Denna bil kan jävlas ...

I en vecka och tre dagar har jag ägt Firehawken nu och redan har två incidenter uppstått. Ibland undrar jag om jag inte borde satsa på att äga en cykel istället?
Om det är allsmäktige Gud som avskyr mig eller obarmhärtiga Moder Natur som hämnas alla mina avgaser som jag släppt ut vet jag inte? Vad jag vet är att ingen av de tu är jag speciellt sugen på att ta en strid mot. I och för sig tror jag ingen av dessa pellejönsar finns, men ändå.

Två dagar efter bilköpet när jag i godan ro satt och cruisade hemåt från mitt besök hos mina systrar (som båda bor i närheten av Falköping nu,) märkte jag att en sak med bilen inte fungerade så bra som man kan önska. Det var utefter E18 någonstans mellan Örebro och Västerås, närmare bestämt en och halv mil sedan jag passerat Köping, som bilen plötsligt slutade reagera på gasen (!). Jag kopplade ur och hörde hur tomgången återhämtade sig, släppte upp kopplingen lite och kände hur bilen började niga framåt av motorbromsen, sen la den av.
Allt i bilen lyste, fläkten gick och stereon läskade mina öron med ljuv musik (Monster Magnet - God says no) och bensinmätaren pekade bestämt på en kvarts tank. "Helvete! Har bilfanskapet gått sönder redan!" Var första tanken när jag i makligt tempo rullade fram på Europavägen. Jag hade ju faktiskt hört ett klonkande ljud ifrån bakvagnen som ljöd när man drog på hastigt eller bromsade ännu häftigare. Har säljarsnubben lurat mig när han sa att bussningen till bakaxeln var i behov av att bytas? Är'e det hela bakaxelhelvetet som behöver bytas!?"

Om jag inte hade otur så skulle jag inte ha någon tur alls brukar det ju heta. Och visste hade den negativa sidan av tur slagit till hos mig igen. Bilen hade bestämt sig för att stanna på en 2+1 väg, ni vet slice 'n dice räcken, och självklart när jag befann mig på en sektion med endast ett körfält. Trångt var bara förnamnet!
Jag hade försökt köra så nära sidovajern som möjligt men när jag stegat ut märkte jag att jag hade kunnat parkerat tre decimeter närmare ändå. Så när en hyffsat stor lucka i trafiken uppstod skyndade jag mig att knuffa skrället, dock gick det för långsamt så jag fick i det närmsta kasta mig över huven för att undvika att leka mosad fluga på en lastbilsgrill. Efter det kollade jag igenom alla skrymslen och vrår efter en varningstriangel ... blir till att köpa en sån blev slutsatsen.

"Okej! Hur gör jag nu då?" Frågade sig en allmänt less bilförare långt ifrån de lugna vidderna i norr som han kallade hem. Det kändes ju som ett bensinstopp så innan jag ringer bärgaren ska jag prova med att fylla i lite soppa. Ingen soppadunk i bilen men det borde man få låna på en mack? Kan man tycka!
Så med hjälp av mobilen och eniro letade jag upp Taxi Köping och lyckades efter ett tags dividerande med växeln få prata direkt med en chaufför för att utröna var jag befann mig. De körde inte ut bensin sa hon men att skjutsa mig till en mack gick alldeles förträffligt ... utsugare!

-Var ska jag hämta upp dig då?
-Ömm, jag befinner mig på E18 på väg mot Västerås ... ?
-E18 är en lång väg vet du!
-Jo, jag är mellan Örebro och Västerås nu ...
-*suck*
-... men jag tror det står Köping 11 på en skylt bakom mig.
-Ah, då är det ju i närheten. Finns det någonstans jag kan parkera då?
-Eh, jag står på enfiliga sidan av vägen nu. Men tusen meter uppåt finns det en avtagsväg till ... nånstans?
-*suck* Stå kvar där vid bilen du. Jag kommer nu.

