Min systers pojkvän har en son på 5 år, han har pojken tillsammans med en tjej som de senaste 3 år har knarkat ner sig totalt. Hon är inte ett dugg intresserad av pojken utan när de träffas (ca 2 ggr per år) så snackar hon bara en massa skit om hans pappa. Pappan har pga allt som har hänt (vara en ensamstående förälder med noll i inkomst) varit sjukskriven i 1,5 år och har då fått ta hjälp av socialen. Han har själv varit en riktig bråkstake men har ändrat sig i samband med att han blev pappa, han har verkligen kämpat med näbbar och klor för att ge pojken en bra uppväxt och allting har nu börjat ljusna (min syster har hittat en fin lägenhet som de ska få hyra, han kanske har ett jobb på g och ekonomin har börjat stabilisera sig) Men då till den feta örfilen! Pojkens mamma har nu, i ren jävulskap, begärt ett faderskapstest på sonen eftersom hon nu erkänner att hon varit otrogen och att pojken förmodligen inte är hans..!! Hon vill inte ha med pojken att göra utan hon gör enbart detta eftersom hon inte vill att min syster och han ska få det bra. (psykopat ja tack..)

Men alltså vad hade ni gjort om erat barn inte visat sig vara erat..? Vad kan man göra..? Han kommer ju inte få en chans till att behålla honom om han inte har blodsband till pojken. Jag blir så frusterad! Att vara föräldrer borde i vissa fall inte vara en självklarhet bara för att man har blodsband, man måste se till barnets bästa! (som i det här fallet är att få stanna kvar, oavsett vad resultatet visar) Borde nämna att INGEN med blodsband till pojken är lämpliga föräldrar, jag blir mörkrädd vid tanken..!



Var tvungen att vädra ur mig, sorry om det blev lite långt

känns ju som att han endå sitter på dom bästa korten om han börjar ha en stabil samvaro med jobb och lägenhet bra sambo och bevisligen har slutat dumma sig..... om han nu mot förmodan inte skulle vara pappan (måla inte satan i taket) så kan han nog adoptera barnet om mamma bedömms som skräp.... hoppas det löser sig till det bästa


barn ska inte hamna imitten föratt vuxna är idioter

Det där är ju sjukt, stackars han och ungen att hamna i den situationen!

Har haft en del vänner som har varit i liknande situationer, men man kan nog inte förstå hur dom måste må efter det. Att ha jobbat som ett svin för att ge sonen en bra uppväxt och sen få veta att det kanske inte ens är ens egen unge.. Det är ju så jävla sjukt.

Hoppas det går bra för han!

Det är ju hemskt !! Vissa vill bara förstöra för andra (tyvärr!!!) Det låter som om han är den bästa för pojken och hoppas verkligen att det är hans plus att pojken får stanna !

Håller tummarna för dem !

Siarnaq skrev:

Det där är ju sjukt, stackars han och ungen att hamna i den situationen!

Har haft en del vänner som har varit i liknande situationer, men man kan nog inte förstå hur dom måste må efter det. Att ha jobbat som ett svin för att ge sonen en bra uppväxt och sen få veta att det kanske inte ens är ens egen unge.. Det är ju så jävla sjukt.

Hoppas det går bra för han!

Problemet nu är att den pappan som utpekas som den "riktiga" har vissa likheter med pojken (bl.a. har de exakt samma virvel i håret) och bara det har ju gjort hela tillvaron till ett helvete, systers pojkvän letar ju nu febrilt efter minsta tecken på att han kan vara pappan (man blir nog ganska hispig om man hamnar i en situation som denna) och skulle han nu inte vara det så står pojkens mormor redo att sno pojken (hon är så fruktansvärt manipulativ och har lindat socialen runt sitt finger, problemet är att hon inte ens kan ta hand om sig själv utan hon tar pojken eftersom hon ogillar pappan, sjuk familj det där..)

Jag tycker allting är så fruktansvärt orättvist!

azid skrev:

känns ju som att han endå sitter på dom bästa korten om han börjar ha en stabil samvaro med jobb och lägenhet bra sambo och bevisligen har slutat dumma sig..... om han nu mot förmodan inte skulle vara pappan (måla inte satan i taket) så kan han nog adoptera barnet om mamma bedömms som skräp.... hoppas det löser sig till det bästa


barn ska inte hamna imitten föratt vuxna är idioter

Tro mig när jag säger att han har slutat dumma sig, skulle aldrig annars försvarat honom så mycket som jag är beredd att göra nu!

En förälder behöver inte vara ens riktiga förälder det som jag tycker har störst betydelse är om en vuxen person till barnet sköter sig på ett bra sätt och sätter barnet i första hand så det får det bra med mat och någonstans att bo.

Hur det än blir så hoppas jag att han får behålla ungen & ser det som hans egna son endå om det skulle bli så väl
Hoppas att den jävla F'ttan till mamma snackar skit! Blir frusterad av att läsa sånt här

fegge_89 skrev:

En förälder behöver inte vara ens riktiga förälder det som jag tycker har störst betydelse är om en vuxen person till barnet sköter sig på ett bra sätt och sätter barnet i första hand så det får det bra med mat och någonstans att bo.

