Ja, det kanske är jag det... Den här helgen har jag i alla känt mig som en. Nu senast, för bara tio minuter sedan satt jag med nål och tråd och sydde i ett par av Björntas jeans.

Varför? För att jag klippt sönder dem. Och jag fann ett bisarrt nöje i att klippa sönder min pojkväns kläder!

Men det är ju av en bra anledning åtminstone. Jag har inte klippt sönder några kläder för att han har gjort nåt dumt så han förtjänar det, nej då... Jag har bara varit snäll som gjort det! (Och det säger jag inte bara så jag ska slippa skuldkänslor)

Det är ju nämligen så att herr Björnta har ett stort fint gips på sin vänstra fot, därför behöver han lite extra fotutrymme i sina jeans för att få igenom det där stora gipset. Det är ju inte svårt att tänka sig hur o-enkelt det blir att dra på sig jeans när man har en fot i storlek 48 som är gipsad i 90 graders vinkel...

Först var det ett par mekarjeans som hamnade mellan saxens blad och nu senast ett par så kallade fin-jeans.

Nu ska han på möte i morgon och eftersom han känner sig väldigt obekväm i svettisbyxor så har jag faktiskt varit lite extra snäll. Som den raggare han är så vill han ju ha uppvik, och snäll som jag är har jag faktiskt satt ett par stygn så raggaren får ha sitt uppvik även fast han har gips och uppklippt innerbenssöm. Fast det är inte så lätt att sy när 75 kilo leonberger vill gosa och tränger in huvudet under armen på en...

Och inte blev det något backrace och cruising tillsammans med hela tjocka släkten i lördags heller, ingen av bilarna gick så vi åkte en annan gamm-bil till Lill-Tannsjön där vi åt upp vår picknickmat, solade, badade och spelade kubb. Men den historien kommer nog i ett annat inlägg... Om jag orkar skriva och ladda upp bilderna...