ichibon skrev:

Enda sättet att bli lycklig, i alla avseenden i livet, är att älska sig själv. Så länge man behöver en annan människa för att leva ("han är mitt allt" etc) så är det ngt som saknas hos en själv.
En livsparter ska inte VARA tillvaron utan snarare guldkanten på den.
Jag tror att det är först när man kan stå på egna ben genom alla situationer, som man verkligen kan ge sig hän till ett förhållande som inte tillför negativitet.

Lite off topic kanske, men jag tycker det är fel att vara så beroende av en annan människa att man tillåter allting kretsa runt denna.

Sen läker tiden alla sår, hur svårt det än är idag. Alla blir sårade någon gång och man FÅR sörja, men vid en viss punkt måste man inse att det är dags att gå vidare och lägga sorgen bakom sig. Annars blir man till slut bara skuggan av en människa.
Vilket låter grymt hårt just nu, men ju fler ggr man gått igenom sorgen och insett att man klarat sig ändå, desto mer objektivt kan man se på saken nästa gång man känner likadant. Var gärna i sorgen men var även medveten att den går över.

brillmongo skrev:

beror la på hur förhållandet va, jag blev dumpad för ett år sen, allt är fortfarande skit. Men det kan ju oxå bero på att jag har varit ensam sen dess, alla människor måste få känna sig älskade och attraktiva nån gång då och då skulle jag tro, själv e man bara ful och ensam känns det som. Fördelen med det e väl att man inte bryr sig ifall man skulle dö eller inte.

evilaudio skrev:

Flash skrev:

Säger som andra:Låt han vara.
Samma sak hände med mig och min tjej.Det var pusseli-puss och gulli-gull,sen var det helt plötsligt slut en dag hösten -06.Jag skickade SMS men inget svar.Sen kom hon för att hämta grejer som hon hade kvar i min bil samtidigt som hon berättade att hon var med barn med en annan kille som jag dessutom kände...jag ville bara sjunka genom marken och dö.MEN jag bet ihop,var med kompisar,mekade med bilen och umgicks som vanligt.
Sen en dag skulle jag köra från Stockholm till Umeå och sen tillbaka till Ö-vik.Dagen innan jag lämnade Stockholm ringde hon och vi pratade på telefon i ca 2 timmar.På vägen norrut ringde hon och sa att hon skulle kunna följa med mig upp till Umeå för att vara sällskap på hemvägen(skulle skjutsa en kompis till syrran till Umeå,sen vända hem till Ö-vik).Efter den dagen började vi umgås igen.Det var efter att vi inte hörts vid på ca 2 månader efter avslöjandet om barnet.
Jag har varit med henne sen i november -06.Hon flyttade hemifrån i mars -07 och jag flyttade i princip in hos henne samtidigt.Hennes lille son föddes i juni samma år med mig bredvidsom stöd och vi blev tillsammans 5 dagar efteråt och väntar vårt första gemensamma barn nu i december.
Det blev ett långt inlägg det här,men det jag ville komma till är att ALLT och jag menar verkligen ALLT är möjligt bara man verkligen vill och tror på det själv.Innan det tog slut den där gången jag skrev om först så hade vi varit på och av i ca 3œ år och nu är det verkligen hon och jag.
Hoppas det här gav dig åtminstone lite råd och/eller hopp.
Lycka till och god natt
Mvh Fredrik

själv skulle ja VÄGRA gå tillbaka till nån som skaffat barn me nån annan... ALDRIG I LIVET!!!

evilaudio skrev:

brillmongo skrev:

beror la på hur förhållandet va, jag blev dumpad för ett år sen, allt är fortfarande skit. Men det kan ju oxå bero på att jag har varit ensam sen dess, alla människor måste få känna sig älskade och attraktiva nån gång då och då skulle jag tro, själv e man bara ful och ensam känns det som. Fördelen med det e väl att man inte bryr sig ifall man skulle dö eller inte.

de e då man bosätter sig i garaget å bygger på bilen.

