Ett bra tag satt jag faktiskt här och funderade på om något av värde alls har inträffat det här året. Menar, har fortfarande samma jobb, samma lägenhet och kör fortfarande en Volvo till vardags.
Men faktiskt, så har saker skett.

Tal om Volvon så rullar vi ju inte längre runt i en V70. Efter noga överväganden så har den helt enkelt gjort sitt och ska fortfarande säljas vidare. Visst, det krävs - särskilt inte för en som är kunnig och har lite så kallat "jävlaranamma" - så mycket för att den åter skall bli redo för att brukas på vägarna, men detta får någon annan helt enkelt välja att göra.
Det är slut nu. Vår gemensamma resa är över, men vi har också haft en underbar tid tillsammans, och det kommer för alltid att värderas högt.
Säg alla resor vi gjort.
Den har fraktat oss till och från Sundsvall vem vet hur många gånger. Vi har varit över till Norge och otaliga resor ner till Stockholm, men också till Lycksele och så långt söderut som Göteborg, och trots problem med olje som vattenläckage - mycket pga tidigare ägares inklusive undertecknads brist på uppmärksamhet - så har det ändå tuffats på.
Under en brännande hetta så AC:n inte orkat med, och i minus trettiofem grader.
I snöoväder och blåst, till rena monsunregnfallen.
Skuffen har varit lastad med allt från dagligvaror från affären till varor från IKEA och loppisar. Det största och mest skrymmande som vi någonsin fraktade blev nog de två fullstora bokhyllorna, som precis gick in så bakluckan kunde stängas. Fick visserligen koppla med stortån men det gick!
Kommer verkligen sakna den.

Idag rullar vi omkring i en 244 GL anno 1983. Det är sannerligen ett stort steg bakåt i utvecklingen att gå från V70 - om än att det var av första generationen V70 - till att gå tillbaka till en 244. Men också en förbannat mycket charm.
Kantigheten, rulltendensen åt sidorna. Den lätta styrningen och bristen på alla elektroniska hjälpmedel.
Svårast har väl hittills varit att lära sig igen att man inte längre har fyrhjulsdrift i backarna..jisses säger jag bara!
Blev stående för ett tag sedan i en lätt uppförsbacke efter att kön framför mig var tvungen att stanna inför en fullproppad cirkulationsplats. Jajamensan, alla bilar framför mig kunde sedan fortsätta medan undertecknad blev kvar på platsen, slirandes med ena bakhjulet.
Mitt i morgonrusningen.
Tur bilen har charm. Och bakhjulsdrift.

På det mer personliga planet så har där också hänt en del. Till ytan kanske det inte ser så stort ut, men efter att ha skrivit snart femhundra sidor på min bok, där mycket tro det eller ej ännu återstår, så har mycket självrannsakan förekommit. Var och varannan sida är just självrannsakan.
Varför gjorde man det ena och det andra? Ofta tänker jag under arbetet av boken "varför var jag så himla korkad", och då får man gå igenom det hela. Backa bandet, ta reda på fakta - alltså ren, ibland tidigare oupptäckt fakta - och ibland nästan bilda sig en ny uppdaterad version av vad som verkligen hände.
Ibland får man rent utav en helt annan uppfattning än den man fick då.
I slutänden hoppas jag det är bra att man får veta det ena med det tredje, även om det oftast, om inte alltid, alltid tyvärr är för sent att påverka.

Men man måste försöka se framåt. Det är detta mycket handlar om just nu och så varit det här året, vare sig det är på det privata planet, vad man kör eller hur man har det i yrkeslivet.
Mitt nuvarande yrke som tidningsdistributör - inte bara min anställning per se utan hela yrket - är sakta men säkert på väg att dö ut. Detta är inte ett antagande utan bara ren fakta.
Och det är egentligen inte så konstigt.
Detta är den naturliga utvecklingen, och jag tror inte jag behöver förklara vad den digitala utvecklingen har gjort i sin egenskap som fiende till det gamla sättet att läsa en morgontidning på.
Av den här anledningen ser vi just nu vad som händer i till exempel Övik, där de valt att lägga ner tidningsutdelningen och i stället lägga det på PostNord, vilket vi i längden får se hur det kommer fungera.
Vill härmed inte säga att PostNord inte kommer att fixa dessa nya utmaningar, men efter att ha sett myntet från båda sidor så är det, om man ska vara aningen realistisk, svårt att se hur de ska kunna få det hela att fungera.
Men men.
Om det av någon anledning skulle fungera, ja då kommer det inte förvåna mig om nedläggningsvågen även drabbar oss i Jämtland, vilket jag och många andra inte ser fram emot.
Men vi får se, antar jag, hur det kommer att gå.
Det är lite av just ovanstående anledning jag också har tagit läget på allvar och börjat på allvar leta mig annat att göra. Hade ju ändå inte tänkt stanna i tidningsutdelningsbranchen för evigt. Detta gör väl ingen?
Det är här kursen jag gick i somras, kommer in.

Men något många inte förstår är hur stort detta med kursen var och är för undertecknad. Och jag tror inte heller det riktigt går att förklara till fullo, mer än att jag på något vis lyckades med något som jag aldrig trodde skulle vara möjligt; nämligen att gå tillbaka till skolan.
Det var förvisso bara under ett par veckors tid, och där finns många andra "bara" till det hela. Men för mig, som är så förbannat skolrädd att man fortfarande än idag har djupa och ingående mardrömmar om helvetet som kallas Treälvsskolan, så var det stort, och jag var på grund av denna skolräddhet så nervös inför det hela att hela jag var ett vrak när jag väl kom dit. Mardrömmarna, den ryckiga sömnen, humörsvängningarna och oron hade gjort sitt för att bädda för ett riktigt praktfiasko - men det gick bra. Tro det eller ej, men det gick bra, och jag fick faktiskt min licens för A och B-truckar.
Har bara inte fått mina papper ännu, men det är petitesser. Jag gjorde det i alla fall!

Mycket har jag att tacka min fru Marika för. Allt, om man nu ska vara helt ärlig. Det är på grund av henne, och några av mina absolut bästa vänner - ni vet mycket väl vilka ni är - som har hjälpt mig framåt när jag egentligen velat sätta mig ner och aldrig mer kliva upp.
Jag har tvivlat, velat, grunnat och muttrat men ni har varit där för mig när jag som mest har behövt den där behövliga knuffen framåt, och det kommer jag för evigt vara tacksam över.
Ta åt er av detta. Går inte att sätta ord på hur tacksam jag verkligen är för hur glad jag är att ha er som vänner och bekanta. Adde, Hannah med flera. Och för att inte glömma kollegor som Eva som skjutsat mig vecka ut och vecka in innan man lyckades få tag i en bil som kunde ersätta V70:in - tills vi hittar en vi verkligen vill ha i längden - och Janne, Robert, Björn med många fler.
Ni är alla, på ett eller många olika sätt, ovärderliga.

Om några dagar blir det 2018, och jag går starkt framåt in i framtiden med hopp. Hopp om att saker och ting, på ett eller annat sätt, kommer ordna sig, och att även om där kommer vara motgångar och tråkiga beslut att ta, så kommer det nya året även innehålla positiva saker.
Förhoppningarna ligger i ett nytt härligt arbete, mer arbete på boken - kommer jag rent utav bli klar med grundplåten under 2018? - och framförallt en ny redig bil, men vi tar saker som de kommer.

God jul, kamrater, vänner, kollegor och mina kära.
Och på detta, ett fantastiskt nytt år.