Många efterfrågar en kul bil. Kul. Rolig. Jag har svårt att relatera till detta, eller så är jag bortskämd. Någon skrev nyss att en bil "med 200 hästar inte är kul, den jag hade hade 270hk och den var bara kul i någon dag." Ja typ nåt sånt. Jag skulle vilja öppna era ögon. De verkar igensydda med kevlar och spindelväv, för ni kan fan inte se ett skit.

Den senaste tiden har jag haft förmånen att vid flera tillfällen få provköra en Mustang med 425 hästar. Ja, den tryckte på ganska bra, 0 till 100 på sådär 4-5 sekunder och visst, det var "kul". Lite skramligt, oputsat och grovt men "kul". I 2km. Sedan tröttnade jag.

Sedan tog jag en rejäl tur i en Lexus GS450h, en bil med på pappret 345hk och en acceleration på runt 5,5s till 100km/h. Den biten kändes ganska loj. Trycket mellan 100-150 var betydligt roligare eller mer "kul". Men samtidigt så skakar man av sig det ganska fort. Visst. Det funkar. Kraft, tryck... Gas och allt det där. En massa skum utrustning har den emellertid, det erkännes. Man kan gå in i menyer och ställa in olika parametrar beroende på hur "kul" man vill ha det. Gud vad kul det är att blippa igenom menyer för att optimera något man inte ens vet vad det betyder.

Men sedan händer det som få verkar förstå. Kanske för att det är få förunnat. Min Austin Seven har sisådär 15 hästar. Kanske 20. Kanske rent av 25 om man vågar varva även om den tvålagrade vevaxeln lätt kan gå av i dessa hiskeliga varvtal över 4500. När man i den lilla aluminiumkarossen då passerar 80km/h i läderhuva, silkeshalsduk och med Spitfire-glasögon så förstår man. När de vita knogarna runt den hampalindade ratten och den fokuserade blicken hoppas att allt ska hålla, då har man kul.

Tro mig pojkar, ni har inte en aning om vad en "kul bil" är för något.