Mr_Nicce skrev:

evilaudio skrev:

brillmongo skrev:

beror la på hur förhållandet va, jag blev dumpad för ett år sen, allt är fortfarande skit. Men det kan ju oxå bero på att jag har varit ensam sen dess, alla människor måste få känna sig älskade och attraktiva nån gång då och då skulle jag tro, själv e man bara ful och ensam känns det som. Fördelen med det e väl att man inte bryr sig ifall man skulle dö eller inte.

de e då man bosätter sig i garaget å bygger på bilen.

du bygger allti en ny bil efter en brud el..

Barney Stinson skrev:

When i get sad, i stop being sad and get awesome instead.
True story.

Pölsa skrev:

I hade a frog once, a very cute one.. And one day when I woke up..... The frog was gone. And I said to myself, I'm going to kill myself. And when I stood there with my spepfathers gun, pointing at my head. The frog came back.. And then I understood, that if you REALLY love someone.. They will come back

ichibon skrev:

Enda sättet att bli lycklig, i alla avseenden i livet, är att älska sig själv. Så länge man behöver en annan människa för att leva ("han är mitt allt" etc) så är det ngt som saknas hos en själv.
En livsparter ska inte VARA tillvaron utan snarare guldkanten på den.
Jag tror att det är först när man kan stå på egna ben genom alla situationer, som man verkligen kan ge sig hän till ett förhållande som inte tillför negativitet.

Lite off topic kanske, men jag tycker det är fel att vara så beroende av en annan människa att man tillåter allting kretsa runt denna.

Sen läker tiden alla sår, hur svårt det än är idag. Alla blir sårade någon gång och man FÅR sörja, men vid en viss punkt måste man inse att det är dags att gå vidare och lägga sorgen bakom sig. Annars blir man till slut bara skuggan av en människa.
Vilket låter grymt hårt just nu, men ju fler ggr man gått igenom sorgen och insett att man klarat sig ändå, desto mer objektivt kan man se på saken nästa gång man känner likadant. Var gärna i sorgen men var även medveten att den går över.

ichibon skrev:

Enda sättet att bli lycklig, i alla avseenden i livet, är att älska sig själv. Så länge man behöver en annan människa för att leva ("han är mitt allt" etc) så är det ngt som saknas hos en själv.
En livsparter ska inte VARA tillvaron utan snarare guldkanten på den.
Jag tror att det är först när man kan stå på egna ben genom alla situationer, som man verkligen kan ge sig hän till ett förhållande som inte tillför negativitet.

Lite off topic kanske, men jag tycker det är fel att vara så beroende av en annan människa att man tillåter allting kretsa runt denna.

Sen läker tiden alla sår, hur svårt det än är idag. Alla blir sårade någon gång och man FÅR sörja, men vid en viss punkt måste man inse att det är dags att gå vidare och lägga sorgen bakom sig. Annars blir man till slut bara skuggan av en människa.
Vilket låter grymt hårt just nu, men ju fler ggr man gått igenom sorgen och insett att man klarat sig ändå, desto mer objektivt kan man se på saken nästa gång man känner likadant. Var gärna i sorgen men var även medveten att den går över.

pattilatti2 skrev:

ichibon skrev:

Enda sättet att bli lycklig, i alla avseenden i livet, är att älska sig själv. Så länge man behöver en annan människa för att leva ("han är mitt allt" etc) så är det ngt som saknas hos en själv.
En livsparter ska inte VARA tillvaron utan snarare guldkanten på den.
Jag tror att det är först när man kan stå på egna ben genom alla situationer, som man verkligen kan ge sig hän till ett förhållande som inte tillför negativitet.

Lite off topic kanske, men jag tycker det är fel att vara så beroende av en annan människa att man tillåter allting kretsa runt denna.

Sen läker tiden alla sår, hur svårt det än är idag. Alla blir sårade någon gång och man FÅR sörja, men vid en viss punkt måste man inse att det är dags att gå vidare och lägga sorgen bakom sig. Annars blir man till slut bara skuggan av en människa.
Vilket låter grymt hårt just nu, men ju fler ggr man gått igenom sorgen och insett att man klarat sig ändå, desto mer objektivt kan man se på saken nästa gång man känner likadant. Var gärna i sorgen men var även medveten att den går över.

nån som har läst mkt självkänsla böcker:)
been there done Žthat:D