Jopp! Så idag var det dags för vad jag den senaste månaden "längtat" efter. Ända sedan Haldis, en vän till mig, gav mig sin bokade tid hos den lokala storfräsaren inom tatueringskonsten, Kung Kent, har jag strapetserat runt i hemmet och oroat mig.
Smärta var jag redan från början inställd på att få uppleva, för det handlar ju om spetsiga grejer. I oändliga varianter har jag försökt förutse vilka skälen till en oåterkallerlig ond, bråd död kan vara.

Till ämnet kan tilläggas min nästintill fobiska inställning till sprutor, nålar och alla de andra, alltför många, spetsiga saker som bara väntar på tillfälle att få spetsa mig. Tvingas till och med vända bort blicken vid såna läskiga TV-serier som till exempel "Barnsjukhuset" med flera. Hua!

Dra på trissor vad jag ville gråta som en liten flicka idag. Men i ett desperat försök att behålla den lilla manlighet jag hade kvar fick tatueraren nöja sig med att se på när jag i tysthet grinade illa och grimaserade. Grimaser som hade fått alla de otaliga b-skräckfilmsmonster från 50-talet att bli gröna (grönare) av avund.

Än dock! Här sitter jag nu, flera kilo lättare och med konditionen på topp. Svettades som en gnu, om nu gnuer svettas ... för det var just det jag gjorde och hade en puls på snäppet under maxpuls. Så lite positivt var det ju i allt lidande.

Visst vet jag att nästan all min upplevda smärta bara var en produkt av min rädsla för spetsiga ting. Men det hade nog kännts bättre om jag fått vara en liten flicka idag ...

Så här ser den ut iaf. Lite biltema över den, ser ni vilket märke. Matte och Annika vet jag vet det i alla fall :)



Mörk bild och finnarna syns rejält tydligt




lite ljusare iaf