...det var en vacker dag en gång i tiden...
åkte snabbt uppför backar, nedför backar och svängde snabbt i kurvorna. det fanns ingenting som kunde stoppa mig. med ögonen på vid gavel såg jag upp för vilddjuren bara men tryckte plattan i botten i alla fall... hela vägen....
...tills jag stannade till... av ingen anledning, bara för att visa mig själv att jag kan stanna till, se mig omkring i den slöa omgivningen, känna makten och susa iväg lika fort som förut.
det var då jag var så mäktig att jag trodde att inget och ingen kunde sakta ned mig... det var också då jag upptäckte att jag tog på mig ett lass som blev tyngre och tyngre för varje stund... en extra passagerare...
i början var det lika fort som det alltid hade varit, tog fler stunder att upptäcka att det blev en liten spricka i den stora maskin som inte pallade vikten och hastigheten samtidigt ... men en liten spricka är en liten spricka bara, eller hur? är man ung och optimistisk så skiter man i sådant... vad fan, tänkte jag, en spricka kan ju fixas på nolltid... men ju fler mil på tripmätarn desto mer orolig man blev för att komma fram till slut... så jag saktade ned lite grann, men visste att efter sprickan blir reparerad så kommer jag springa iväg igen som jag alltid gjorde...
...yeah, sure...
...sprickan växte snabbt och det fanns ingenting som kunde åtgärda det... när jag kom fram till en utav flera vägstop så gick vätskan ur den fantastiska maskinen i form av ånga och väsande ljud.... maskinen suckade...

efter ett tag kom jag till lösningen att byta den del som gick sönder, men till vilket pris?...
...passageraren är ju kvar på resan....



^.^.^.^.^...^.^.^........^.^................^................................................*