rollen som Arnold Schwarzenegger spelar, bortsett från att jag varken har så mycket muskler eller dialekt som honom, eller för den delen längden i kroppen eller..hursomhelst.
Grejen med Julius är att han är född och uppvuxen på en ö där han bara träffat ett fåtal personer, och i stort sett levt ett perfekt liv med dom perfekta människorna.
Min uppväxt var förvisso kanske inte perfekt, eller ens med dom perfekta människorna runt omkring mig, men i och med att man bodde på ett faktiskt berg, en bra bit utanför stan så finns det vissa likheter mellan den Lars som sitter och skriver denna text, och Julius, bortsett från ovannämnda trivialiteter..

När Julius insåg att han hade en bror där ute och helt sonika begav sig ut efter honom, så fick han möta en helt annan värld än den han var van vid. Jag har förvisso en bror jag också, men när jag flyttade hemifrån hade jag aldrig haft ett riktigt förhållande, inte ens kysst en flicka på riktigt och alla värderingar och tankegångar man hade om rätt och fel, kändes missanpassat så fort man tog sitt pickpack och flyttade in till stan.
Det var som att lägga ett pussel av träbitar där bitarna plötsligt inte passade. Dom såg kanske likadana ut vid en första blick, men passade inte när man försökte lägga ihop dem.
Trä är dock bräckligt, och med tillräckligt mycket vilja så gled bitarna ner på plats i alla fall till slut.
Men vad blir problemet när man lägger ett pussel fel?
Jo, motivet blir missvisande.

När jag flyttade hemifrån så hade jag en liten, röd Honda Civic av 1989 års modell. Mina kunskaper var mycket ringa, och egentligen sträckte dom väl sig till att jag kunde skifta sommardäck till vinterdäck och vice verca, samt det allra nödvändigaste som att byta tändstift, olja och oljefilter. Men bortom det - ett stort frågetecken.
Själv var jag väldigt nöjd med bilen, men efter att filmen The Fast and the Furious hade kommit ut och den fullkomliga vågen av att göra om alla bilarna - och särskilt japanska bilar - så var man såklart själv öppen för förslag, om än lite skeptisk till dom allra största grejerna.
En god vän tyckte det var synd att det var en 89:as och inte en 88:as. Varför kunde jag inte riktigt klura ut själv, men efter att ha frågat så var svaret att det på en 88:as var lagligt att köra utan en fungerande katalysator.
Varför detta var negativt var något jag serdemera grubblade vidare på i många månader till.

Med tiden började man titta på bilen på ett annat sätt än bara ett transportsätt. Minns bland annat när jag fullkomligt blängde på fläktskyddet och fläktbladen och tyckte att det skulle se så mycket snyggare ut om man lackade om dem.
Sagt och gjort, med farsans verktyg så fick man sakta och säkert, med tålamod och envishet, lära sig vad som skulle löst för att först skyddet skulle lossna och sen fläktbladen, för det var ju inte bara ett par skruvar och sen var allt löst.
Och bra blev det, minns jag. Funkade gjorde fläkten dessutom, även efter att jag hade varit där och pillat..

Men än idag känner jag mig som en nykomling, och kommer förmodligen - oavsett hur mycket information jag än sväljer och hur mycket jag än lär mig - alltid känna mig som en nybörjare. En som förmodligen torde hålla på med annat, men som jag själv inte vet vad det skulle vara.
Meta fisk?
Jag har bytt fjädrar och bakre stötdämpare på en Volvo 240. Bytt hjullager fram på V70:in. Har legat under Mazdan och slipat gammal underredsmassa och lagt på ny. Har byggt ljud, extraljus, lackat, slipat, mattat ner, putsat, skrikigt och blött blod - men jag kommer alltid känna mig som en novis.
Mycket är tack vare vänner och bekanta. Ni vet vilka ni är. Utan många av er där ute - även er här på Garaget - så hade mycket utav detta aldrig blivit gjort. Mycket hade aldrig ens blivit uttänkt eller planerat, ännu mindre utfört.

