Som nästan varje natt sedan den här värmeperioden började satte jag mig vid datorn en stund medan jag vädrade ut bastuvärmen från sovrummet. Den här gången fick jag för mig att skriva in mitt eget namn på Googles söksida. Antalet sökträffar var ju inte direkt imponerande. :)

Jag knappade in fler namn som dök upp i mitt trötta huvud och hittade då bland annat en blogg skriven av en person jag lärt känna lite så där ytligt. En av alla dom där härliga biltokiga personerna jag lärt känna mer eller mindre väl under 2008 och fram till nu. Den här bloggen grep tag i mig mycket för att jag kände igen mig själv till viss del. Personen i fråga finns här på Garaget så jag väljer att inte skriva ut något namn eller några detaljer från bloggen. Bloggen skrevs under några för bloggaren uppenbarligen ganska turbulenta månader i början av förra året. Bloggen handlar om turbulens både privat och i arbetslivet men också om att hålla masken utåt. Vad jag anar lite mellan raderna så var det nog inte många i den här personens närhet som riktigt förstod, eller visste, hur kämpig den här perioden nog var. Bitvis i alla fall.
Jag kände igen mig på så vis att när man har det jobbigt kan man känna sig otroligt ensam även om man har folk runt omkring sig. Har man ingen man känner att man kan prata med, någon som finns där och kan lyssna, när man försöker sätta ord på sina känslor eller få struktur på tankarna är det väldigt jobbigt. Det är där vi alla kan vara det stora stödet för någon i vår närhet som har det jobbigt bara genom att lyssna. Att få möjligheten att 'prata av sig' är en väldigt viktig del i att hitta tillbaka till ett normalt liv.
För egen del rasade tillvaron när mitt dåvarande förhållande kraschade. Jag visade inget utåt. Höll masken och ville inte vara till besvär. Bra karl reder sig själv, trodde jag. Jag hade turen att ha en arbetskamrat som såg igenom min mask och fick mig att börja prata. Hon lyssnade många nätter ute på parkeringen efter jobbet och sa egentligen aldrig något utan bara lyssnade. Hon kom inte med några pekpinnar eller fördömmande, hon bara lyssnade. Jag vet inte hur det hade gått om inte hon 'avslöjat' mig. För mig var det guld värt!

Vad vill jag då säga med detta? Jo, var uppmärksam på personer i din omgivning och se det som en förmån om någon anförtror sig till dig. Låt personen få prata och känna att du lyssnar. Vem vet, personen kanske mår så dåligt att du faktiskt räddar ett liv, bara genom att lyssna, lyssna, lyssna......


Så här kan det bli om du 'googlar' ditt namn en varm sommarnatt. Tankarna drar iväg och det blir något helt annat än det var från början. Nu är nog sovrummet tillräckligt svalt för att det skall gå att sova. Natti-natti!