Om man som jag vuxit upp med Bay City Rollers, The Osmonds, Metallica, ACDC, och då givetvis Michael Jackson, då kan man inte låta bli att kommentera hans död. Även om detta är en motor sida.
För mig är musik alltid kopplat till bilar, minns hur jag körde med alla fönster uppe, vinden som en tornado genom en gammal Volvo 144 och med ett BAND i banspelaren. Mina barn har aldrig sett en bilbandspelare än mindre fattat att bandet som numera ligger trasslat med Marianne Faithful, Bonni Tyler ( i gott sällskap alltså) innehåller odödliga spår av en stor artist.

Jag köpte en Pioneer med avklippta kablar av en kompis- kompis- kompis för 500 kr på Brommaplan 1983. Jag fattade aldrig att det givetvis var stöldgods, naiv? Kanske, men den monterades på plats, först i den helt obeskrivliga, lånade 144 med uppiffad klädsel beställd på postorder från Ellos. Panterfläckig, teddy (huuuua). Sedan prydde den sin plats i tidigare nämnd Camaro.

Jag jobbade på Barnbyn Skå på Svartsjölandet och fick dispens att åka hem för att titta på premiären av Thriller.
För mig som egentligen är Maiden och Metallica trogen har The King of Pop varit lika självklart störst av 1980 talets (och fram till dagens datum) musikaliska talanger och jag hade tänkt se honom live i London i sommar. Min nu 16 åriga son hade en MJ period från 10 till 13 årsålder och jag är honom evigt tacksam. Det innebär att vi har alla CD skivor, samligs CD´n och dans DVD´n förutom några vinylklassiker och så trasslet av gamla slitna band.

Sonen var chockad då rättegången var ett faktum och vi hade många långa diskussioner kring huruvida en artist skall bedömas för sina bidrag till musikhistorien eller för eventuella personliga övertramp. Kan man bojkotta en artist, författare eller konstnär för att de bryter mot ens personliga moraliska uppfattning.
Strindberg hatade kvinnor. Van Gogh skar av sig örat, Curt Cobain knarkade och Gary Glitter är dömd för det MJ friades från. Det tar inte slut eller hur..... kanske smärta är mångas "musa" och inspiration.

Kanske Lars Norén hade skrivit "Vi på Saltkråkan" och Astrid Lindgren " Natten är dagens mor" om faktorer som ödet, genernas oberäknelighet och vår oförmåga att själv välja våra föräldrar gått att påverka.
Att titta i backspegeln och korrigera vissa vägval är inte så svårt, men att sitta med en tom karta över livet, veta att den enda gemensamma nämnaren är en destination som slutar med ett vägmärke med "enkelriktat" och ett stort frågetecken är svårare. Att ingen återvänt för att ge en beskrivning av slutmålet , inte ens skickat ett litet vykort till alla vänner och arbetskamrater som alltid förväntar sig ett " hej, vi har det varmt och gott, hoppas det regnar i Sverige" så fort man lämnar landet mer än 3 dygn gör inte det hela lättare. Kanske en GPS?

MJ kommer att leva vidare pga sin odödliga musik, sin dans och kanske pga sitt tragiska, konstiga, kanske perversa liv.

Man kan inte ignorera att han är död, inte ens på en blogg på en motorsida.
För 4 år sedan körde vi genom Arizonas öken mot Las Vegas med "Bad, Thriller, Benji" etc på högsta volym. 3 generationer i bilen, alla kunde orden, även den nu 16 åriga som året efter förnekade all koppling till popkungen och blev Slipknot, Bullet...., "goth-emo-fashioncore" inriktad "icke EMO" fantast under ett år eller två.

Alltså jag kan inte "skita i att MJ är död" det skulle vara som att "skita" i vem jag varit, är och kommer att bli. Min navigering genom livet har och kommer att påverkas av MJ`s musik. Jag hoppas, hoppas att när jag en gång passerar den slutliga "one way" skylten och kör mot destination ? möts av tonerna av " Man in the mirror" eller "don´t stop" och att MJ fortfarande dansar med vita tubsockor och för korta byxor på en tuss av moln så att min önskan om att en gång i livet..... få se honom "live" går i uppfyllelse.