I ett försök att bli lite vuxnare, har jag den senaste tiden gett mig den på att jag skall sluta använda så kallade smiley:sar när jag skriver texter, såsom till exempel denna.
I början kände jag mig lite löjlig, ty, alla andra tycks ju göra det, så varför ska jag sluta?

Men ju mer tiden gick, så insåg man även hur mycket man saknade tiden då det resolut inte förekom några sådana tecken, och man nästan tävlade med sig själv om hur vuxen texten kunde bli.

I skoltiden resulterade detta i noveller på hög. Bok efter bok, tjockare än den andre. Man skrev och man skrev, därför att det var ett av sätten för att helt enkelt rymma från verkligheten man levde i.
Historierna kunde lika gärna ha varit plockade från actionfilmer. Men också från komedier, och kärleksfilmer. För var det nåt man var, så var det kärlekskrank.

I högstadiets slutsskede och framåt fick jag en vän som skulle styra mig till nåt jag faktiskt inte trodde skulle intressera mig för.
Bilar.
Visst. Klart man var intresserad av bilar, men det var han som kom där på moppen och hälsade på en för oss gemensam vän, och jag tyckte väl att han verkade ganska rolig - och väldigt kunnig - så vi fick kontakt och säg vilken kontakt det blev.

Långa kvällstimmar - och nätter - blev tillbringade i hans garage. Jag blev instängd i bakluckan på min egen bil - Hondan jag hade då - och säg alla äventyr med tillhörande skrattsalvor som avlöste varandra. Hondan fick genomlida mycket, men den blev dessutom ompysslad desto mer när den var hos honom.
Och vi hjälpte varandra.

Medan han bytte avgassystem på min bil, så satt jag inne och skrev hans specialarbete för gymnasiet, baserat på ett par nedklottrade post-it-lappar. Han fick VG om jag inte minns fel på det så här i efterhand, tal om ingenting.
Ty var det nåt som han hade svårt med, så var det detta med att skriva. Och läsa för den delen. Enda boken han hade läst i sitt liv var en handbok om jag inte minns fel.
Jag hade inga bekymmer med det dock, så varför inte slå två flugor i en smäll och hjälpa varandra - eller hur?

Och det är detta jag tänker tillbaka till, när man idag surfar runt på till exempel denna exellenta sida som Garaget.org, och frågar sig - varför har folk så in i norden svårt att skriva?

Ett exempel är:

Sterio - Det heter STEREO. ST-ER-EO.

Andra saker jag stör mig på är till exempel "lätt metal fälgar". För det första så är det särskrivning så det sjunger om det, och för det andra är det två "L" i metall..

Det är svårt att bryta en trend. Vissa har svårt för att sluta röka. En del har svårt för att sluta snusa, dricka eller sova för länge på morgonen.
Jag har svårt för att sluta med mina smileysar.

Vid de få tillfällen då jag så kallat chattar, så måste de nästan användas. Och varför är bortom mitt förstånd, men jag försöker.
Här på Garaget använder jag i stället andra tekniker för att visa vad menar via min text.
Utropstecken - ! - är ett exempel. Att sätta ett kommatecken och till exempel skriva "hehe", är ett halvhjärtat försök till att visa känslorna.

Ty konsten är ju att med texten, utan vidare krusiduller, visa hur man känner. Vad man tänker, tror och vill.

Det är inte lätt.
Men jag gör i alla fall ett försök.