Det var en dag, som alla andra dagar, för länge länge sedan, i en galax nära dig.

Vinter.

Svinkallt. 36 frysande minusgrader, klockan halv sex på en måndagsmorgon. Så kallt att läpparna fastnar vid varandra när man försöker andas. Brr...

Ska iväg hemifrån till skogsutbildningen i Värnamo. Det tar två timmar att åka. Gäspar lite. Försöker rugga upp mig som en liten fågel. Kallt. Fortfarande kallt.

Kliver in i min lilla Fiat Uno Turbo från 1990. Fina lilla bil, tänker jag, och drar försiktigt med min handskprydda hand över ratten. Myser en stund där ute i kylan. Suckar lite. Dags att åka iväg! Vrider om nyckeln. En liten host, sen inget mer. Bilen startar inte. Springer in, väcker pojkvännen: "Älskling, älskling, nu startar inte bilen, har du startkablarna??" Pojkvännen hjälper. Får till slut igång bilen, och jag drar mig långsamt och ovilligt, nästan lika ovilligt som bilen, iväg över den frasande isiga snön. Brrr.... Fy f---n, tänker jag för mig själv. Har lång vinterrock, tjocka vantar, två varv med halsduk och mössa på mig. Hjälper det mot kylan? Nej. Lika kallt för det. Suckar. Fryser. Fy f-n fy f-n fy f-n vad kallt det är!

Drar mig långsamt förbi Växjö mot Värnamo. Bilen suckar, dör nästan i uppförsbackarna, skitjobbigt, jag fryser så mycket att händerna är som klor, och kan knappt flytta reglagen i bilen, åh fy f-n vad kallt!

En timme går. Svänger av mot Rydaholm. Snart där, snart där! Kallt... Kör förbi en mack. Sedan kommer en långsträckt uppförsbacke. Inte särskilt brant, men just då ser den gigantisk ut, för jag känner att bilen inte svarar på någonting längre. Vad sjutton är det som händer? Börjar kolla vid instrumentpanelen, inget som lyser, tempen ser bra ut, turbon är inte överladdad, allt ser rätt ut. Men vad sjutton är det som händer?

Bilen saktar av. Växlar ner, försöker få igång den på mer varv. Dör lite grann, hostar igång, växla ned växla ned!

Bilen stannar. Försöker vrida om nyckeln, men mina stelfrusna fingrar kan inte greppa om den. Känner mig ilsken, och inte så lite hjälplös. Inga verktyg har jag med mig. Macken har försvunnit bakom mig. Klockan är halv åtta på morgonen, men det finns bara en antydan till trafik. Skitväg!

Plötsligt ser jag någonting över motorhuven. Vad kan det vara? Kisar lite, fryser som en tok. Det ser ut som..ja, som ånga, eller...ja, det ser varmt ut. Öppnar dörren, går ut. Känner lite över motorhuven. Shit! Den är ju skitvarm!! Sliter upp dörren igen, hakar upp motorhuven inifrån och plötsligt -

-vvpoff-

Ett lågmält, försynt ljud som knappt hörs. Går fram till fronten av bilen, och försöker öppna upp motorhuven. -VVPOFF-

Det börjar brinna!! VAd f-n ska jag göra?? Panikslagen slänger jag igen motorhuven. Har ingenting med mig att släcka med! Blir helt paralyserad, detta händer nog inte mig, vad gör jag här, en lastbil! Bakom bilen stannar en lastbil när jag springer fram till den och viftar frenetiskt med armarna. En chaffis öppnar dörren, ser lika skrämd ut som jag känner mig. Försöker förklara vad som hänt - pekar mot bilen, pekar mot lastbilen, är så skärrad att tårarna börja tränga sig fram. Min första bil, min underbara, fina, första bil! Står helt stilla, bedövad, och ser på när lastbilschaffisen sliter fram sin brandsläckare ur hytten, springer fram till min bil och bränner av hela släckaren. Vid det här laget står hela motorn i lågor.

Hör ingenting. Bedövad. Ser bara hur lågorna slickar längs motorhuven. Långsamt och fort om vartannat. Polisen kommer. Brandkåren, ambulans. Bedövad. Där försvinner min dröm...