Solen strålade ner på mig, det var en underbar dag, lätt bris. Jag skulle hoppa bungyjump, dubbelbungyjump till och med tillsammans med en killkompis.

Vilken känsla, fritt fall, bättre än höjdskräcken på Liseberg. Mitt huvud doppades ner i havet, kallt, men uppfriskande. Min kompis blev frånkopplad av en närliggande båt. Jag började hissas upp återigen. Svindlande tittar jag ner mot havet och sedan upp på min instruktör som ler lite finurligt. Jag vet vad han tänker och utbrister; ”Nej, inte igen!” Och där släpps jag, åh vad det kittlades i magen.

Jag kopplar ifrån mig själv och ligger och guppar vid havsytan, bekvämt, behöver inte röra en fena, flytvästen håller mig uppe som en kork. Efter en stund börjar jag simma bort mot ön med brofästet, jag kravlar upp, tar av mig flytvästen och ruskar av mig likt en blöt hund.

Plötsligt är det mörkt. Jag ser att en stor militärbåt är på väg under bron. De står uppradade med gevär i händerna. Va tufft, tänker jag och smyger bort och ställer mig bakom en pelare. Dom verkar leta efter någon. De lyser med stora strålkastare åt mitt håll och jag kryper snabbt ihop, dom såg mig inte. Jag får en känsla av att det är mig dom letar efter, jag känner hur mitt hjärta börjar dunka hårdare. Dom letar efter fienden, det är inte jag, det vet jag. Det kommer se misstänksamt ut om jag bara träder fram nu, lika bra att hålla sig gömd. Dom lyser återigen med strålkastarna åt mitt håll, jag försöker göra mig så liten som möjligt, min vita adidaströja lyser, men dom sveper bara förbi med blickarna. Jag klarade mig, puh. Då hör jag en av mannarna skrika; ”Jag såg något där borta, vänd om!”.
Dom såg mig, snabbt springer jag iväg och dyker ner i vattnet. Dom kommer att skjuta på mig, jag vet det, shit, det är bara jag som kan ställa till det såhär. Jag är ju oskyldig. Nu är det överlevnad som gäller.
Jag tar mig snabbt iland och av en ren händelse står det en röd Ferrari parkerad på en gräsplätt. Strålkastarna från fartyget följer min bil och jag hör från megafonen; ”Polisen är efter dig, du kommer inte långt”. Jag sitter lågt i bilen och jag hör hur motorn morrar åt dom, vilken känsla, mitt huvud trycks bak mot nackstödet då jag trycker plattan i botten och jag tänker, ni tar mig aldrig! Jag börjar höra sirener bakom mig, dom har inte en chans att hinna ikapp.
Jag svänger ut på motorvägen, den är tom. Jag gasar upp till 300km/h och tänker återigen, ingen kan ta mig. Jag börjar skymta en vägspärr i horisonten, adrenalinet pumpar och…. Och telefonen ringer.. jag börjar leta på sätet bredvid mig, ingen telefon, var ringer det någonstans? Jag slår upp ögonen. ”Ahaaaaaaa.. Fan, det som började bli så spännande!”.