Jag är den jag är, och det är svårt att komma ifrån. En sorts Julius Benedict som inser att där finns en värld utanför den man länge har förhållit sig till och bestämt sig för att utforska på alla dess vis. Allt går inte som planerat. Det är det sällan något som gör.
Jag sårar människor i min omgivning, nåt som förmodligen gör ondare i min kropp än motpartens. Om folk visste hur jävla besinningslöst ont det kan göra i min kropp, och vad jag ibland är villig att göra för att det onda skall sluta, så skulle vissa förmodligen bli rädda för att ens ha kontakt med mig.
Jag vill aldrig såra någon.
Lika lite som jag en gång i tiden sårade en av mina bästa vänner för vad som känns som hundra år sedan - när det egentligen är bara runt tolv - sårar jag än idag människor genom mitt handlande.
Hon jag sårade för ungefär tolv år sedan, hade gjort sig fin för min skull. Jag vet det idag. Skall inte ge alla detaljer förstås, men idag vet jag så mycket mer än vad jag gjorde då.
Hatar verkligen att såra.

När jag var yngre så gick det ett barnprogram/ungdomsprogram på Tv som hette Hjärnkontoret. Vet inte om det går nu, men på min tid så var det ett ordspråk som etsade sig fast på hjärnan när man tittade på det programmet.
"Frågar man ingenting, får man ingenting veta", var nåt dom alltid sa i förmodligen vartenda avsnitt. Och därför, är det nåt jag undrar så frågar jag om det.

Det är därför inget jag hymlar med när jag frågar om hjälp till exempelvis mina bilar. Oskar - Mervolic - här på Garaget, har och är till en stor hjälp. Dels har vi gjort mycket tillsammans när det gäller hopmonteringen av Mazdan, men också en hel del på V70:in.
Daniel hjälpte mig mycket när det gällde Hondan minns jag. Avgassystemet fick han byta till ett så kallat sportsystem. Helljusreläet brann upp för mig och detta var det Daniel fick ge sig på den där kvällen när det var lite halvbråttom.
Helljusreläet som för övrigt satt så illa till att han fick ligga upp och ned i golvbrunnen på förarsidan, med huvudet mot pedalerna och fötterna upp i luften, för att över huvudtaget kunna arbeta med mig som langare av verktyg och diverse.
Daniel var även den som gav mig oerhört bra och goda råd om både bilar och livet. Han gav mig massor under den tiden vi umgicks mer eller mindre varje dag/kväll/natt, och för det är jag evigt tacksam.

Mycket blev annorlunda dock när jag flyttade hemifrån. Jag och Daniel mer eller mindre slutade umgås i och med att det inte var lika lätt för mig att bara ta mig ner på byn och ner till hans garage där vi långt in på småtimmarna skojade med varandra och hittade på hyss.
Än idag är vi förstås vänner, men på ett annat sätt.

Men likt Julius i "Twins", som levt i sin bubbla och sina värderingar och finner att världen är helt annorlunda jämfört med vad han var van vid, så sitter jag i ungefär samma sits.
I min värld där jag har vuxit upp skall man vara snäll, värdig, omtänksam och ha vördnad för kvinnan. Det är oskrivna och outtalade regler, men man ska bry sig om varandra och sitter en vän, oavsett kön, i knipa så är det en självklarhet att man ska hjälpa till så mycket man bara kan, även om man just då kanske inte råkar ha lust.
Det är svårt att förklara, lika svårt som det är för en själv att förstå men ibland känns det som att man är en utdöende art som hellre hör hemma på ett museum, eller varför inte i ett annat århundrande än här och nu.

Man behöver inte titta långt för att se att världen är annorlunda än den man trodde man föddes till. Se bara på här på sajten, Garaget.org, till exempel.
Nu talar jag inte för alla, men vissa killar här är - förlåt mina ordval - tamefan pinsamma i sina sätt att ta sig fram i både språk och sätt.
Internet har den stora fördelen att det är en mindre press än i det verkliga livet. Man har inte den där ögonkontakten som antingen kan bli alldeles underbar, eller alldeles otroligt pinsam om det blir fel, när man väl står där och skall ha en diskussion.
Tro mig, jag har upplevt båda delarna så jag vet hur det känns.
Men bara för att internet och framför allt Garaget.org är en sajt för alla, så är det inte fritt fram för finniga tonåringar med nytagna körkort att slänga iväg ett - eller tio - snuskiga förslag i tjejers PM-inkorgar.
Det finns nåt som heter vett och etikett!

I min värld - som inte behöver vara den rätta men så här är det för mig - så kan en första kontakt vara en lättsam, ej inriktad men gärna lite underfundig och artig kommentar på exempelvis en bild hos någon man fattar tycke för.
Får man ett gensvar, ge ett lättsamt tillbaka. Man börjar inte med ett PM direkt, men känner man att man har diskuterat länge om ett ämne, så fråga om man ska styra över diskussionen dit i stället. Som sagt, i min värld skadar det aldrig att fråga, för man kan inte få mer än ett nej i värsta fall.
Och, ett nej är alltid ett nej. Oavsett vad det än gäller.

