Likt en vingklippt Boeing B-17E Flying Fortress med fyra, skrikande Pratt & Whitney-motorer, svischar vi fram i en luft som är fylld till bredden med öronbedövande smällar och explosioner. Eldflammor stryker längst flygplanskroppens tunna, nitade skrov, där tunna metallvajrar innanför ivrigt dras fram och tillbaka i sin jakt på att stabilisera rodren.

Luften kan ibland verka vara harmlös, men i dom vackraste molnen kan dom farligaste fällorna lura, och det är många gånger vårt plan har varit på väg ner mot backen, i en slutlig och dödlig spinn där inget hade lämnats till ödet efteråt.

Marika och jag är båda piloterna över vårt öde. Vi kämpar tillsammans, även fast vi ibland tittar på varandra och funderar på varför det är så galet det vi har framför oss.
Alla turerna med våra jobb. Vår framtid. Livet. Allt är som en bergochdalbana i luften där både det ena och det andra sker, med eller utan vår vilja.

Vårt plan dundrar vidare mot horisonten. Ena vingen börjar vibrera och skakningarna är så illa att det nästan sänker oss. Ena motorn fattar eld och med ett illavarslande skrik från uppbrunna hjullager så stannar proppellern abrupt.
Skakningarna slutade förvisso, men när motorn till slut lossnar och faller mot backen så faller vi tillsammans. Marika och jag får kämpa med spakarna för att över huvudtaget behålla lite luft under oss.

Vi har för mycket framför oss för att sänkas nu. Vi tittar på varandra, synar varandras blickar och andas ut, ty innerst inne inom oss vet vi att så länge vi har varandra, så kommer allt att ordna sig.
Men vägen dit är lång och krokig.
Vem vet om vårt plan ens håller hela vägen dit. Men.
Det ska krävas mycket mer än så här, innan det blir fullständigt nedskjutet.