Igår var en mycket positiv dag. Jag kunde äntligen - äntligen! - hämta ut min alldeles egen svets, splitt ny från Clas Ohlsson.
Idag sitter man här, dunderförkyld och oförmögen att ta sig nånstans. Är det inte ironi så säg?

Igår kväll kom symptomen. Ont i halsen. Inget allvarligt egentligen med det, tycker man. Men det blev värre och värre, och inga piller verkade fungera som kunde lindra tillräckligt. Mot natten när man skulle jobba var det någorlunda, ty det liksom kom som i vågor. Ömsom bättre, ömsom sämre.
Strax innan man var klar för dagen - eller ska man säga natten? - så var det riktigt jobbigt. Att man samtidigt brottades med funderingarna kring hur man ska göra egentligen nästa natt, om man ska jobba eller inte jobba. Ja det var jobbigt.

Efter att äntligen ha lyckats somna, efter mycket snörvel och hostande, så vaknade man vid tolvtiden och beslutet blev fattat. Jag skulle inte jobba. Men det kändes förbannat irritersamt. Jag hade ju åtagit mig den här extraveckan. Jag hade ju lovat. Och jag a v s k y r att bryta ett löfte!
Men vad gör man?

Så nu är tidningsbilen tillbaka på plats nere på jobbet, och jag hoppas det löser sig för linjens skull. Känns fortfarande irritersamt att jag skulle bli sjuk. Är ju som det nästan aldrig egentligen, så varför hade jag inte kunnat bli det nästa vecka när jag är ledig?
Nehejdå.

Ironiskt.
Ja det är det.