Det känns som om hösten inte bara jagat bort sommaren, den har också jagat bort mig, och den jag var. En förut så lycklig tjej, älskade mitt liv. Så mycket skratt bubblande inom mig. Nu har det slocknat. Liksom hösten drog sitt regn över sommaren har mitt skratt slitits med. Jag hittar det ingen stans.

Jag älskade dig så otroligt mycket, du, i mina ögon, var precis det ordet jag älskar, Perfekt. Allt jag kunde önska mig, allt jag någonsin önskat mig. Jag drunknade i dina ögon varje gång du tittade på mig. Ditt leende fick mig att rodna hela vägen in i benmärgen. Jag ville vara nära dig, hela tiden. Varje sekund av mitt liv ville jag ha dig här. Sedan plötsligt rasade allt. Fortfarande älskar jag dig, du är fortfarande det finaste jag vet och din famn är den enda famnen jag vill vara i. Ändå känns du så kall, som om jag inte finns längre. Du finns här, men ser mig inte. Jag är så obeskrivligt ledsen, jag saknar den Du som en gång skrattade tillsammans med mig. Jag saknar den Du som kramade på mig när jag var ledsen och som tyckte jag var söt om jag gjorde fel. Jag hatar den du som skriker på mig när jag gör fel, jag är rädd för den du som vänder dig om och går när jag är ledsen. Vart tog allt vägen. Jag älskar dig.