Det är det bästa med garaget´s blogg, speciellt de personliga.

Här kan jag skriva precis hur jag känner och tycker utan att man får ett sms eller utan att någon skickar ett PM.

Jag hatar mig själv. Jag hatar han. Jag hata den och jag hatar det!

Mest av allt hatar jag mig själv för att jag låter mig själv komma ner till denna punkt jag är nere på.
Att komma så långt ner i skiten innan jag behagar att komma upp.. Det är precis som jag vill vara där nere för jag låter alltid det ske.

Denna personen jag har varit nu den senaste tiden, pch den jag var året innan jag träffa han och den jag blev efter det tog slut, den är inte jag! Det är inte jag !!!

Jag får kanske acceptera att detta är mitt nya jag?

Jag ljuger, jag hatar, jag avskyr, jag gråter, jag sårar, jag är ego och jag hatar lite till.

Jag säger sånt som inte har hänt för att han skulle må dåligt. Bara för han fick mig att må dåligt så ville jag att han skulle må dåligt.

Jag gör saker för att skydda mig själv men jag sårar mig själv och andra ändå.

Jag är inte denna personen!

Jag är en bra tjej, med ett stort hjärta och som alltid är glad.

Nu är jag en tjej med, litet, trasigt hjärta och som alltid gråter.
Jag gråter mig till sömns var kväll. Men på grund av vad?

För att en kille som har sårat mig så djupt inte vill ha mig?
För att saker och ting inte går som jag vill?
För att jag har blivit tjock?

Dessa sakerna hade jag bara skrattat åt för något år sen. Nu gråter jag för det.

Kommer man någon gång ur en depression? Finns den alltid kvar?
Eller den kommer ligga kvar hela livet men bryter bara ut lite då och då?

Min psykolog är bra men det känns inte som det hjälper. Även om det nog gör det.

Jag är så arg på den som har gett mig detta. Så arg på att ha blivit sårad så av en kille. Så arg för att jag har låtit mig själv gräva ner mig så här.

Så arg, så arg!

Jag mår inte bra. Nej, jag vet det.