Lång historia kort så hade vårt nytillskott i form av V60 ett inbokat besök på Bilbolaget idag, tisdag.
Oerhört vad grejer som ingår i en service idag. Bortsett från det vanliga med oljebyten och så vidare så har man även uppdateringar av program och rengöring av insidan av rutan framför en kamera man inte ens visste att man hade.

På grund av de arbetsförhållanden som råder så valde jag att lämna in bilen under måndag eftermiddag. Detta gjorde att där inte fanns någon stress för mig att lämna in den på exakta tiden, och förhoppningsvis var det också skönt för "min" personliga verkstadstekniker - visst hette det så? - att ha hela dagen på sig att göra det som ska göras.
Jag är ju trots allt inte billös.

Så i morse, eller ja, i går kväll snarare, när man skulle på jobbet så hakade jag för ovanlighetens skull lös nycklarna till 240:in och tog således denna på jobbet. Och ja jisses, vilka känslor.
För det första är det lika fantastiskt varenda gång den här bilen startar, med tanke på att den står i veckor åt gången mellan körningarna. Som i vintras när V60:in hade slut på ström och jag behövde bil akut..tamefan om inte 240:in startade trots att den hade stått i åtmindstone tre veckor, varav två i ganska extrem kyla.
Det hjälper förstås mycket att batteriet kommer från en liten lastbil, men ändå! Den startar - alltid!

Väghållningen påminner om en roddbåt. Det gungar hit och det gungar dit. Kopplingen, som man för övrigt blir väldigt ovan efter att ha finkört med automat under en längre period, får man i det närmsta kliva upp på för att kunna trycka in. Växlarna får man gissa sig till vart de ligger.
Sättet bilen säger till att man har missat en växel är tvärt och abrupt. Ett enormt skrap, och sen är det inte mer med det. "Gör inte om det där tack". Jaja, okej förlåt..

Men det var ändå en oerhörd behållning att köra till och från jobbet i bilen. Trots nedsuttna säten, vinandet runt framrutan, skramlet och det lilla problemet jag råkar ha med bromsarna så satt jag ändå med ett stort leende och körde. Charmen finns där, och glädjen som bara inte går att beskriva fullt ut.
Det är lite som James May en gång har förklarat i serien Top Gear, att han älskar sin Fiat Panda därför att dess små hjul och klen motor gör att det går att busa med den på samma sätt som om det hade varit en mycket starkare och större bil. Gränserna är bara flyttade för vart det räknas som "kul".

Snart ska bilen dock säljas. Det kommer svida, som med alla bilar jag gör mig av med, men den har fyllt sitt syfte. Den kom in i min ägo när V70:in gav upp i vintras och den fraktade mig från A till B precis som det var tänkt att den skulle göra. Dessutom har den bidragit med delar till min andra, viktigare 240. GLT:n.

Men den kommer definitivt saknas.