Men nog om det. Vart jag försöker komma till är att jag inte är som alla andra. Långt ifrån alla andra. När någon säger "jag är inte som alla andra", så är dom inte ens i närheten av hur långt ifrån jag är som, ja, alla andra.
På nätterna när jag springer i trapporna och ser mig själv i spegelbilden i alla dom fönsterrutor jag svischar förbi, så ser jag ett svart hölster på vänsterbenet, vars SIG Sauer P228:as - eller möjligtvis P225:ans - svarta kolv är synlig.
Svarta tjocka band med rejäla spännen runt benet, för stabilitetens skull.
I mina fantasier som sprudlar varje natt så ser jag hur den tunga svarta västen med alla stora fickor, följsamt följer med kroppen när jag arbetar mig upp, och ned, upp och ned för trapporna.
Ibland kröker sig mina händer och fingrar utan att jag ens tänker på det, som att jag även vandrar omkring med en automatkarbin av märket Heckler & Koch MP5 i nävarna. Ibland höjs mina händer och jag går framåt, beredd på strid.
En strid jag aldrig kommer att uppleva.
Utomhus kan jag se timmerbilar rulla förbi i sakta mak ute på exempelvis Genvägen, och långtradarna är så långa att de påminner lite om överljudsjaktplan. Gällande planen så ser man dem först, för att sedan höra ljudet.
Med timmerbilarna så hör man det mullrande ljudet framtill, och medans den passerar och man i marken känner att det vibrerar, så hör man även dom efterföljande ljuden av skramlade spännband och diverse som hänger på vagnarna.
Jag ser på dessa mäktiga maskiner, och ser mig själv köra dem. Hur jag med van hand sitter avslappnad i förarstolen och räknar ut vad det nu än är man behöver räkna ut när man har det till yrket att frakta timmer, eller vad det nu är man har där bak.

När jag gick i gymnasiet så åkte jag en gång och hälsade på en klasskompis. Vägen dit var lång, och i och med att jag då ännu inte hade tagit körkortet så blev det bussen som fick ta mig till henne.
Och det lustiga med den dagen var att det var inte - ursäkta om jag säger detta - träffen med henne jag idag tänker tillbaka på, utan det var busschauffören och hans sätt att köra, på vägen till Stugun.
Chauffören, en lång och jänglig herre med mustasch, körde bussen på ett närmast magiskt sätt. Som jag då så ofta gjorde så satt jag näst längst fram - första platserna är ju som bekant till för de handikappade - men jag hade ändock god sikt över förarplatsen, och kunde därför också notera hur otroligt duktig han var på att framföra sitt fordon.
Fortfarande inne i stan, när låten "Electric" med gruppen Melody Club drog igång på radion, så var det som att han dansade, sittandes på förarplatsen tillsammans med låten, samtidigt som han styrde med den väldiga ratten, kopplade, gasade och stampade takten - allt på samma gång.
Samtidigt som beaten rullade så tajmade han in det med blinkerssignalerna, och han var för ovanlighetens skull skötsam med växellådan, som i denna buss var manuell.
Väl framme i Stugun var det nära att jag inte ens klev av, för jag ville egentligen inte. Chauffören var för bra på att köra för att jag skulle kliva av..men till slut gjorde jag det i alla fall.

Jag kommer aldrig att köra buss. Kommer aldrig heller att köra timmerbil eller lastbil. Får inte ens köra en taxi. Kommer därför aldrig heller bli en Polis, även om det var lite väl högt flygande att även drömma om Pikéten, såsom jag har gjort sen mycket länge.
Att jag idag är gift är nåt som förvånar mig lite av och till. Hur sjutton gick det till? Många gånger har jag tänkt att där kanske finns nåt sorts system för hur det hela är uttänkt. Att man har haft ett helvete i skolan, så det var helt enkelt dags för mig att få lite tur i livet och åtmindstone finna mig en kvinna jag vill leva resten av mitt liv med.
Men inte mer än så, säger någon regel, oskriven och osagd även den.

[i]"Man lär sig så länge man lever"[i], brukar det sägas.
Frågan är om jag någonsin kommer lära mig om hur känslor fungerar, eller för den delen om hur fordon fungerar..den som lever får se!