Imorgon den 9/12 -10 är det på dagen 4år sedan min sambo tog livet av sig.
Känns sjukt att man har levt 4år utan honom och att han faktiskt inte kommer tillbaka.
Jag har haft två andra efter honom men det känns nästan som ett svek när jag tänker efter.
Han var anledningen att jag lämnade skåne, han var första kärleken, vi var förlovade och sambos.
men en kall december förmiddag gav han upp och det var den 9/12 - 06.

Vi har alla Patrik i färskt minne och det känns sjukt hur snabbt vår generation börjar betas av en efter en. Har vi verkligen sådan liten vilja att överleva?
Är vi verkligen så "dåligt byddga" att vi inte klarar av att leva i modern tid?
Patrik har inte orsakat sig själv skada - så mkt kan jag säga.. Men min fråga kvarstår.

Denna tragedi fick tillochmed gammal vänskap att återförenas - iallafall för min del när en vän sedan 10år helt plötsligt hör av sig efter ett uppbrott på över 1år - och säger att vi behöver varann en stund som denna.
Hon har rätt !! Håll era nära ikväll, imorn - en månad framåt och låt despyterna ligga åt sidan om än för 5minuter. Unna er själva en lugn stund och låt hatet och förakten ni kanske har bara sina en liten liten stund. För jag - som så många andra - har säkert alldeles för mkt erfarenheter om hur det känns att mista någon nära. Eller en vän.

Djupt blev det - men man kan inte vara annat än seriös när man tänker efter så många som dör - på egen hand - av olyckor - mord och sjukdommar.
Återigen ska era tankar gå ut till Patriks familj !!

Tack