Problemet är att socialen värderar blodsband allra högst (oavsett vad!), läste ni inte artikeln för ett tag sen där en pappa våldtagit sin dotter under många år, blir dömd för detta och dottern tilldelas en fosterpappa, en fosterpappa som hon uttryckligen bad att få stanna hos när den riktiga pappan släpptes, gissa vad...!? Det fick hon inte utan fick flytta hem till den riktiga pappa med motiveringen "han har blivit en bättre pappa under tiden i fängelset.."

Så ni ser att blodsband slår allt, t.om. sunt förnuft..

Sånt här gör mig alltid irriterad. Soc går in och leker "vet bäst" och i slutändan blir det barnet som blir lidandes mest av alla. Man kan inte låta bli att tycka synd om killen som tagit hand om grabben och nu får en sån här pungspark.

Sjukt hur det fungerar här i landet.

Är det inte hans unge så är det inte och då bör han inte få behålla honom hur trist det än låter, thatŽs it

IceEyes skrev:

Är det inte hans unge så är det inte och då bör han inte få behålla honom hur trist det än låter, thatŽs it

Mja, det är inte riktigt så enkelt.

Är mamman inte gift så har hon automatiskt ensam vårdnaden om barnet om man inte kommit överens om något annat föräldrarna mellan, vilket ter sig mycket osannolikt i det här fallet.

Mamman verkar ju vara en mycket olämplig förälder, så det är inte alls osannolikt att "pappan" (dvs han som tagit hand om barnet under alla år) mycket väl kan få full vårdnad om han söker. Däremot kan ju den riktiga pappan vilja ha vårdnaden också, och då blir det tufft. Mamman kan alltså förlora vårdnaden om sitt eget barn, även om jag tror det ska mycket till för att det ska ske, men det är inte alls omöjligt.

Tänk på det ni pappor som får barn, ni får inte automatiskt vårdnaden om era barn om ni inte är gifta. Kolla upp det innan ni tar det steget. Det kan bli rätt jobbigt med lite otur.

chrizz skrev:

IceEyes skrev:

Är det inte hans unge så är det inte och då bör han inte få behålla honom hur trist det än låter, thatŽs it

Mja, det är inte riktigt så enkelt.

Är mamman inte gift så har hon automatiskt ensam vårdnaden om barnet om man inte kommit överens om något annat föräldrarna mellan, vilket ter sig mycket osannolikt i det här fallet.

Mamman verkar ju vara en mycket olämplig förälder, så det är inte alls osannolikt att "pappan" (dvs han som tagit hand om barnet under alla år) mycket väl kan få full vårdnad om han söker. Däremot kan ju den riktiga pappan vilja ha vårdnaden också, och då blir det tufft. Mamman kan alltså förlora vårdnaden om sitt eget barn, även om jag tror det ska mycket till för att det ska ske, men det är inte alls omöjligt.

Tänk på det ni pappor som får barn, ni får inte automatiskt vårdnaden om era barn om ni inte är gifta. Kolla upp det innan ni tar det steget. Det kan bli rätt jobbigt med lite otur.

låter läskigt! Dock är jag "nästan" helt säker på att den dagen du skriver på faderskapet har föräldrarna gemensam vårdnad. Visst tilldelas vårdnaden ofta till mödrar men inte nödvändigtvis och ofta på helt
andra grunder än giftemål.
Men om det du säger Chrizz stämmer? så är det väl dags att jag knyter knuten efter 4 års förlovning?

Till trådskaparen och pappan ifråga:
Kan bara tänka mig hur du/ni mår just nu!
Har själv 2 barn, ett som är mitt biologiskt + ett bonusbarn som idag är 6 år ( vart hans pappa sedan han va ett ).
Det är ofta vi tänker på adoption då "spermiedonatorn" som jag kallar han inte är med i spelet, dock finns han. I och med detta blir man orolig över vad som kan hända (gud förbjude som man brukar säga) om det skulle hända min fästmö något?
Skräcken över att förlora ett barn är nog det värsta en människa kan utsättas för och önskar det inte för någon.
Hoppas det löser sig och se till att gå genom eld och vatten för att få han att stanna där han hör hemma, vilket uppenbarligen är hos pappan! ja pappan! den han kallar pappa och ÄR hans pappa.
Vem som helst kan få barn med det krävs åtskilliga steg till för att vara en riktig förälder.

Lycka till!

//tompa (far till 2)

edit: såg nu att det var över en månad sen, nån framgång?

hör av dig till aftonbladet direkt... isåna här fall tycker jag faktiskt man ska fråga ungen även fast han bara är 5år så kommer han ju välja den han gillar och trivs bäst hos

Är det nån som vet hur det gick nu ??
Hur mår barnet?

Nu har det hela tagit en ännu mer bisarr vändning, för när barnets mamma märkte att han faktiskt ville göra ett faderskapstest för att faställa om han var far eller inte (för att få ett slut på det hela) så drog hon tillbaka faderskapstestet!!? (enbart för att jävlas, tro mig, här pratar vi psyk och kokain) och eftersom han skrev på att han var pappa när barnet föddes har han nu ingen rätt själv att begära testet. Kan det verkligen få gå till så här..? Lika rättigheter är väl det minsta man kan begära..?