Bloggfunktionen på Garaget är inte längre aktiv, men alla tidigare inlägg finns kvar att läsa på respektive användares sida. Nya inlägg hänvisas till forumet.
känner du igen dig?
9 februari 2009
373
du sitter på restaurang/pizzeria/café el dyl.
servicen är kanske inte helt enligt föväntningar, pizzan tar för lång tid, kaffet smakar en smula bränt.
Du svär över idioterna som jobbar, hur jävla svårt kan det vara egentligen?
Jag erkänner att jag också har varit en av dom, en gång i tiden. För inte allt så länge sen.
Det var innan jag sett den "glamourösa" baksidan. Den där servitrisen som är allt annat än alert som kanske inte såg dig på en gång när du klev in genom dörren, har antagligen stått på benen sen innan du ens funderat på att gå upp. Hon eller han har antagligen jobbat fler timmar dom senaste 3dagarna än vad du gör på en hel arbetsvecka. Mohammed bakom pizzabänken var uppe kl 07 och tog emot varor, packade in dom, förberedde sallad, kött, degen till din pizza och allt annat som hör till. Vem är du då att klaga på att dessa människor kanske inte är helt på topp kl. 19 när du kommer och vill ha service. När dom redan har jobbat 12h och antagligen har ett antal fler att jobba innan dom som du, kan slänga sig på soffan.
Dom kan inte bara låsa, släcka och gå hem när dom slutat. Det ska diskas, skuras, städas, förberedas och summeras inför morgondagen. Hur många gånger har du ärligt talat inte förstört något när du varit ute? Kanske pillat lite med saltkaret, lekt med dom levande ljusen, kladdat lite på duken osv. Tänk på att bakom varje liten pryl står en stolt människa, som med egna medel kämpat sig till det dom har idag.Som är så fruktansvärt stolta över sitt arbete, över duken du nyss förstört, dom levande ljusen, bordet du precis ristade in "kuk" i. Det spelar ingen roll om det är stans innekrog eller en liten sylta i något hörn. Det är likväl någons livsverk. Någons hantverk.
Så mycket skit som jag har fått tagit från "medmänniskor" sen jag startade upp inom restaurangbranschen, så mycket jag har fått svalt, fast jag egentligen bara skulle velat skrika. Så många nedvärderande människor som jag mött, och det bara på ett knappt år. För att inte tala om det faktum att vara kvinna, bara det gör att folk förlorar sin respekt. Man får ta i från tårna för att höras och synas. För att bli tagen på allvar.
Ni ska vara glada över att vi finns, att det Faktiskt finns människor som jobbar över 400h i månaden för att serva er, för att ni ska slippa laga mat efter jobbet och för att ni ska kunna ha en trevlig kväll med familj/vänner. Men mitt i denna djungel av otacksamhet finns det små rosa moln. Ett tack,ett leende, är så litet, men ni anar inte vad det värmer. När någon visar uppskattning för något du vigt hela ditt liv åt. Som du kämpar med varje dag, tills du knappt orkar stå på benen. Det är sånt som gör att vi orkar fortsätta, att vi orkar hålla våra huvuden stolt och vara trevliga när vi får skit slängt i ansiktet. Och det är sånt vi tar med oss hem när vi släcker och låser när ni alla andra för länge sedan kommit hem.
servicen är kanske inte helt enligt föväntningar, pizzan tar för lång tid, kaffet smakar en smula bränt.
Du svär över idioterna som jobbar, hur jävla svårt kan det vara egentligen?
Jag erkänner att jag också har varit en av dom, en gång i tiden. För inte allt så länge sen.
Det var innan jag sett den "glamourösa" baksidan. Den där servitrisen som är allt annat än alert som kanske inte såg dig på en gång när du klev in genom dörren, har antagligen stått på benen sen innan du ens funderat på att gå upp. Hon eller han har antagligen jobbat fler timmar dom senaste 3dagarna än vad du gör på en hel arbetsvecka. Mohammed bakom pizzabänken var uppe kl 07 och tog emot varor, packade in dom, förberedde sallad, kött, degen till din pizza och allt annat som hör till. Vem är du då att klaga på att dessa människor kanske inte är helt på topp kl. 19 när du kommer och vill ha service. När dom redan har jobbat 12h och antagligen har ett antal fler att jobba innan dom som du, kan slänga sig på soffan.
Dom kan inte bara låsa, släcka och gå hem när dom slutat. Det ska diskas, skuras, städas, förberedas och summeras inför morgondagen. Hur många gånger har du ärligt talat inte förstört något när du varit ute? Kanske pillat lite med saltkaret, lekt med dom levande ljusen, kladdat lite på duken osv. Tänk på att bakom varje liten pryl står en stolt människa, som med egna medel kämpat sig till det dom har idag.Som är så fruktansvärt stolta över sitt arbete, över duken du nyss förstört, dom levande ljusen, bordet du precis ristade in "kuk" i. Det spelar ingen roll om det är stans innekrog eller en liten sylta i något hörn. Det är likväl någons livsverk. Någons hantverk.
Så mycket skit som jag har fått tagit från "medmänniskor" sen jag startade upp inom restaurangbranschen, så mycket jag har fått svalt, fast jag egentligen bara skulle velat skrika. Så många nedvärderande människor som jag mött, och det bara på ett knappt år. För att inte tala om det faktum att vara kvinna, bara det gör att folk förlorar sin respekt. Man får ta i från tårna för att höras och synas. För att bli tagen på allvar.
Ni ska vara glada över att vi finns, att det Faktiskt finns människor som jobbar över 400h i månaden för att serva er, för att ni ska slippa laga mat efter jobbet och för att ni ska kunna ha en trevlig kväll med familj/vänner. Men mitt i denna djungel av otacksamhet finns det små rosa moln. Ett tack,ett leende, är så litet, men ni anar inte vad det värmer. När någon visar uppskattning för något du vigt hela ditt liv åt. Som du kämpar med varje dag, tills du knappt orkar stå på benen. Det är sånt som gör att vi orkar fortsätta, att vi orkar hålla våra huvuden stolt och vara trevliga när vi får skit slängt i ansiktet. Och det är sånt vi tar med oss hem när vi släcker och låser när ni alla andra för länge sedan kommit hem.
