Det är underligt hur mycket man hinner tänka när man springer där i trapporna. Dunket av sulorna som gnids mot trappstegen, svettpärlorna i pannan som porlar ned mot kinderna. Mörkret som omvälver en medan man snittar fram en ny tidning ur bunten man vikt ihop i näven.
Man springer där för sig själv och ja, man tänker. Tänker på annat, för att glömma att man är där i mörkret.
I mitt - tidigare? - liv så trivdes undertecknad i mörkret. Det var skönt att inte se något. Då slapp man se sig själv. Man slapp se allt det negativa. Allt som behövde lysa upp var datorskärmen. Bakom den satt man in i det oändliga. Spelade spel för att bedöva det man inte ville känna. Titta på porr för att drömma sig bort till den närhet man ville ha.
Och se vart man är idag?

Bakom mig i mörkret så ligger Marika och sover. Jag smygtittar lite på henne ibland. Det är som att jag måste. Vet inte varför. Blicken bara råkar glida åt det hållet. Hennes nakna ryggtavla är vad som syns. Och den nakna rumpan. Täcket har glidit upp en bit. Huvudet är djupt nedborrat i den mjuka kudden, så man ser det knappt.
Andningen är rytmisk. Lugn och stadig. Jag vill gå dit. Sjunka ner bredvid henne, men jag låter sekunderna gå, och tittar på henne en stund till. Det är jobbigt att komma hem direkt efter jobbet - klockan var några minuter i fem nu när jag kom hem - och bara sjunka ner i sängen - även om jag så gärna vill - funkar bara inte.
Hjärnan är alldeles för mycket uppe i varv för att det ska gå att slappna av. Så det blir att man sätter sig här och skriver. Svarar i trådar. Skriver blogg. Funderar. Allt för att varva ner.
Jag vill nämligen ner i den där sängen.

Som tidningsbud så blir det att man läser fram och baksidorna av tidningarna. I alla fall jag gör det, av nån underlig anledning. Inte för att man är så intresserad - även fast det är lokalt till större delen - men i alla fall jag gör det för att man helt enkelt inte har nåt bättre för sig, då man står i tex en hiss och väntar på att man ska komma till högsta våningen.
Och idag - om man nu ska komma till poängen med denna blogg - så gick det inte undvika artiklarna som handlade om balen. Balen med stor B.
Balen som alla pratade högt om flera månader innan den ens skulle börja.
Balen som jag aldrig gick på.

Jag minns hur arg jag var. Man satt där i bussen, väntandes på att klockan skulle slå jämt så vi kunde rulla ut från torget. Jag minns att man bara ville därifrån. Bredvid torget var det folkmassor. Det var som att alla i Östersund skulle se på när folk anlände i sina förtjusande klänningar och kostymer till den ännu större balen. Flådig bil efter flådig anlände, släppte av och försvann i sakta gemak till Gamla Teatern. Och när chauffören äntligen tittade en sista gång på sitt armbandsur och konstaterade att det var dags att åka - så höll vi inte på att ta oss därifrån.
Sakta kröp bussen framåt och folket klev åt sidan, som att de blev shockade över att där faktiskt kom en buss. Själv satt man och kokade inombords. Skulle det vara så svårt att flytta på sig?

Det hela påminde lite grand om Askungen. Bilden av hon ståendes där i fönstret och suckandes tvingas inse att hon aldrig skulle komma på den där balen. "..Vad är en bal på slottet?" Jag satt där i bussen och innerst inne ville jag nog på balen. Jag ville dit, men jag var för dum, för sen, för ensam - och för arg på mig själv för att det skulle ha gått vägen.
Det var ungefär när balen var som jag hade insett för första gången - kalla mig gärna trångsynt - att vi skulle splittras som en klass. Mp3b. Vår klass. Aldrig mer? Det var en klass jag faktiskt hade börjat tycka om. Grundskolan hade varit ett helvete. 8 år av mobbing, trakasserier, hånande och detta eviga puttande hit och dit - och lärare som aldrig fattade någonting.
Mp3b var en klass jag hade velat ha kvar - och plötsligt skulle den splittras. Något man för en gångs skull tyckte om. Nåt som hjälpte i stället för stjälpte.

Tre år hade man gått hos kuratorn och psykiatrikern. Fram och tillbaka. Det blev en trygghet. Nåt som gick per automatik. Man lärde sig att respektera livet, i stället för att avsky det. Och så slets det sönder. Min hjärna vägrade inse det. Här skulle man fan inte på nån bal. Och om man skulle ha varit dit - vem skulle man ha gått med?
Vem skulle möjligen ha stått ut med mig? Folk sa upp kontakten med mig därför att jag "blev för mycket", under gymnasietiden. Tjejer man tyckte om, blev rädd för mig när jag gjorde oförklarliga saker. En del skrattade åt mig. En del hade bröder som ett tag var ute efter mig.

Så jag var förbannad på mig själv, för att jag var den jag var. Ensam, oskuld, hade körkort i fickan jag inte ville ha och ett temprament som visserligen var under kontroll - men ingen att dela mina tankar, frustrationer, glädjeämnen - med. Så man satt där i bussen, och ville bara hem.
Hem till mörkret. Hem, för att gå på skolan ytterliggare några dagar och sedan tvingas inse att bland det sista man tyckte var roligt - för en gångs skull - aldrig mer skulle existera.

Så avslutningsvis betyder balen inte något för mig, än idag. Kanske jag är dum som känner så - och ja min livssituation är helt annan idag - men kanske jag för alltid kommer att känna som jag gör, för denna händelse. Detta spektakel som alla tjatade om att "det händer bara en gång i livet", ungefär som att man avlider i en plågsam död om man missar det.
Jag missade det - och jag lever ännu. Flaket var dock nåt jag ville missa, men blev övertalad att åka. Och flaket var nåt jag kommer minnas för livet, för oj vad otroligt roligt det var.

Visserligen var väl jag lite skadad, med tanke på att alla andra hurrade åt att de skulle sluta skolan.
..Jag stod nämligen och var hurrade över hur skicklig lastbilschauffören var som tog oss ner mellan alla gränder i stan :P