Jag kan fortfarande höra hennes tassar slå i golvet, jag kan se hennes underbara ögon glimta, le sådär glatt som jag bara minns att dom kunde glimta, jag känner hennes lukt när jag städar bort hennes liv. Jag drömmer mig bort, vet att enda stället jag kan se henne på är i mina tankar och drömmar, jag drömmer om gamla minnen, galna minnen. Hur jag såg henne inatt, hur gott hon sov medan jag låg och strök hennes varma päls. Hon såg så glad ut innan hon somnade in. Hon såg så glad ut imorse. Hon såg så glad ut när hon försökte ta sig in i bilen. Det kändes som att hon visste vad vi skulle göra och att hon trotts allt var lycklig, det kändes som att hon visste att hennes lidande snart var slut.

Det kändes bra, för jag vet att hon hade ett bra liv.

Jag höll henne i mitt knä medan hon somnade in, och jag klappade henne medan hennes liv rann ut. Det sista hon gjorde var att slicka mig på handen och när hon gjorde det visste jag inte längre vad jag skulle göra. Jag satt och höll tillbaka tårarna medan jag klappade hennes snart livlösa kropp.

När hennes lilla hjärta slutat slå lämnade jag kroppen på den rosa filten som hon bestämde var hennes när hon flyttade hit och lade henne fint på britsen, jag strök henne en sista gång över huvudet och drog in hennes doft i näsborrarna.

Jag stod och kollade på henne en bra stund innan jag förmådde mig att täcka för henne, att veterinären skulle ta reda på kroppen var bestämt redan. Jag skulle aldrig ha klarat det. Jag stannade till i dörren och viskade hennes namn. Men hon vaknade inte till liv. Men jag drömde mig bort och log åt vad hon brukade göra när man ropade på henne.

Jag log och kände tårarna börja rinna. Sedan gick jag därifrån.

Hon lämnade mig 15/03-10, 09:23.



/ linneagaardin