"Jag kommer nu" visade sig betyda tjugo minuter. Men det gjorde inget för under den tiden hade jag nöjet att se bilen nästan bli mos minst hundra gånger om! Skräckfilm på bio? Överskattat! Parkera er favoritbil på en smal motorväg och alla framtida skräckfilmer kommer te sig som gäsp-piller.
Jag hade även nöjet att få träffa en trevlig polis. Efter ett misslyckat sökande efter någonstans att fästa dragvajern så hjälpte han mig att knuffa bilen de tre decimeter närmare kanten som jag ensam hade inte hade mäktat med tidigare.
Och efter att ha avböjt hans snälla fråga om jag ville ha skjuts till en säkrare plats så for han, eller han nämnde en gliring om min avsaknad av varningstriangel först.

Väl när taxin kommit och jag färdades åt andra hållet, mot Köping, så lovade hon mig att "deras" mack (taxibolagets samarbetsmack) minsann lånade ut bensindunkar, för det var ju inte alla som gjorde det. Väl förvisad om att det skulle gå vägen släntrade en orolig norrlandskille in på OKQ8 i Köping för att låna en dunk som han kunde tanka full med bensin.

-Nej!

Och samma oroliga norrlandskille släntrade ut från OKQ8 i köping utan en lånad dunk att fylla med bensin.
Taxicaufförskan, en väldigt satt kvinna i sina bästa år, tände till lite och bad mig vänta medan hon gick in och frågade. Lika snabbt kom hon ut.

-Vi åker till nästa mack!

Sagt och gjort. Vi for till grannmacken, även den en OKQ8, och än en gång gick en orolig norrlandskille in på OKQ8 i Köping för att låna en dunk som han kunde tanka full med bensin.

-Nej!

Men den här gången gick den oroliga norrlandskillen inte ut! En väldigt satt kvinna i sina bästa år kom in istället.

-Ursäkta! Men kvinnan som precis gick ut snattade två chokladbitar!

Det blev pådrag hos kassapersonalen, ett väldigt, väldigt lugnt pådrag. Sakta lunkade den storvuxna kassexpediten mot entrén för att reda ut denna incident. Allt enbart för att se den utveclingsstörda snattaren med en fart endast existerande i sagor försvinna bakom huset. Men chaufförskan visste vem det var, hon brukade köra dessa personer från dagcentralen ganska ofta.
Efter denna lilla incident mjuknade kassaexpediten och med chaufförskans hedersord på att bensindunken skulle återvända så fick jag låna densamma. Tankade i fem liter och sedan bar det av iväg mot haveriet, bilen alltså.

I mitt stilla inre fanns bilden av hur min Firehawk vid det här laget var totaldemolerad av minst umptifjorton upphöjt i sju lastbilar ... men den hade klarat sig.
Jag krånglade i bensinen i bilen och passade samtidigt på att visa mitt ass-crack för chafförskan som satt lugnt i bilen bakom mig. Jag fick lov att luta mig över spoilern för att inte bli överkörd av någon ondsint lastbil när jag tankade och med slappa jeans utan bälte ... ja ni kan ju räkna ut resultatet.

Tror ni det funkade då? Tror ni att efter en timme av väntande, knuffande, taxiåkande, mardrömstankar, nej-sägande expediter och utveclingsstörda snattare, tror ni att bilen startade?
Det gjorde den!
Lyckan var total och det kändes nästan inte ens surt när jag betalade taxin fastän det var den dyraste bensinen jag kommit över i mitt liv. De fem literna kostade mig nämligen femhundra spänn!
Men just då kändes det bra ändå ...

... ända till dess att jag kört de tusen meterna framåt på E18, till den där avfarten jag nämnde tidigare, på höger sida alldeles efter att träden upphört, där det låg en bensinstation.

Satans jävla, listiga, utsugar, taxichafförer!!!