Christian Dahlgren skrev:
"Faktiskt borde Volvo kunnat förbli ett helsvenskt företag. Förutsättningarna fanns. Under 1980-talet var Volvo världens lönsammaste personbilstillverkare. Hade man på Hisingen då klokt förvaltat sitt pund, skulle dagens spekulationscirkus mellan olika kinesisk-amerikansk-svenska nasare aldrig behövt inträffa.
I grunden är hela denna historia sprungen ur ett allvarligt strukturfel i svensk ekonomi. Förvisso är konkurrensen på personbilsmarknaden mördande, och de allt högre kostnaderna för produktutveckling är särskilt kännbara för mindre tillverkare. Men beakta då exemplet BMW.
På 70-talet var tyska BMW ett mindre bilföretag än Volvo. Deras modeller höll heller inte samma höga kvalitet som nu. Men BMW hade en kraftfull huvudägare, den tyska familjen Quant, som stenhårt trodde på sitt företags möjligheter.
Quant fegade inte för konkurrensen, tvärtom: man stimulerades av den.
Resultat?
De följande tjugo åren lyckades BMW etablera sig som ett världsledande lyxbilsmärke. Som bolag växte BMW även klart förbi Volvo i storlek.
Varför kunde inte Volvo rullat samma väg som BMW?
En viktig förklaring är att Volvo rattats av tjänstemannadirektörer som tvivlat på personbilsdivisionens framtid. PG Gyllenhammar kläckte till med ur sig att det inte var ”sexigt” med bilar.
80-talets rekordvinster satsades därför inte på att utveckla prestigemodeller utifrån den långsiktiga affärsstrategi som besjälade BMW. Pengarna investerades istället i en märklig diversehandel med allt från sillkonserver till läkemedel.
Tanken var att detta skulle hålla Volvokoncernen lönsam även när konjunkturen i bilbranschen dippade. Men följden blev bristfälligt fokus på kärnverksamheten, vilket bäddade för att hela personbilsdivisionen sedermera fick säljas ut.
Problemet är alltså att det förr saknats en stark ägare som värnat Volvo, precis som Quant gjort med BMW i Tyskland.
Aktierna var spridda på ett flertal anonyma institutioner, som inte tog något aktivt ägaransvar förrän Gyllenhammar gick bakom ryggen på sin egen styrelse 1993 i Renaultaffären (han hade mörkat betydelsen av ”den gyllene aktien” som innebar att Frankrike i praktiken tog över rubbet)."