Känns lite svårt att återuppta bloggandet om verkligheten efter tisdagen den 7 april.

Det var då Lofar lämnade oss, väldigt oväntat. Att åka in till Blå Stjärnan för att se om de förstår varför hunden är lite trög och orkeslös och ett par timmar senare åka hem utan hund är omvälvande. Fast när jag fick journalen från dem häromdagen så stod det 11% på hjärtat. Det är inte mycket kapacitet kvar då... Vad han måste ha kämpat i det tysta, älsklingsludden!


Lofar charmtroll, numera bara på plats i hjärtat <3
Bloggen: http://www.garaget.org/mypage/blog.php? … post=54651

Vad hände när vi kom hem då? Hmm.

Vi bloggade om det hela tillsammans, jag och Embla, och försökte förstå vad som hänt.

Jag försökte börja plocka undan hans saker. Just att få bort det så det inte skulle kännas som om det saknas en hund här, utan i stället kännas som ett hem utan hund. Det var jobbigt. Tog lite i taget och gjorde annat emellan.

Embla var ledsen, jag var ledsen. Vi ringde till folk och berättade vad som hänt. Pratade mycket med varandra. Stödet vi upplevde både på FaceBook och här på garaget genom alla fantastiska kommentarer i bloggen var helt otroligt. Varenda kommentar är läst högt, och flera gånger, och Embla har gång på gång sagt "vad skönt att du har så många vänner på nätet".

Natten låg vi tillsammans i min dubbelsäng, och jag kan säga att jag sov uruselt. Regnet smattrade mot rutan och det kändes som om världen grät för vår Lofar! Jag hann tänka massor, och kom att fundera över Lofars hosta. Har alltid trott han druckit vatten för fort och hostat upp det igen, men började nu undra om det kanske var så att han hostat upp vatten ur lungorna? På morgonen vaknade jag med tårarna rinnande. Någon timme senare vaknade Embla med ett kvidande och sedan grät hon hysteriskt i min famn i någon timme innan vi fick till det med lite frukost.

Under onsdagen var Emblas kompis Linnea hos oss, och de pratade mycket, ritade bilder av och till Lofar, samtidigt som jag plockade med hans saker och städade. Kändes konstigt att veta att det inte skulle bli nytt ludd på hallmattan. Att balkongen skulle vara tom och ren. Att kunna hänga handdukarna normalt utan att de blir neddragna och håriga. Att lägga fram badrumsmattan och låta den ligga kvar.

Det slog mig att jag skrapade undan matresterna när jag diskade. Fick med tungt hjärta kasta dem sedan. Och så ställde jag fram en kasse som skulle till återvinningen, med tanken att ta med den på hundpromenaden. Det blev svårt att slänga den. Kändes bakvänt alltihop.

Ibland har jag haft dåligt samvete och känt att jag inte ägnat Lofar så mycket uppmärksamhet som han förtjänat. Men nu inser jag hur stor del av min vardag han varit. Han har ju varit delaktig i nästan allt, hela tiden. Sällan har jag gjort saker SPECIELLT för honom, men jag har å andra sidan inte gjort så mycket som han inte varit inblandad i heller... :) Det har varit en stor svart näsa i det mesta i tillvaron de senaste åren... :P

Min ludd mitt i mitt liv, helt enkelt! :D

Och nu när han inte längre är här är det tomt. Jättetomt. Känns urkonstigt att komma hem och det är tomt och rent. Att gå förbi balkongen och den är tom. Det bompar inte, stökar inte, inga hundmummel (han ulade ofta och hade långa monologer med sig själv), stånkade runt i badrummet och bonkade mot badkaret så det skallrade... :P

För att få lite annat att tänka på gick vi ner i källaren och fixade lite med cyklarna vi hämtade hos grannen Christina dagen innan. Det kom att bli Lofars sista promenad här hemma, bort till grannen för att hämta cyklarna till Embla. Konstigt. Nå, vi fick i alla fall ordning på den mindre av dem, det var inte punktering utan bara tomt på luft efter att den stått många år. Den stora cykeln däremot är det punktering på, men det är ingen panik med dem eftersom den mindre passade perfekt! :)

Embla var jätteglad, glömde sorgerna en stund och cyklade flera varv runt hela gården... :)
TROTS regnet. :)

Under eftermiddagen kom också Stephan till oss, jätteskönt att vi fick sällskap. Även han har ju haft mycket med Lofar att göra, så det kändes bra att han ville komma. Hade en jättetrevlig kväll, Embla blev verkligen jätteglad över att träffa honom igen, och vi blev sittande och pratade sent och såg en film tillsammans också (Se upp för dårarna, riktigt skön film som funkar även med barn, var bara jag som sett den tidigare).

Eftersom det blev sent sov han kvar till nästa dag, då han skulle jobba. Dock blev det lite problem på morgonen, då hans nyinköpta Corolla inte ville starta. Det klickade bara i reläet, så jag fick kabla igång honom... :) Charmig men ful bil, men visst är det något speciellt med de där gamla rackarna... :P


Stephan har köpt en "ny" Corolla men under natten har den laddat ur och behöver starthjälp... :)


Starthjälp pågår... :)

Än en gång, TACK till er alla som stöttat oss under den här jobbiga tiden, genom inlägg, telefonsamtal, SMS, besök och så vidare. Det har varit otroligt värdefullt!

Kramar / Ellen :)